KRÖNIKA. Den senaste tiden har det kommit åtskilliga dåliga nyheter från Tyskland. Det gäller såväl inom det ekonomiska som politiska området. Resultaten från delstatsvalen i Sachsen, Thüringen och Brandenburg sände chockvågor inte bara inom Tyskland utan även internationellt. För första gången i Förbundsrepubliken Tysklands historia, så hade ett uttalat högerextremistiskt parti, ”Alternative für Deutschland” (AfD), vunnit ett delstatsval, i Thüringen. Partiet fick i genomsnitt 30 procent i de tre delstatsvalen i före detta Östtyskland. Nationellt ligger AfD på cirka 17 procent. Dessutom fick det nybildade ”Bündnis Sahra Wagenknecht“ (BSW) cirka 14 procent i öst och runt 8 procent nationellt vilket innebär att cirka 25 procent röstar på partier som är såväl invandrar- som europafientliga och sympatiskt inställda gentemot Putin och Ryssland.

Som lök på laxen så har landets kanske främsta varumärke, Volkswagen, meddelat att man har stora ekonomiska problem och antagligen tvingas säga upp personal och stänga fabriker för första gången någonsin på grund av ökad konkurrens från Kina. Volkswagens problem är också symptomatiska för landet som helhet. Många års tillväxt, baserad på billig rysk energi och en ständigt växande kinesisk marknad, medförde att Tyskland blev ett offer för sin egen framgång och för sent insåg att man missat den senaste tekniska utvecklingen inom viktiga områden. Den makroekonomiska utvecklingen de senaste åren, med en krympande ekonomi både 2023 och 2024, den högsta inflationen på 50 år, och en relativt hög arbetslöshet, understryker att landet brottas med flera problem. Orsakerna till den besvärliga situationen består av både externa, geopolitiska, och inhemska faktorer.

Den nuvarande regeringen, bestående av förbundskansler Olaf Scholz’s socialdemokrater (SPD), miljöpartiet (Die Grüne) och liberalerna (FDP) är mycket impopulära och lär med all sannolikhet förlora nästa val i september 2025. Ideologiska skillnader har lett till interna konflikter och svårigheter att regera effektivt vilket lett till ett utbrett missnöje med såväl kanslern som regeringen som helhet. Nästa prövosten är om de kan enas om en budget i december. Misslyckas de så kommer förmodligen nyval att utlysas.

Utvecklingen i omvärlden, som den tyska politiken inte kan påverka, har negativt influerat den inhemska ekonomin. Geopolitiska spänningar och handelskrig är förödande för en ekonomi som är så beroende av handel som den tyska. Tyskland har blivit alltmer beroende av export till Kina som varit dess största handelspartner sedan 2015. Så när den kinesiska konjunkturen sviktar så drabbas Tyskland hårt. Men än viktigare är det faktum att Kina målmedvetet, delvis via generösa statliga subventioner, fokuserat på att utveckla sin kompetens och konkurrenskraft inom högteknologiska sektorer såsom bilar, maskiner, kemikalier och halvledare. Det innebär att Kina har satsat sina resurser på precis de områden där Tyskland har varit starkast. År 2020 gick Kina förbi Tyskland och blev världens ledande exportör när det gäller export av maskiner och utrustning. Bilindustrin är Tysklands största exportsektor och utgör cirka 17 procent av landets export 2023.

För tio år sedan ledde jordbävningen i Fukushima, Japan, till nya betänkligheter rörande kärnkraftens säkerhet. Delvis under trycket från en starkt ideologisk miljörörelse, fattade förbundskansler Angela Merkel beslutet att avveckla kärnkraften. Beslutet togs tämligen lättvindigt utan att verkligen beakta de långsiktiga konsekvenserna. Efter att sålunda ha uteslutit kärnkraft, av politiska skäl, och miljöhänsyn gjort exploateringen av landets kolförekomster icke önskvärd, så framstod importen av billig rysk gas och olja som en god lösning. Det fungerade också länge väl, men efter det ryska angreppet på Ukraina 2022 så framstod beroendet av rysk gas och olja som en stor nackdel och man tvingades ånyo ompröva energipolitiken. Man har minskat beroendet av rysk olja och gas, men energipriserna har, av olika orsaker, ökat jämfört med perioden före Ukrainakriget. Priset på energi är en faktor som är av stor betydelse för den internationella konkurrenskraften, i synnerhet för ett land som Tyskland med en relativt energiintensiv industri. Såväl gas- som elpriser är betydligt lägre i USA och Kina vilket medför en konkurrensnackdel för den tyska industrin.

En viktig orsak till flera problem är man alltför länge solade sig i glansen som ”Exportweltmeister” och halkade efter i framför allt den digitala utvecklingen. Den tendensen förstärktes av ett politiskt system som prioriterade stabilitet framför djärva reformer. Förbundskansler Angela Merkel personifierade denna hållning i sin politik som undvek nödvändiga reformer under hennes 16 år långa regeringstid. Trots att Tyskland är ett rikt land så är infrastruktur såsom skolor, vägar, järnvägar i dåligt skick på grund av, under en lång tid, eftersatta investeringar. Förutom infrastruktur krävs enorma investeringar för energiomställningen, försvaret och digitalisering.

Tysk ekonomisk politik fäster traditionellt mycket stor vikt vid statsskulden och dess storlek. Som en följd därav införlivade man den så kallade ”Schuldenbremse” i konstitutionen 2009. Innebörden är att man uppställer mycket stränga restriktioner på den offentliga sektorns skuldsättning, undantag medges bara i extrema situationer som till exempel under covid 19-pandemin. Men i dagens läge med ett uppdämt behov av investeringar, så är ett dogmatiskt fasthållande vid ”Die Schuldenbremse” inte rationellt. Man hör ofta argumentet att ”Die Schuldenbremse” ska skydda framtida generationer genom att hålla tillbaka skuldsättningen. Det är dock inte ett hållbart argument. Vad som är avgörande, för om framtida generationer ärver en större eller mindre nettoförmögenhet, är hur man använder de lån som tagits upp. Om resurserna investeras på att produktivt sätt, till exempel genom en förbättrad infrastruktur, gynnas även framtida generationer.

Allt är dock inte negativt, Tyskland har fortfarande sina medelstora ”Mittelstand”-företag, som ofta producerar sofistikerade produkter och är världsledande inom sina branscher, till exempel laser och avancerad optik. Men många producenter riskerar att förlora sitt teknologiska försprång. Det är också anmärkningsvärt att Tyskland trots sin långa ingenjörstradition och forskningsinstitutioner inte har någon betydelsefull teknologisektor. Tysklands utgifter för forskning och utveckling utgör cirka 3 procent av bruttonationalprodukten vilket ligger över genomsnittet i Europa, men problemet är att mycket av utgifterna går till den traditionella bilindustrin i stället för till framtidsbranscher.

Tyskland ligger långt efter med digitalisering. Det gäller inte bara industrin utan märks också i vardagslivet, till exempel i myndigheters föråldrade administrativa system. Storbritannien, USA, Frankrike och Schweiz satsar betydligt mer på informationsteknologi. På liknande sätt ser det ut när det gäller vetenskapliga publikationer och patent. Den bristande konkurrenskraften inom det digitala området har nu lett till att även den traditionellt starka bilindustrin har problem, i synnerhet Volkswagen. Den klassiska tyska ingenjörskonsten spelar en allt mindre roll inom bilindustrin. I stället är det mjukvaran som är avgörande och där ligger Tyskland i lä för Kina och USA. Det berättas att yngre kineser anser att dagens tyska bilar är något för deras föräldrar, själva föredrar de inhemska märken som anses ”coolare”.

Tyskland hade länge valt att förlita sig på NATO som skydd och kunde därmed hålla nere sina militära utgifter. Men efter Rysslands angrepp på Ukraina så har man insett att man måste rusta upp försvaret som i nuvarande läge är i ett ganska bedrövligt tillstånd efter många års nedrustning. Kort efter krigsutbrottet 2022 tillkännagav förbundskansler Scholz att Tyskland ska modernisera sitt försvar, finansierat via en speciell fond, samt understödja Ukraina såväl ekonomiskt som militärt. Det är dock klart att en upprustning kommer att ta lång tid och kosta stora summor.

Liksom Sverige tog Tyskland emot en oproportionerligt stor andel av de som sökte sig till Europa under den stora flyktingvågen 2015. Till en början rådde en stor entusiasm bland den tyska befolkningen som visade upp en stor gästfrihet och generositet. Man fick intrycket att landet ville visa upp en positiv sida som delvis kunde sudda ut dess mörka historia. Vem minns inte Angela Merkels bevingade ord ”Wir schaffen das” (vi klarar av det). Men i dag råder ett stort missnöje med den förda immigrationspolitiken. Många invandrare har integrerat sig väl men det finns också stora problem med enklaver där man lever i sin egen kultur präglad av religiös extremism och hederskultur som är oförenlig med en västerländsk syn på religionens och kvinnans roll i samhället. Frågan om invandrare och brottslighet har återigen aktualiserats av ett antal blodiga attentat, ofta utförda av personer med muslimsk bakgrund. Nu diskuteras det om att införa gränskontroller inom Europa och deportationer av asylsökande. Tyskland har en åldrande befolkning, vilket leder till en minskande arbetsför befolkning framöver, men av politiska skäl är immigration knappast en lösning. Framgångarna för AfD och BSW, speciellt i före detta Östtyskland, och en ökad antisemitism och främlingshat kan göra det svårt att attrahera högkvalificerade immigranter som har flera länder att välja på.

De etablerade partierna har drivits till att ändra sin immigrationspolitik på grund av valframgångarna för såväl AfD, grundat 2013, som BSW, grundat 2024. Men det är inte bara i immigrationsfrågan som dessa nya radikala partier skiljer sig från de övriga. De ifrågasätter även hela det europeiska samarbetet, EU och euroområdet, liksom bindningen till NATO. Dessutom vill man upphöra att stödja Ukraina, avsluta sanktionerna mot Ryssland och återuppta importen av rysk energi. Man ser också mycket kritiskt på USA och föredrar ett närmande till Ryssland. I valrörelserna har man effektivt exploaterat den utbredda rädslan för krig som finns i befolkningen. Man har kritiserat regeringen för att inte föra en aktiv diplomati i stället för att leverera vapen och framställt sig själva som fredsmäklare genom att kräva ett omedelbart inställande av alla krigshandlingar och vapenleveranser. De som understödjer Ukraina anklagas för att vara krigshetsare som vill förlänga kriget därför att det gynnar USA.

Den massiva väljarflykten från de traditionella till de populistiska partierna AfD och BSW har skakat om det politiska etablissemanget i Tyskland. Samtidigt utmanas den tyska industrin, främst bilindustrin, av nya globala konkurrenter. Kommer de tyska löntagarna som drabbas av företagsnedläggelser och arbetslöshet att bestraffa de etablerade partierna i nästa års val och därmed ytterligare underblåsa de populistiska krafter som vill stärka nationalstaten på det europeiska samarbetets bekostnad? Konsekvenserna för såväl EU som NATO kan bli betydande eller i värsta fall förödande.

Nu måste de demokratiska partierna visa att de kan enas och föra en produktiv politik som faktiskt kan lösa en del av de många problem som landet står inför. Den stabilitetskultur som präglat landet efter andra världskrigets katastrof riskerar nu att utgöra ett hinder när stora strukturella utmaningar måste mötas med djärva reformer. Är det möjligt i det nuvarande politiska klimatet att genomföra de långsiktiga reformer som landet behöver för att kunna försvara sin position som ett av världens främsta industriländer med den tredje största ekonomin i världen?

Under 1990-talet stod Tyskland inför en liknande situation då införlivandet av före detta Östtyskland ställde landet inför stora samhälleliga utmaningar. Den utmaningen löstes på ett i stort sett tillfredsställande sätt, inte minst genom att det fanns en europeisk vision som delades av de ledande politikerna. Det är bara att hoppas att dagens Tyskland kan upprepa den prestationen, ty ett svagt Tyskland gynnar varken demokratin eller Europas ställning i världen.

Tohmas Karlsson