Vad ska mänsklig aktivitet ha för syfte?

Ja det är en extremt bred och allomfattande fråga. Vi avgränsar oss lite: Vad ska mänsklig, yrkesmässig aktivitet ha för syfte?

Ett rimligt syfte är att försöka skaffa medel till livets nödtorft. Eftersom de flesta av oss inte får mat, kläder och en bostad kastade efter oss (såvida vi inte råkar heta Bernadotte i efternamn), så får vi försöka ordna den saken själva, och ett arbete är det vanligaste sättet.

Ett annat, ganska rimligt, syfte kan vara att skramla ihop medel även till sådana saker som inte är livsnödvändiga men som vi ändå vill ha – åtminstone dem av oss som haft turen att födas och/eller växa upp i ett skikt i samhället där vi inte behöver lägga alla våra resurser på att överleva.

Således, vi arbetar, och vi får lön. Pengar. Ett bytesmedel, att använda för att köpa varor eller tjänster.

De flesta av oss måste ibland spara pengar under en tid för att kunna göra ett lite större inköp, en investering av något slag. Så finns det några som tjänar eller på annat sätt skaffat sig så mycket pengar att de inte behöver alla för sin konsumtion, utan kan lägga en del av dem ”på hög”, exempelvis på ett bankkonto. Och så finns det de som använder sina pengar för att… tjäna pengar. Det är dessa individer som befolkar den så kallade finansmarknaden.

ANNONS

Då är vi faktiskt tillbaka till grundfrågan: Vad ska mänsklig (yrkesmässig) aktivitet ha för syfte? För även om ett syfte är att inkassera lönen för det vi åstadkommit på vårt arbete, så tjänar arbetet också ett annat syfte.

Den som är läkare använder sin arbetstid till att försöka läka människor som blivit sjuka eller skadade, eller möjligen arbeta preventivt för att vi inte ska bli sjuka. Läkaren tillhandahåller en tjänst – sjuk- och hälsovård – och får betalt för detta. Den som är byggnadsarbetare bygger eller renoverar ett hus som någon ska bo i. Byggnadsarbetaren framställer, eller förbättrar, en produkt och får betalt för detta. Vi kan hävda att läkarens och byggnadsarbetarens arbete gör världen bättre på ett eller annat sätt. Deras arbete gör en positiv skillnad för någon annan.

Men den som tjänar pengar på pengar, på vilket sätt gör han eller hon världen bättre för någon annan?

Jag är ingen ekonom, utan detta resonemang för jag utifrån en filosofisk eller ideologisk utgångspunkt.

Jag vet dock så mycket, att idén att ett företag använder aktiebolagsformen, är att kunna få ett tillskott av medel inför en expansion, en större investering av något slag. Och jag inser också att den som på detta vis satsar pengar i ett företag vill kunna bli belönad för sitt risktagande. Där måste finnas möjlighet till utdelning på aktier om företaget går bra. Det går faktiskt att hävda att dessa aktieägare indirekt tjänar pengar på en tjänst eller produkt, vilket det nu är som företaget i fråga sysslar med. För utan aktieköpen skulle företaget kanske inte kunnat utveckla sin produkt eller sin anläggning.

Men aktiemarknaden, och resten av finansvärlden, har fått alltfler inslag, och aktörer, som fyller åtminstone mig med avsmak. En sådan aktivitet (av flera) är det som kallas daytrading. Så här definieras denna företeelse i Wikipedia: En dagshandlare [daytrader] köper och säljer värdepapper endast över dagen, innan börsen stänger stängs alla öppna positioner. Dagshandel handlar främst om att agera snabbt vid kursförändringar på aktier och andra värdepapper.

På Aftonbladets webb kan man få råd av Patricia, daytrader, hur man ska göra de bästa klippen. Jag har inte klickat på länken, det där är inte min värld. Men jag är lite fascinerad över att denna unga kvinna frimodigt träder fram med namn och bild och berättar om sitt hantverk. På sajten Tradingportalen.com, som skriver om liknande ämnen, finns en intervju med en engelsk daytrader. I artikeln står det: Vi kallar honom Steve. Denne britt vill alltså inte framträda med sitt riktiga namn, inte ens för en intervju skriven på svenska, och därmed uppenbarligen avsedd för en icke-brittisk publik.

Människor som inte vill framträda med sitt namn förekommer oftast i artiklar som handlar antingen om brottslingar eller om personer som av annan orsak har anledning att frukta för att något ont ska hända dem om det kommer fram att de ställt upp för tidningen. Är ”Steve” feg eller är han smart? Är Patricia modig eller är hon dum? Eller är hon rentav stolt över sitt jobb? Det är uppenbart att ”Steve” inte är stolt över sitt, då hade han inte krävt att få vara anonym.

I vilket fall som helst, dessa två personer, Patricia och britten – vi kallar honom Fege Steve – har vandrat en lång väg från att vilja investera sina pengar i ett företag för att på så vis hjälpa det företaget att utvecklas, och kanske få lite utdelning på sina satsade pengar som tack. Här handlar det enbart om att tjäna pengar, snabba pengar. Här finns ingen som helst relation till det företag vars aktier köps och säljs, över dagen, eller till de

människor som är beroende av det företaget för att tjäna sitt levebröd. Daytradern tjänar lika gärna sina pengar på att ett företag ska gå i konkurs.

I andra ändan, så att säga, på finansmarknaden finns räntan. Ränta är, i praktiken, ett sätt att föra över pengar från dem som ingenting har till dem som redan har.

Långivaren, oftast en bank och ofta en privatägd sådan, har mer pengar än den behöver och har därför möjlighet att låna ut. Låntagaren har inte de pengar hon behöver och tvingas därför ta ett lån – i värsta fall till ren konsumtion, i bästa fall till en investering. Och ja, liksom i fallet med aktieägaren kan det tyckas rimligt att långivaren tillåts tjäna något på att den ”ställer upp” och hjälper låntagaren att kunna köpa vad det nu är som ska köpas. Räntan är denna förtjänst, ”lönen” för besväret.

Det kan tyckas rimligt om det vore så, att låntagaren bara betalar räntan en gång. Om jag lånar 10 000 kronor till fem procents ränta, så ska räntan bli 500 kronor. Jag är alltså skyldig långivaren 10 500 kronor. Punkt slut. Men så är det inte, och det beror på den demon som kallas ränta-på-ränta. Det finns gott om exempel på hur människor, företag och till och med stater har betalat tillbaka mångdubbelt så mycket som summan de lånade, bara i räntor, och ändå inte blivit skuldfria – i många fall kommer de aldrig att bli det. Det är helt orimligt.

Men, invänder du kanske, är det då alltid bättre att tjäna pengar på varor och tjänster än på pengar? Affärer med vapen och narkotika, till exempel, dödar ju massor av människor, men ytterst sällan resulterar Patricias, Fege Steves eller Gallerups Sparbanks transaktioner i att människor dör.

Det är sant, och det är naturligtvis inte så att det alltid är okej att tjäna pengar på varor och tjänster. (Här återkommer vi till det andra syftet med yrkesmässig aktivitet, att göra världen bättre.) Kemiska och biologiska stridsmedel är förbjudna globalt, besprutning med DDT är förbjudet i de flesta länder. Så det går alltså att ta bort skadliga produkter från marknaden. Och dessa produkters existens gör det inte mindre förkastligt att tjäna pengar på pengar.

Nå, vem eller vilka är då skurkarna här? Det är kanske den mest intressanta frågan. Är det Gallerups Sparbank, som ser till att låntagaren faktiskt har mindre pengar kvar när hon betalat av lånet än vad hon hade innan hon tog det? Är det Patricia och Fege Steve som blir onödigt rika genom att spela med människors arbetsplatser som brickor på en spelplan? Eller är det systemet, som tillåter att sådant försiggår?

Ett system som tillåter, eller åtminstone inte förbjuder, vissa handlingar triggar alltid igång ett antal individer att testa gränserna, att dra ut så mycket som möjligt ur systemet. För den som är duktig i ekonomi är det säkert frestande att försöka komma åt de där snabba pengarna. För hur ofta har vi inte, i detta eller andra sammanhang, hört försvarsfrasen: Om inte jag gör det, så gör någon annan det.

Men vad är systemet, om inte summan av alla oss som ingår i det? Har vi inte alla ett personligt ansvar att upprätthålla en viss moral? Jag menar att vi har det. Samtidigt är moral ett begrepp som kan vridas och vändas på hur många gånger som helst, och min moral är inte densamma som din.

Därför behöver vi visionärer, framstående individer som tänker lite längre, åt oss alla, än till nästa kvartalsrapport eller löneutbetalning. Våra politiker borde vara dessa visionärer. Kanske inte ensamma, de behöver säkert hjälp från personer med annan profession eller kunskap. Men politikerna har ett speciellt ansvar, det är dem vi har anförtrott uppgiften att göra den här världen bättre, för oss alla och för jorden vi lever på.

Anders Lord