INSÄNDARE. Kerstin Dahlberg och Yvonne Fredriksson menar i sin insändare från 24-08-29, att beslutet från FN-domstolen ICJ, bör vara till utmärkt hjälp och vägledning vad gäller konflikten Palestina-Israel.

Det som inte nämns i deras text är vem domstolens ordförande är, nämligen Libanons fd FN-ambassadör Nawaf Salam (2007-2017), under vilken tid han bland annat avstod från att rösta gällande en FN-resolution gällande Syrien, och brott mot mänskligheten, i det inbördeskrig som ännu råder.

På det kanske det även kan vara på sin plats att ta en titt på en del av medlemmarna i rådet för mänskliga rättigheter i FN, där frodas väl inte direkt de demokratiska rättigheterna för att uttrycka sig milt?

Att sen hänvisa till att ockupationen pågått sedan 1967 blir i allra högsta grad en tolkningsfråga, då det kanske bör klaras ut vem som anfallit vem.

Vidare skriver Dahlberg och Fredriksson att ockupationen måste upphöra och att bosättarna måste avlägsnas, samt att det palestinska folket har rätt till självbestämmande.

2005 avlägsnade sig Israel från Gaza, drev bort de israeliska bosättarna, val hölls och Hamas utropade sig som segrare, konsekvenserna därefter blev inte riktigt vad som är att jämföra med demokrati, särskilt inte heller när det varken hållits val i Gaza eller på Västbanken på decennier.

Och om vi sedan ska ta upp antalet sprängda hus och tortyr så står Hamas och PA för långt större del av denna än vad israelerna troligtvis lyckas komma upp till, men just där brukar det vara en aning luddigt.

Kanske bör även biståndsmedlens vara eller icke vara beröras eller som Olof Palme -pristagaren Eyad el-Sarraj en gång sa: Inte en cent till Arafat förrän PA har upprättat en revisionsmyndighet likt er i väst, och nog ligger det något i det med tanke på vilket lyxliv Arafats änka, Suha Arafat, lever på diverse biståndsmedel som skulle gå till det ”fria palestinska folket”.

Och vad Sverige anbelangar tycks vi nästan enbart ha haft veka röster under åren vad gäller FN, så som Jan Elisson, Margot Wallström med flera. Finns ett fåtal undantag som till exempel Anders Kompass och Inga- Britt Ahlenius, vilka jag skulle säga agerade i den legendariske Harald Edelstams anda.

Dahlberg och Fredriksson kan få en mer nyanserad helhetsbild om dom tar del av allt det som till exempel terrorforskaren Magnus Norell skriver angående konflikten Israel-Palestina.

Men som slutpunkt på en alltför långt text: Jag är helt enig med Kerstin Dahlberg och Yvonne Fredriksson om att det palestinska folket förtjänar demokrati och att ockupationen upphör, men då i sin helhet.

Och ja, just det, ”Må palestinierna förlåta oss”, särskilt kanske då svenska politiker, diplomater och alla därom, kanske ska tilläggas?

Magnus Nilson

Läs Kerstin Dahlbergs och Yvonne Fredrikssons insändare här