Hon har 728 bilder från makens övergrepp mot henne. Många är tagna vid samma tillfälle, men våldtäkterna var betydligt fler än de sju han 73 år gammal dömdes till fängelse för. Påverkad av starka mediciner förstod hon inte fullt ut vad som hände förrän hon såg bilderna i hans telefon. Men det fysiska och psykiska våldet hade trappats upp under många år, inte bara mot henne utan också mot hundarna. Djurplågeri är en i forskningen känd riskfaktor för dödligt våld i nära relationer.
De sexuella övergreppen började när hon blev sjukskriven på grund av djup depression och ångest – och mannen tog hand om hennes medicin.
– Tidigare sa jag att man går vid första slaget. Men jag förstår nu att man blir hjärntvättad under lång tid, säger hon.
Hon hoppas med sin berättelse kunna hjälpa andra att ta sig ur destruktiva relationer i tid.
Hon känner äntligen att det värsta är över. Skilsmässan har gått igenom, exmaken sitter bakom lås och bom, har kontaktförbud och huset utanför Hässleholm är bara hennes. Hon har gått igenom traumaterapi och bearbetat det som hänt. Men hon vill fortfarande vara anonym förutom inför sina närmaste vänner och familj.
ANNONS
Mannen dömdes i december 2023 till fyra och ett halvt års fängelse för sju våldtäkter och 19 fall av kränkande fotografering. I tingsrätten blev straffet fem år, men hovrätten gav honom åldersrabatt.
– Jag sa att det finns mer. Men de sa att det inte behövs. Han får inte fler år i fängelse. Det är nog rätt. Men då tyckte jag inte det. På något sätt ville jag att allt skulle fram. Men när jag tänkte efter förstod jag. De ville inte ha hur mycket som helst i utredningen, säger hon.
Kan det ha varit för din skull också?
– Ja. Jag blev ju medveten om att alla skulle se bilderna i rätten. Jag hade ett underbart målsägandebiträde som sa: “nu är de borta, nu kan du titta” och stack en pappersnäsduk i min hand.
– Det har varit tufft, men jag har kommit lång väg i bearbetningen nu. Jag är inte samma människa som jag en gång var. Jag har tappat tilliten till människor. Man blir mer på sin vakt. Men jag tror att jag har blivit en bättre människa och fått större förståelse för andra.
Elak mot hundarna
Hon reagerade tidigt på att mannen var elak mot djur, enligt forskningen ett tecken på en person som är särskilt farlig för sin partner.
– Djurplågeri är en känd faktor, sa kriminologen Anders Östlund vid ett medieseminarium nyligen om polisens arbete med att förebygga dödligt partnervåld.
Hon hade tre hundar, 15 höns och en katt. Hon berättar att hennes älskade hundar fick lida.
– Det var hans gapande, skrikande och ryck i kopplet så att de voltade. Han drog dem flera gånger i bakdelen och blev också biten av den gamla hunden. Han började bli rädd för henne.
De var tillsammans i hela 28 år och äktenskapet varade i 25 år. Hon hade två barn sedan tidigare och han hade ett. Hon pratade om skilsmässa under en tid, men hittade inget ställe dit hon kunde ta med sina djur.
– Jag hade också redan en skilsmässa bakom mig, ville inte misslyckas en gång till. Jag kämpade på, men det blev bara värre och värre.
Till slut fick hon inte sköta sina höns.
– Jag gav dem för mycket mat och spån. Jag fick inte ge hundarna mat heller.
Maken sköt skator i trädgården med slangbella.
Våld, lögner, kontroll och alkohol
Han slog aldrig henne, men använde våld på andra sätt. Bland annat höll han fast och tryckte henne mot en vägg och stampade på hennes tår så att lilltån bröts.
– Det upprepades så jag förstod att det var avsiktligt.
– En gång knöt han näven mot ansiktet på mig. Jag sa: Bara slå, då ska du få sota för det”. Då släppte han.
Hon berättar också om mannens ständiga lögner och sjuklig snålhet. Han målade inte huset på baksidan eftersom ingen skulle se det. Värmen skulle hållas nere så kläderna luktade mögel eftersom tvätten inte torkade. Han uppmanade henne att spara på toalettpappret.
Hans kontrollbehov gjorde exempelvis att han kollade vad allt kostat när hon varit med barnbarnen på High chaparal och Astrid Lindgrens värld.
Hon bedömer idag att maken varit alkoholist under lång tid.
– Han stank alkohol, ibland mitt på dagen.
Han gick i pension i förtid för cirka tio år sedan.
– Då blev det så mycket tydligare, allt det här sjuka, säger hon.
Bedövad av mediciner
Under åtta-nio år klarade hon inte av att ha något sexuellt umgänge med maken.
– Jag försökte tvinga mig själv, men jag förmådde inte. Tänkte att det kanske var mitt fel.
Till slut började hon sova på soffan.
Hösten 2021 blev hon sjukskriven på grund av djup depression och ångest. Under nästan två år tog hon starka mediciner. Hon visar en lång lista.
Maken var med vid varje samtal i mottagningsrummet hos psykiatrikern och fick ansvar för hennes mediciner.
– Jag hade dödslängtan. Han skulle gömma tabletterna och så fick jag be om dem.
Hon blev inte bättre av behandlingen.
– Medicinen hjälpte inte mot våldtäkter, konstaterar hon.
– Jag blev som ett streck. Helt slät, kunde inte skratta och inte gråta.
Hon lider också av sömnapné, vilket hon senare fått veta ökar risken för andningsuppehåll om hon blir drogad eller nedsövd.
Hon menar att mannen utnyttjade sin kontroll över medicinen för att förgripa sig på henne. Efter polisingripandet har hon hittat krossade tabletter bakom spisen.
– Han har krossat tabletterna i morteln och lagt dem i kaffet.
Den delen kunde åklagaren inte bevisa, men det står klart att hon på grund av medicinen inte var medveten om våldtäkterna. Efterhand blev effekten dock mindre.
– De tre sista gångerna vaknade jag när han stod över mig. Jag hade utvecklat en tolerans mot narkotikabaserade läkemedel. Han förstod inte att han behövde proppa i mig ett par tabletter till.
Hon hade ofta oförklarlig smärta i underlivet. Hon kunde vakna av sitt eget skrik och upptäcka att hon blödde och att det rann ut sperma. Men fortfarande hade hon svårt att förstå vad som hände.
”Vem ska tro mig?”
När hon fick tag i makens telefon och såg bilderna slog hon ändå inte larm på länge.
– Till och med när jag hittat bilderna tänkte jag: Vem ska tro mig? De släpper honom säkert i brist på bevis. Min tanke var istället att försöka flytta.
– Jag hade så stark ångest att benen inte bar. Jag ramlade ihop och krampade, kunde inte resa mig. Jag skrek på honom att hjälpa mig, men han bara skruvade upp volymen på tv:n. Jag fick ligga kvar, det var vidrigt. Dagen efter sa han: “Jag kanske var lite hård, men man orkar inte”.
Hon drabbades av dimseende och dubbelseende, något hon fortfarade har problem med. Hon väntar nu på att få specialglasögon.
– Man kan få sådana symptom på grund av mycket stark stress.
Hennes tillfälle kom under en campingtur vid kusten med ett par vänner. Maken och hans bekant åkte över till till Danmark där det blev mycket alkohol.
– Han ramlade in i förtältet och tappade mobilen. Jag tog hand om den och gömde den hos grannen när jag kom hem. Han trodde att han hade tappat den på resan.
Hon åkte hem i förtid med hundarna eftersom situationen urartade.
– Det blev tumult, han var fruktansvärt aggressiv.
Hon satt inlåst i sin bil under natten eftersom maken hade hundarna. På morgonen tog hon dem med sig och körde hem.
Hon informerade sina barn och makens dotter om vad som hänt.
– Sedan stack jag till min bror och svägerska. Men jag åkte hem igen, trots att min bror och mina barn inte ville att jag skulle göra det.
Polisen kom snabbt
Det gick tre dagar. Maken gick med på skilsmässa och skrev under pappren innan hon ringde polisen.
Hon tänkte att det skulle ta lite tid innan polisen gjorde något.
– Men en timme senare ringde de och sa att de var på väg.
Mannen, som sovit i husvagnen, kom ut och frågade polisen vad de gjorde där.
– Sedan sa han: “Förresten, jag vet varför ni är här. För att jag har begått fruktansvärda sexuella övergrepp mot min fru”.
Han greps och polisen hämtade telefonen hos grannen. Forensikerna tog fram alla raderade bilder.
Efter gripandet hittade hon två suicidbrev som maken skrivit. Där ber han också henne och hennes familj om ursäkt.
De förvånade henne inte.
– Varje gång jag nämnde skilsmässa sa han att då skulle han ta livet av sig.
När hon hittat breven ringde hon häktet som satte in extra bevakning.
Råd i liknande situationer
Hon har tänkt mycket på vad hon skulle gjort annorlunda.
– Med facit i hand skulle jag inte låtit det gå så långt, säger hon.
Det och att ingenting var hennes fel är de viktigaste lärdomarna.
– Han hade ingen empati. Därför har jag blivit övertygad om att han har en personlighetsstörning och att jag inte hade kunnat göra något åt det.
Hon har fått hjälp av Kris- och traumacentrum som utgår från Malmö, men också har tider i Hässleholm. Hon vill gärna att andra drabbade ska få veta var det finns hjälp att få.
– Jag har också fått ersättning från försäkringar. Jag tänkte inte själv på den möjligheten. När man är mitt uppe i en sådan situation har man inte riktigt drivkraft eller initiativförmåga. Därför är det bra om någon kan hjälpa till med vissa saker, till exempel telefonsamtal, säger hon.
En annan svårighet är att skadestånd inte betalas ut automatiskt. I många fall krävs att den drabbade återkommande begär att kronofogden ska utmäta skadeståndet från gärningsmannen, något som kan trigga nya brott. Om det inte finns något att utmäta kan istället Brottsoffermyndigheten betala ut skadeståndet.
Polisförhör kan kännas skrämmande, men hon säger att de fungerade över förväntan.
– Det kunde inte varit bättre. Jag har fått bra stöd när jag ibland brutit ihop under alla förhör, säger hon.
Hon har nu besökt psykiatrin för att föreslå som rutin att patienten ska få tala i enrum med läkaren minst en gång. Då skulle sådant kunna komma fram som patienten inte vågar säga när en eventuell plågoande lyssnar.
– Psykiatrikern jag talade med höll med och sa att man hade talat om det, berättar hon.
Hon vill också ge ett viktigt råd till den som har någon i sin närhet som mår dåligt.
– Våga ställa de brännande, obekväma frågorna!
Berit Önell
Läs mer:
