När jag var liten så fick man lära sig att alltid tala sanning, både av sina föräldrar och i skolan. Visst hände det att man ljög, men oftast handlade det om enstaka relativt oskyldiga osanningar, alltid förbundna med dåligt samvete. Det var självklart att man talade sanning.

Även om det alltid har funnits politiker och andra makthavare som har haft ett flexibelt förhållande till sanningen så tycks något fundamentalt ha ändrats. Sanningen som en moralisk princip som man alltid bör hålla sig till har av många ersatts av en mera pragmatisk hållning där sanningen endast beaktas om den inte medför några hinder för att uppnå ett mål.

Efter det amerikanska presidentvalet har det flitigt debatteras om vi just nu upplever en så kallad post-sanning (”post truth”) politik, där inte bara fördomar utan konspirationsteorier och rena fabrikationer av ”fakta”, (”fake news”) utgör viktiga beståndsdelar. Det handlar inte bara om enstaka felaktigheter utan om lögner som är så frekventa och flagranta att de snarast måste beskrivas som ren desinformation. Ett exempel utgörs av Trumps förklaring, i förra veckan, till att han fick cirka tre miljoner röster färre än Hillary Clinton. Han hävdade att 3–5 miljoner illegala röster hade avgivits för Clinton, trots att det inte finns några som helst belägg för valfusk.

I en miljö med stor misstro mot existerande institutioner såsom press, experter, offentliga organ, upphöjs ofta dessa rykten och osanningar till ”fakta”. Resultatet blir att alla har sina egna fakta, eftersom misstron mot etablerade källor är så stor. Enligt amerikanska Pew Research Center, uppgav 77% av amerikanerna 1958 att de litade på sin regering, medan motsvarande siffra för 2015 var 19%. En FN undersökning 2007 visar att nästan alla demokratier har upplevt ett minskat förtroende för sina regeringar, inklusive Sverige och Norge som traditionellt uppvisar hög tilltro.

Det bör också påpekas att förtroende är av fundamental betydelse för att en marknadsekonomi ska kunna fungera på ett bra sätt. Förekomsten av ett rättsväsende med opartiska domstolar, som gör att äganderätter respekteras och konflikter kan behandlas på ett förutsägbart sätt är en förutsättning för en modern ekonomi.

Utan förtroende så kommer den ekonomiska aktiviteten att begränsas till mindre grupper såsom stammar eller klaner där man känner varandra väl.

ANNONS

Vi kan se effekterna av bristande förtroende i avsaknaden av framtidstro och investeringar. Jämför till exempel utvecklingen i södra och norra Italien. Ett annat exempel utgör Ryssland, där en kleptokrati medför att den privata sektorn ej utvecklas och att kapitalflykt till länder med ett mera utvecklat rättssystem (London) föredras framför inhemska investeringar.

Även om de ekonomiska effekterna av olika grad av förtroende är stora, så är påverkan på vår demokrati ännu viktigare och mera fundamentala. Demokrati förutsätter någorlunda välinformerade medborgare, för att göra rationella val. Om lögner och desinformation får dominera informationsflödet, så blir det svårt att skilja mellan sant och falskt och i denna miljö så frodas charlataner och populister.

Denna utveckling påminner i vissa drag om de systematiska desinformations-kampanjer som Sovjetunionen utsatte Östeuropa för efter andra världskriget, som syftade till att bryta ner det civila samhället. Liknande tongångar hörs även idag i den ryska propagandan i samband med invasionen av Krimhalvön och östra Ukraina. Det är också ett välkänt faktum att Ryssland understöder extrema partier i Europa, som till exempel Marie Le Pens Nationalistiska Front i Frankrike.

I detta sammanhang spelar naturligtvis uppkomsten av internet och sociala media en viktig roll. Mediekonsumtionen är helt annorlunda idag jämfört med för ett par decennier sedan. Det har blivit väldigt enkelt att blixtsnabbt ”googla” fram information via nätet. Det är naturligtvis positivt och en källa till både glädje och ökad produktivitet. Men det finns också en baksida. Vi har blivit bekväma och surfandet leder ofta till en kort ytlig läsning, medan eftertanke och kritiskt tänkande kommer i andra hand.

Information sorteras enligt algoritmer som medför att ju fler som läser en viss artikel desto högre prioritet får den i sökalgoritmen. Detta kan lätt leda till att nyheter blir självuppfyllande, dvs. om många läser en artikel får den en hög prioritet, oavsett om innehållet är korrekt eller inte. Nätet erbjuder ett nästan gränslöst utrymme för propaganda och desinformation (ISIS, Ryssland). I skydd av nätets anonymitet kan rykten och konspirationsteorier spridas utan risk för att någon hålls ansvarig.

Hur kan man då värja sig mot desinformation och lögner? Egentligen börjar det med att man redan i skolan får lära sig hur historiskt unik vår västerländska demokrati är. Denna demokrati kan inte och får inte tas för given, utan måste ständigt försvaras och utvecklas. En viktig komponent är att utveckla ett kritiskt tänkande och att inte vara rädd för att uttrycka det.

En annan försvarsmekanism är en aktiv press som kritiskt granskar makthavare, offentliga som privata. På gräsrotsnivån spelar en livlig och aktiv debatt en viktig roll. Därtill behövs naturligtvis fora som lokala tidningar, vilket i sin tur förutsätter ekonomiska resurser för undersökande journalistik. För att ej vara för beroende av kommersiella intäkter kan statsunderstöd eller frivilliga donationer vara nödvändiga. Vikten av professionell undersökande journalistik har nog aldrig varit större än nu.

Till syvende og sidst så avgörs vitaliteten av vår demokrati av enskilda människor. Utan den enskildes engagemang så är framtiden för vår västerländska demokrati oviss.

Kanske man vågar hoppas att valet av Trump kan leda till att vi alla blir mer engagerade i försvaret av vår demokrati?

Tohmas Karlsson