I mer än femton år arbetade Ester Aronsson från Hörja som missionär i Afrika. Varför reste hon, vad var hennes drivkraft? Hasse Bengtsson har forskat i sin mosters spännande livsöde. Nyligen åkte han till Kongo för att följa Ester i spåren. På torsdag den 20 oktober kommer Hasse till Hörjagården för att berätta om den resa han gjort.
Även om Hasse besökt många länder, var det speciellt att komma till Kongo.
– Det jag framför allt slogs av var fattigdomen, hur primitivt allting är. Det är så annorlunda, jag har inte sett något liknande, trots att jag rest mycket. Vi svenskar kan nog inte föreställa oss det.
För Hasse var resan på sätt och vis ett sökande efter sina egna rötter. En stor del av hans släkt har varit frikyrkligt aktiva, närmare bestämt i Hörja baptistförsamling. Som tonåring hade Hasse en fot i baptistförsamlingens verksamhet, medan den andra foten trivdes bäst på fotbollsplanen. Det blev till sist fotboll för hela slanten, ett intresse som följt honom genom livet. Hasse Bengtsson är för närvarande ordförande i Hässleholms IF.
Esters livsöde började han att utforska någon gång i mitten på 90-talet. Hon inledde sin missionstjänst i Kongo 1959 och arbetade som sjuksköterska, barnmorska och vårdlärare. 1977 återvände Ester till Sverige och bosatte sig på nytt i hembygden. Hon avled under början av 2016, 91 år gammal.
Under resan i Kongo mötte Hasse många kongoleser som minns Ester.
– Jag har hört så många berättelser om Esters kunskaper, omtanke samt insatser inom missionen och sjukvården, som var ovärderliga, säger Hasse.
– Vi saknade henne så när hon åkte hem – var det någon som sa.
Ester tyckte inte själv att det hon gjort var så märkvärdigt, utan var anspråkslös och lågmäld.
– Hon var oförmögen att framhålla sig själv.
Det innebar att det inte var så enkelt för Hasse att ta reda på vad Ester varit med om under sin tid i Afrika. Ändå har har han gjort ett antal intervjuer med henne och han har planer på att så småningom skriva en bok.
60-talet var en mycket omvälvande och orolig tid i Kongo. Två gånger tvingades Ester ge sig av hals över huvud på grund av oroligheter. Ändå gav hon inte upp utan återvände till sina uppgifter.
– Första gången hon fick fly var i samband med att landet blev självständigt 1960, berättar Hasse.
Eftersom Kongo inte är något direkt turismål, fick Hasse arrangera sin resa delvis på egen hand, och genom att söka kontakt med personer som har kännedom om förhållandena där nere. Missionen i Kongo lever vidare och de lokala kyrkorna i landet är mycket aktiva, om än i nya former. Baptistsamfundet, som Ester Aronsson arbetade för, har upphört att existera till förmån för Equmeniakyrkan som är en sammanslagning av flera svenska frikyrkosamfund. Genom sina kontakter med Equmeniakyrkan kunde Hasse få hjälp med boende på plats i Kongo och med att utforska Esters förflutna.
Någon guidad resa var det dock inte tal om. Hasse reste helt på egen hand och hade bara en tolk med sig när han lämnade huvudstaden Kinshasa för att söka upp de gamla missionsstationerna och sjukhusen längre in landet. Infrastrukturen i landet är i regel i bedrövligt skick, och det är därför lättast att ta sig fram med flyg, med båt på Kongofloden och dess bifloder, eller på motorcykel.
Urban Önell