KRÖNIKA. Det 87: e världsmästerskapet i ishockey pågår för fullt. Från att ha varit en angelägenhet för de flesta generationer på sextio- och sjuttiotalet tycks intresset för sporten främst blomstra bland män. Mitt intresse har bildligt talat sjunkit ner i källaren från att ha befunnit sig längst upp på taknocken.

Som mycket ung missade jag aldrig hemmamatch med Tyringes hockeyhjältar. Min lärare, Eje Johansson, var favoriten; han var till och med bättre än Tumba Johansson, helt klart. För att inte nämna Kenneth Berg, som säkerligen kunde mäta sig, inte med ryssarna kanske, men med Nisse Nilsson.

Den enda hemmamatch jag missade var irriterande nog också en av Tyringes mest mytomspunna: SM-finalen för juniorer 1963. Trots mitt hockeyintresse valde jag, efter mycken vånda, att se den enda föreställningen av Nils Holgerssons underbara resa på Tyringes biograf. Ett val jag ångrade, eftersom filmen var tråkig jämfört med den sagolika läsupplevelse boken hade gett mig.

Det var tidig kväll lördagen den 25 mars 1967. Efter att Sverige hade vunnit tre matcher och spelat en oavgjord var det dags för VM:s höjdpunkt: mötet mellan Tre Kronor och de oövervinnerliga ryssarna. Under ledning av legendaren Anatoly Tarasov, bestod Sovjetunionen, eller CCCP, av ikoniska spelare som Anatolij Firsov och Alexander Ragulin. Respekten som spelarna möttes av på och utanför rinken var enorm.

Förväntningarna inför matchen var stora. Året innan hade Sverige, som enda lag, nått oavgjort mot CCCP. Övriga lag förlorade, flertalet förnedrades med tvåsiffriga baklängesmål. ”Nu eller aldrig”, sa morfar. Vid tv-apparaterna satt hela Sverige, förutom småbarn, dementa och notoriska idrottshatare.

Nostalgi leder sällan rätt. För att förstå intresset behöver vi relatera ishockeyn till efterkrigstidens politiska situation, till det kalla kriget. CCCP:s näst intill oövervinnerlighet på hockeyarenan var en perfekt bild som stalinisterna i Kreml ville förmedla av Sovjet till Väst. De påminde gärna världen om att det var det sovjetiska folket som gjorde merarbetet när Hitlertyskland besegrades. USA släppte visserligen de första atombomberna men det var ett försprång som Sovjet snabbt tog in. Med skräckblandad beundran följde världen Sputniks färd över natthimlen 1957, kort därefter gatuhunden Lajkas dödsfärd. Kulmen nåddes när kosmonauten Jurij Gagarin blev den första människan 1961 i en omloppsbana runt jorden.

Hur slutade matchen den där lördagskvällen i mars 1967? Vid slutsignalen upphörde äntligen pinan. På den elektriska tavlan stod det 9–1 till CCCP. Sovjetunionen tog nio guld i rad under perioden 1963 – 1971. En fortfarande oöverträffad bedrift.

Ishockeyn förknippas numera med en högljudd publik som till skillnad från fotbollspubliken inte tar till våld. Slagsmålen sker på rinken. De hårda tagen förekom också på 60- och 70-talen där råheten ingick i Kanadas spelsystem. Ryssarna var hårda, men inte brutala, vek inte ner sig om de blev angripna, startade inga slagsmål – så perfekt, så oerhört imponerande. Det var en bild av Sovjetunionen som Kreml var tillfreds med: Vi är beredda, om ni inte angriper oss angriper vi inte er.

1931 publicerade en ung Ivar-Lo Johansson, ”Jag tvivlar på idrotten”. Där förutspådde han idrottens kommersialisering, våldet och dopingproblemet. I stället för att ta debatten med Ivar-Lo idiotförklarades han som en idrottshatare. Ivar-Lo var svårdebatterad, en stingslig jäkel enligt Jan Fogelbäck, Ivars vän och kollega. I ”Romanen om Ivar” 1994 skriver Fogelbäck ironiskt, att om han ringde Ivar under hockey-VM svarade han aldrig. Ivar satt klistrad framför teven på Bastugatan i Stockholm. Något Ivar enligt Fogelbäck aldrig erkände.

Idag har den transatlantiska råheten blivit synonymt med hockeyn. Att kvinnorna, som numera också tillåts tackla, kommer att anamma männens råhet är troligt. Det är just råheten som förmodligen är anledningen till att många med mig har tappat intresset. Som min kära moder, från att hon var mycket intresserad på 60- och 70-talet, övergav hon sporten helt under sina sista 30 år i livet.

Kommer jag att se årets VM? Vet inte. Möjligtvis finalen. Jag är troligen grymt partisk; men inte når dagens spelare upp till Tyringes spelare på 60-talet? Kenneth Berg, Paul-Yngve ”Pålle” Paulsson och Håkan Samevik, under ledning av Eje Johansson? Vilka lirare.

Gay Glans