INSÄNDARE. Jag är dansk, men Tyringe har varit en del av mitt liv i över 62 år. Jag har vandrat genom de vackra skogarna, sett årstidernas skiftningar och fått den osedvanligt storslagna naturen in under huden. Nu hotas allt detta av planerna på en solcellspark längs Malmövägen, söder om Tyringe.

Planerna innebär att 140 hektar skog – motsvarande cirka 200 fotbollsplaner – ska skövlas. Genom åren har skogen varit både produktionsskog och jaktmark och ett vackert rekreationsområde. Den hyser ett rikt djurliv och fungerar som en del av det ekologiska nätverket mellan Sanatorieskogen, Mjölkalånga och Finja. Nu ska allt detta kanske försvinna – och ersättas av en industriell anläggning inhägnat av ett 2,5 meter högt stängsel.

Det är viktigt att förstå att detta inte är ett område som kommunen eller någon annan myndighet har utsett som särskilt lämpligt för solceller. Projektet har inte föregåtts av någon övergripande planering eller analys av vad som är bäst för samhället. Nej, det handlar om att markägaren föredrar att hyra ut sin mark till ett energibolag istället för att fortsätta driva skogsbruk. Det är enklare, det ger en stabil inkomst, och det kräver inget arbete.

Beslutet om solcellsparken ligger hos Länsstyrelsen, där tjänstemännen visserligen är både samvetsgranna och kompetenta, men de arbetar i ett regelverk som är ytterst otydligt. Riksdagen har ännu inte satt upp klara ramar för hur solcellsparker ska hanteras, vilket gör att varje fall behandlas individuellt – utan en tydlig nationell strategi.

Under tiden klär energiföretagen sina projekt i de vackraste ord: “grön energi”, “solcellsparker” – men låt oss vara ärliga. Detta är inte en vacker park, det är ett industriområde. Metallkonstruktioner inhägnade av höga stängsel, utbredda över landskapet. Det är en brutal förändring av naturen, inte en försköning av den.

Men var finns protesterna? Var är Tyringeborna? Var är politikerna i Hässleholm? Och framför allt – var finns debatten om huruvida detta verkligen är rätt väg att gå?

En utmattningsstrategi för att tysta motståndet

Man kan misstänka att de stora företagen medvetet driver en utmattningsstrategi. Genom att överösa kommuner och länsstyrelser med ansökningar nöter de ner motståndet – och till slut får de igenom sina planer.

För oss som har fastighet i området ges en chans att yttra oss vid samråd. Det låter demokratiskt, eller hur?

Men nej. Oavsett vad du säger är det företaget självt som sammanställer synpunkterna och skickar dem vidare till Länsstyrelsen, tillsammans med sin ansökan. Sedan har du 3–5 veckor att reagera.

Och här kommer det verkligt raffinerade: även om du har skickat in ditt yttrande i tid och därmed har rätt att avge remiss, vet du inte när ansökan faktiskt skickas in. Du får ingen notis, ingen information – det är ditt eget ansvar att hålla koll. Det låter kanske inte så illa, men föreställ dig att behöva komma ihåg att kolla en hemsida varje dag i flera månader, bara för att kunna utöva din rätt att bli hörd. Det är faktiskt stressande.

Slumpen får styra – är det så vi vill ha det?

Det mest anmärkningsvärda är att hela detta beslut vilar på en enda sak: att en markägare inte längre vill bedriva skogsbruk utan istället föredrar att hyra ut sin mark till ett företag. Det finns ingen långsiktig samhällsplanering, ingen helhetssyn, inga politiska riktlinjer som säger att just denna plats är den bästa för en solcellsanläggning. Bara en privatpersons beslut om vad som är mest lönsamt för honom.

Ska det verkligen vara så enkelt att förändra ett landskap? Ska det verkligen vara så godtyckligt att en så omfattande exploatering av naturen tillåts utan en ordentlig demokratisk debatt och utan långsiktiga strategier för hållbar energipolitik?

Marianne Kargaard