För att kyrkan på sikt skall överleva måste man satsa mer på den lokala församlingen, där man har den mesta kontakten med de kyrkotillhöriga. I Sverige har man tyvärr i stället gjort precis tvärtom. Sedan kyrkan skildes från staten år 2000 har till exempel det centrala kyrkokansliet i Uppsala tillåtits att svälla över alla bräddar rent personalmässigt. Det har i dag fler anställda än vad det finns kyrkotillhöriga i många mindre församlingar.

För hundra år sedan fanns det en biskop i Lunds stift som hette Gottfrid Billing. Här i våra trakter är han mest känd för att han år 1914 lade grundstenen till Hässleholms kyrka. Det berättas att han en gång sade:  ”Jag blir så glad var gång jag går upp i tornet på Lunds domkyrka och tittar ut över den omgivande landsbygden. Då kan jag han nämligen se inte mindre än elva sockenkyrkor”.

”Ha, det var väl ingenting”, genmälte en riksdagsman från Kristianstad. ”När jag går uppå Fjälkinge backar kan jag se sjutton brännerier”!

ANNONS

I dag hundra år senare kan man fortfarande se de elva sockenkyrkorna på den skånska landsbygden utanför Lund. Av de ursprungliga brännerierna återstår emellertid inte ett enda. Sensmoralen av historien skulle kunna vara att medan brännvinet förgår, består Guds ord.

För att kyrkan på sikt skall överleva måste man emellertid satsa mer på den lokala församlingen, där man har den mesta kontakten med de kyrkotillhöriga. I Sverige har man tyvärr i stället gjort precis tvärtom. Sedan kyrkan skildes från staten år 2000 har till exempel det centrala kyrkokansliet i Uppsala tillåtits att svälla över alla bräddar rent personalmässigt. Det har i dag fler anställda än vad det finns kyrkotillhöriga i många mindre församlingar. Det stora antalet anställda tycks dock inte stå i proportion till det självförtroende kyrkan borde ha. Man är sålunda bekymrad över vad man skall göra med alla övertaliga kyrkor. Skall de säljas till andra samfund? Skall de rivas? Eller skall de användas till något annat? Varför inte i stället fokusera på att fylla dem med gudstjänster, konserter och annan verksamhet?

Det går väl inte, verkar vara den självuppgivna synen centralt. Utan att förhäva mig vill jag påstå att vi i den församling och det pastorat jag verkar, Farstorp respektive Bjärnum, lyckats med detta. Tillsammans med våra duktiga präster, andra anställda och frivilliga medarbetare har vi till exempel under ett par månader efter midsommar nu i sommar samlat nästan 1 300 personer till vägkyrka, konserter och friluftsgudstjänster. Med bara 550 kyrkotillhöriga i församlingen är vi stolta över att ha lyckats med att uppnå detta goda resultat.

En annan verksamhet som med åren blivit väldigt populär är våra tisdagsträffar för seniorer. Fler och fler kommer för att under trivsamma former njuta av sång och musik och gott kaffe. Liksom kvinnans väg till mannens hjärta sägs gå genom magen måste kyrkans väg till människor omfatta både de andliga och de kulinariska behoven. Hembakta kakor spelar för fyllandet av de senare en viktig roll.

För att man skall lyckas med att få frivilliga krafter att engagera sig i kyrkan är det emellertid nödvändigt att den lokala församlingen sätts i fokus. Det är här engagemanget finns.

En kritik mot kyrkan nu i kyrkovalstider gäller de poltitiska partiernas inflytande inom kyrkan. Det är en kritik som åtminstone undertecknad har svårt att förstå. Vi är ju nominerade och valda av de kyrkotillhöriga och representerar dem i det område vi ställer upp. Skulle man förbjuda människor att i fria val utse vem man vill skall representera dem? Dessutom, vill jag påstå, är vi inte särskilt politiska av oss utan har i vårt pastorat ett gott samarbete med övriga nomineringsgrupper.

Det som skiljer oss i centerpartiet från andra nomineringsgrupper är, att vi har vissa grundläggande värderingar som vi inte kompromissar med. Det gäller principen om alla människors lika värde och rättigheter. Vi vill också slå vakt om den lokala församlingen som kyrkans grundläggande enhet. Vi vill att Svenska kyrkan skall fortsätta att vara en levande demokratisk kyrka – öppen för alla oavsett om de tror, söker eller tvivlar. Ingen har nämligen enligt vår mening rätt att sätta sig till doms över andras tro och övertygelse. I en trovärdig folkkyrka såsom den Gottfrid Billings son, biskop Einar Billing, på sin tid drog upp riktlinjerna för, skall alla vara lika välkomna.

Om Du delar de uppfattningar jag här försökt skissera och vill att vi skall fortsätta det arbete vi inlett för samla människor till gudstjänster med mycket musik och glädje, är centerpartiet alternativet för Dig i söndagens kyrkoval.

Staffan Andersson

C-kandidat i Bjärnums pastorat