KRÖNIKA. Visst önskar vi varandra ett gott nytt år! Vår förhoppning är att 2025 ska bli ett bra år. Ett år då både världen i stort och vi själva utvecklas i positiv riktning.
Det är självklart bra med goda förhoppningar – men erfarenheten har visat oss att det krävs ansträngningar för att förverkliga dessa. Vi måste också räkna med bakslag och motgångar i vår strävan.
Mina funderingar gäller i högsta grad journalister. Jag syftar givetvis i första hand på de journalister som granskar makten och som inte sopar samhällsproblemen under mattan. Det är inte läge för dem att göra som tjuren Ferdinand. Ni vet han som helst bara vill sitta under en korkek och lukta på blommorna.
Nej, journalister måste fortsätta att våga sig ut på den offentliga arenan – med rättspatos som drivkraft. Det är givetvis inte tjurfäktning de sysslar med, utan sanningssökande. Allt som makthavarna gör måste de kunna stå till svars för. Deras agerande måste kunna synas i sömmarna. Medborgarna har rätt att få tillräcklig information för att kunna bedöma om makthavarna är värda deras fortsatta förtroende.
I all maktutövning finns det en stor risk för att oegentligheter och korruption smyger sig in.
– Om det finns en möjlighet att någon kan sko sig så kommer någon också att göra det, hävdade Uppdrag Gransknings chef Nils Hansson, när han besökte Hässleholm för ett antal år sedan.
Eftersom granskande journalister kan lyckas avslöja när det inte går rätt till är makthavare ofta rädda för dem. Diktatorer är så rädda för de sanningar som kan avslöjas att de måste kasta journalister i fängelse eller rentav mörda dem. Makthavare är ibland ännu räddare för ordens makt än matadoren för tjuren Ferdinand.
Även i demokratier förekommer det att makthavare både avskyr och försöker undvika sanningssökande journalister. När det är så får de finna sig i att de kan bli misstänkta för att inte ha rent mjöl i påsen.
Låt oss också klargöra att från journalistisk synvinkel är i regel svar på mail och sms alltför ofta fullständigt otillräckliga. De är i dessa fall ungefär lika användbara som svar på konkreta frågor som partikommunikéer under Sovjettiden. I bästa fall är mailsvar ofullständiga och kräver att följdfrågor ställs, i sämsta fall kan de beskrivas som propagandatexter eftersom de förmedlar en förskönad verklighetsbild.
Ärligt talat, varje gång någon inte ställer upp för intervju när Frilagt ringer, utan vill ge rumphuggna svar på mail eller sms undrar jag: Kan det vara så att du har något du vill dölja för medborgarna? Vi söker inte kontakt med dig för att vi vill dig illa utan vi vill bara ha svar på våra frågor. Frilagt vill bara informera allmänheten om vad som händer i kommunen. Varför verkar du då vara så rädd?
I längden så tjänar alla på att medborgarna är väl underrättade om hur kommunen sköts. Det är medias demokratiska uppgift att ställa frågorna och ansvariga politikers och tjänstemäns uppgift att svara. Så ni som känner er träffade av detta: var nu snälla och visa er lite mer tillmötesgående när journalister ringer, så att vi kan upprätthålla tilltron till demokratin och rättssamhället.
Vi tackar alla läsare och stödprenumeranter för det gångna året och ser fram emot ett nytt år med nya granskningar. Vi är helt beroende av ert stöd, era tips och er respons.
Urban Önell