KRÖNIKA. Det har inte saknats dramatiska inslag under nedräkningen till det amerikanska presidentvalet den 5 november 2024. Efter en katastrofal insats i debatten mot Trump, så beslöt sig Joe Biden, under stort tryck från Demokratiska partiet, för att avstå från att ställa upp för omval. Vid den tidpunkten såg Trump, enligt opinionsundersökningarna, ut att gå mot en klar valseger. Demokraterna lyckades snabbt och smärtfritt sluta upp bakom vicepresidenten Kamala Harris och den nye vice presidentkandidaten Tim Walz, guvernör i Minnesota. Den här historiska rockaden fick de hittills uppgivna demokratiska väljarna att fatta nytt mod. Inte ens ett mordförsök på Trump gav honom ökat väljarstöd. Det demokratiska valkonventet i augusti där Harris formellt utsågs till presidentkandidat präglades av stor entusiasm. Att hon är en färgad kvinna är ett tveeggat svärd. Skillnaden mellan kvinnor och män är ovanligt stor när det gäller valet av kandidat. Hos kvinnorna har Harris en stor övervikt medan det omvända gäller för män som föredrar Trump. I nuläget tyder väljarundersökningarna på ett mycket jämnt val.
För Harris gäller det att hitta en balans mellan att försvara de populära delarna av Joe Bidens politik, infrastruktursatsningarna och hjälpen till Ukraina, samtidigt som hon måste distansera sig från de aspekter som inte varit populära, för vissa viktiga väljargrupper, såsom stödet till Israel och invandringspolitiken.
Fortfarande så betraktar ett stort antal väljare, debattörer, massmedia och till och med hans politiska motståndare, Trump som en normal politiker, och inte en person som medverkat i en misslyckad statskupp efter presidentvalet 2020. Antag att Sveriges dåvarande statsminister, Magdalena Andersson, hade vägrat erkänna valresultatet 2022 och hävdat att hon och Socialdemokraterna hade förlorat på grund av omfattande valfusk, utan att lägga fram några som helst bevis. Skulle det då vara politiskt möjligt att hon fyra år senare skulle kunna ställa upp som statsministerkandidat? Jag vågar påstå att praktiskt taget alla svenskar, oavsett partitillhörighet, skulle säga att en sådan person vore diskvalificerad från att kandidera. Men i världens äldsta demokrati är det uppenbarligen möjligt.
För tredje valet i följd påstår Trump att om han förlorar så beror det på valfusk. Efter valet 2020 orkestrerade han en misslyckad statskupp, han utövade påtryckningar på enskilda tjänstemän att ”hitta” fler röster i de stater som han förlorade, han försökte övertala sin vicepresident att vägra godkänna det legala valresultatet, och han påstår fortfarande att han vann valet 2020. Tar vi också hänsyn till att han är en notorisk lögnare, uppmanar till våld och bryter de flesta demokratiska normer, så inställer sig osökt frågan varför så många trots allt röstar på Trump.
För det första, så finns det naturligtvis berättigad kritik mot Bidenadministrationen och dess politik som alltid är fallet i en demokrati. Många väljare har fullt upp med att få budgeten att gå ihop, hälsovård, skolor, brottslighet och drogmissbruk. Det är fullt förståeligt att de flesta varken har tid eller intresse för att fördjupa sig i vaga demokratifrågor som inte påverkar deras vardag direkt här och nu. Men därför har man institutioner, som till exempel kongressen, som ska skydda demokratin. Hade Trump i sitt andra riksrättsförfarande i februari 2021 blivit fälld i senaten, vilket hade krävt 67 röster, så hade han varit diskvalificerad från att ånyo kandidera som president. Men det tycks som att en kombination av politisk opportunism, feghet och, enligt Mitt Romney, i vissa fall rädsla för sin personliga säkerhet, gjort att enbart 57 senatorer röstade för ett fällande vilket medförde att han frikändes.
För en avsevärd del av de republikanska väljarna, Trumps mest hängivna anhängare, är ett centralt mål att ”bränna ner” det nuvarande korrumperade systemet (”deep state”) och ersätta det med något nytt som bättre representerar folkviljan, det vill säga är bättre i överensstämmelse med MAGA-rörelsens värderingar. Detta tänkande ligger bakom den totala omstruktureringen av den federala byråkratin som den konservativa tankesmedjan ”Heritage Foundation”, i sitt ”Project 2025”, i detaljerade planer, har utarbetat. Tanken är att de som arbetar inom den offentliga förvaltningen, experter inom många områden, ska huvudsakligen tillsättas utifrån hur lojala de är gentemot Trump och inte som nu baserat på meriter. Lyckas man med denna omställning kan det få förödande konsekvenser för möjligheten att bedriva en rationell offentlig politik inom många områden. Trumps ohyfsade maner, hans provokativa uttalanden och brytande av etablerade normer, som enligt hans motståndare diskvalificerar honom, ses tvärtom av hans väljare som positiva egenskaper. Han är den ”buffel” som behövs för att skaka om det rådande politiska systemet.
Den motvilja som Trump visar mot invandrare och andra minoritetsgrupper är inte något nytt i amerikansk politik. Det har ända sedan landets bildande funnits en antiliberal strömning som motsatt sig att de rättigheter som ursprungligen endast åtnjöts av vita, kristna (män), också skulle delas av andra grupper. De har alltid ansett att liberala regeringar, domare och samhället har tvingat på dem en livsstil som de inte vill ha och att minoriteter har favoriserats på deras bekostnad. Många Trump-anhängare anser att vita är den grupp som diskrimineras mest i dagens USA. Denna antiliberala hållning beror delvis på den demografiska utveckling som innebär att den vita majoriteten successivt minskar över tid vilket skrämmer åtskilliga väljare. De republikanska politikerna förstärker denna ängslan med skrämselpropaganda om att demokraterna medvetet låter antalet invandrare okontrollerat öka så att de ska få en permanent majoritet i framtiden.
Det är intressant att notera att några av de mest förmögna personerna i världen stöder Trump, både ekonomiskt och politiskt. De extremt rika, miljardärer, förespråkar ofta att statens aktiviteter ska reduceras till ett minimum för att upprätthålla rättssystemet och försvar. Regleringar av näringslivet ska minimeras och med en liten offentlig sektor så kan skatterna också hållas låga. Med sina enorma resurser behöver de naturligtvis inte den offentliga sektorns tjänster. Peter Thiel har till exempel hävdat att demokrati och frihet inte är förenliga. Elon Musk stöder aktivt Trump i valkampens slutskede med att lotta ut en miljon dollar varje dag till den som kan registrera flest republikanska väljare. Vi har plötsligt förflyttats mer än hundra år tillbaka i tiden när de förmögna mer eller mindre öppet köpte de mindre bemedlades röster. Dessa personer har inte stort intresse av demokrati och Thiel skriver att han inte tycker att alla ska ha rösträtt, en del är mer värda än andra. Detta passar väldigt bra ihop med Trumps budskap om att han representerar ”de äkta amerikanerna”, medan demokraterna och deras anhängare utgörs av människor som är mindre värda. För att beskriva sina politiska motståndare har Trump använt uttrycket ”vermin” (ohyra), vilket är samma ordval som nazisterna använde på 1930-talet.
Trots all polarisering så finns det faktiskt två områden där Demokraterna och Republikanerna är överens. Det råder stor enighet om att Kina systematiskt har stulit amerikansk teknologi och att statssubventioner på ett otillåtet sätt förbättrar deras konkurrenskraft. Dessutom har man en likartad syn på Kinas aggressiva utrikespolitik, i synnerhet i Sydkinesiska havet, som hotar Japan, Taiwan och Filippinerna vilka alla utgör amerikanska allierade. Trump införde tullar och restriktioner gentemot Kina vilka Biden sedan fortsatte och till och med förstärkte. Det andra området är att båda partierna har övergivit den traditionella frihandelspolitiken och i stället satsar på tullar och industripolitik där staten understödjer vissa sektorer såsom ”grön teknologi” och elbilar.
Om Harris vinner så kommer hon antagligen att fortsätta Bidens politik när det gäller klimat-, finans- och socialpolitik. Inom utrikespolitiken kommer hon att fortsätta att betona vikten av internationella allianser och multilateralism. Hon kommer att fortsätta stödja Ukraina och i Mellanösternkonflikten är det troligt att hon mer betonar palestiniernas rättigheter än vad Biden gjorde.
I det fall Trump blir president kan man vänta betydligt större förändringar jämfört med den nuvarande politiken. Han slänger ständigt ur sig alla möjliga förslag så det råder en ganska stor osäkerhet om vad som faktiskt kommer att implementeras. Klart är dock att han och hans anhängare är mycket bättre förberedda den här gången än vad de var 2020.
Hans kanske viktigaste löfte är att stoppa den illegala invandringen, bland annat genom att genomföra en massutvisning av minst 10 miljoner människor, av vilka många är amerikanska medborgare. Bortsett från moraliska betänkligheter så kommer det att få betydande negativa effekter på ekonomin genom att förstärka bristen på arbetskraft inom speciellt servicesektorn. Han kommer med säkerhet att fortsätta sina handelskrig med höjda tullar som kommer att leda världshandeln i en än mer protektionistisk riktning och drabba Europa hårt. Det finns också en stor oro, bland Trumps politiska motståndare, att han ska använda justitiedepartement för sina personliga syften till att hämnas och trakassera sina meningsmotståndare. Han har hotat flera personer, till exempel Liz Cheney, före detta republikansk kongressledamot som deltog i den så kallade ”January 6”-utredningen, hans före detta stabschef John Kelly och general Mark Milley med rättsliga åtgärder. Givet att Högsta domstolen, i ett tidigare beslut, har givit den sittande presidenten praktiskt taget immunitet för alla sina officiella handlingar, så kan nu presidenten göra i stort vad han vill.
Inom utrikespolitiken så kan en ny Trumpadministration få avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina där Trump antagligen kommer att göra upp med Putin och det kommer inte att bli till Ukrainas fördel. Han har också ifrågasatt värdet av Nato. En vinst för Trump kommer att uppmuntra högerextremistiska partier och grupper i Europa och stärka Ryssland i dess ”osynliga krig” mot Västeuropa. Den västerländska liberala demokratin med maktdelning, fria val, en rättsstat och skydd för minoriteter, har kunnat upprätthållas till stor del beroende på USA ledande roll, ekonomiskt och politiskt efter andra världskriget. Om USA skulle dra sig tillbaka från den globala scenen, som Trump önskar, kommer tomrummet att fyllas av framför allt Kina men även Ryssland. En sådan global världsordning kommer att bli en mardröm för den globala demokratin och i synnerhet Europa kommer att befinna sig i ett mycket utsatt läge.
Mycket står på spel när amerikanerna går till val den 5 november. Väljarna är i princip uppdelade i två, ungefär lika stora, oförsonliga läger. Demokraterna befarar att valet av en president som uppmuntrat till en statskupp och förnekar resultatet i fria val, kommer att leda till ett mer auktoritärt samhälle där medborgerliga rättigheter, speciellt för minoriteter, kommer att sättas på undantag. Internationellt, skulle USA, under Trump, förlora ytterligare i anseende när det gäller demokrati vilket skulle försvåra en ledande global roll i kampen mot ett auktoritärt block lett av Kina och Ryssland. Republikanerna, å andra sidan, försöker övertyga väljarna att Trump står på arbetarklassens sida mot en dekadent elit som enbart är intresserade av att bibehålla sina egna privilegier.
Oavsett valresultatet, så kommer utgången att få stora konsekvenser både i USA och resten av världen.
Tohmas Karlsson