”Man saknar inte kon förrän båset är tomt.” Talesättet handlar om att det är så lätt att ta saker för givet, men det som är värdefullt här i livet måste vi vara rädda om. En dag kan det vara försent.
– Vår viktigaste gemensamma tillgång är demokratin, hör jag författaren och journalisten Per T Ohlsson säga i ett radioprogram, som jag lyssnade på för några dagar sedan.
– Jag tror att vi lever i en tid då demokratin inte kan tas för en gång given, fortsätter han. Det är en ständigt pågående process att hålla liv i den.
Per T Ohlsson intervjuas i Studio ett, i Sveriges radio P1, med anledning av sin nyutkomna bok 1918 – Året då Sverige blev Sverige. Boken handlar framför allt om kampen för demokrati, en strävan som alltså inte får ses som ett avslutat kapitel.
– Det är en viktig underliggande orsak till att jag skrev boken, säger han.
Per T Ohlsson skildrar Sverige i första världskrigets slutskede. Även om landet inte deltar militärt, är svenska folket hårt drabbat. Matbrist råder och spanska sjukan kräver tiotusentals dödsoffer. Det politiska etablissemanget och kung Gustav V fruktar en folklig resning. Oron är inte obefogad. Hela Europa är i gungning. En revolution har redan omdanat Ryssland. Snart ska även det tyska kejsardömet kastas över ända.
ANNONS
Det är i detta dramatiska skede som de avgörande besluten fattas – som gör Sverige till en demokratisk stat, med parlamentarism och lika rösträtt, både för män och kvinnor. Per T Ohlsson ger framför allt två politiker äran för detta: Socialdemokraternas Hjalmar Branting och Liberalernas Nils Edén.
– Det är två av de mest begåvade statsmän som vi haft i det här landet, säger han.
Per T Ohlssons reflektioner får mig att tänka vidare på egen hand. När vi blir påminda om hur våra förfäder fick kämpa i flera årtionden för att stegvis nå fram till demokrati och folkstyre, inser vi hur angeläget det är att våra medborgerliga rättigheter inte naggas i kanten. Därför är det nödvändigt att vi medborgare säger ifrån när vi ser minsta tecken på att demokratin hotas.
Makthavare får inte föra medborgarna bakom ljuset, fatta informella beslut bakom vår rygg, underlåta att diarieföra, vägra lämna ut offentliga handlingar eller på annat sätt förneka oss våra rättigheter. Oavsett om de är politiker eller tjänstemän. Vilka frågor som får debatteras offentligt är inte heller makthavarnas sak att avgöra. De får givetvis inte heller manipulera den journalistiska bevakningen av hur stat eller kommun sköter sitt uppdrag.
Tyvärr har den kommun där jag bor – Hässleholm – gjort sig känd för att överträda de demokratiska spelregler som jag alldeles nyss räknande upp, på punkt efter punkt.
Norra Skåne-skandalen 2014 fick oss att häpna. Vem kunde tro att en chefredaktör på en etablerad dagstidning skulle vika sig för politiska påtryckningar? Lojalitet gentemot makthavarna var tydligen viktigare än att stå upp för pressfrihet och demokrati. Till följd av den oheliga allians som upprättades och tidningens publicistiska genomklappning, tilldelades Hässleholm Rullgardinen, ett skämspris som delas ut av Föreningen grävande journalister.
Kommunen fick dessutom allvarlig kritik för sina övertramp, både från Justitieombudsmannen och Justitiekanslern, men det tycks inte ha hjälpt. Än idag kvarstår stora brister. Vi kan verkligen inte tala om öppenhet och transparens. Det finns dagsaktuella exempel som understödjer mina teser. Därför är det inte det minsta förvånande att våra lokala makthavare blir ifrågasatta och ständigt har det hett om öronen. Det är självförvållat. Vill de verkligen ha det på det viset?
Att det finns medborgare som ifrågasätter både det ena och det andra är helt i sin ordning. För egen del kommer jag inte att vara tyst om jag upplever att makthavare fortsätter att blanda bort korten. Nolltolerans gentemot allt trixande som syftar till att manipulera demokratin ska gälla. Det vi har att försvara och ständigt återerövra är grundlagsskyddade spelregler. De får inte fuskas bort. Jag kommer under inga omständigheter att ställa upp på någon kohandel. Medborgerliga rättigheter är inte till salu.
Urban Önell
