Konstutställningen Skåne – en dröm! skildrar med serieteckningar vanliga men nog så intressanta människor och miljöer från sex mindre uppmärksammade skånska kommuner. Den utflyttade hässleholmaren Saskia Gullstrand bjuder på intima porträtt från hembygden – och gestaltar både dagens Hässleholm och det förflutnas.

Sex konstnärer och serietecknare har gjort fältarbeten i lika många skånska kommuner. Resultatet är intryck och reportage i text och bild som fångar såväl platserna som tankar och känslor därifrån.

Till skillnad från alla de andra serietecknare som deltar i projektet är Saskia Gullstrand uppväxt i den kommun hon porträtterar. Det har påverkat hennes infallsvinkel.

– För mig var det väldigt viktigt att inte hitta på hur det såg ut. För hur det faktiskt såg ut väcker mycket starka känslor hos människor, precis som hur platsen sedan förändras. Alla platser förändras, men i Hässleholm upplever jag en pågående och återkommande diskussion om hur, säger Saskia.

Den enormt populära Facebookgruppen Hässleholm förr i bild var en viktig källa för Saskia.

– Där hittade jag jättemycket material, särskilt till serien Vykort från förr.

– Det finns mycket begravt på platserna. Identiteter, yrkesroller som kanske inte finns kvar längre.

Även andra serietecknare tog fasta på detta tema.

– Det här spöket som Don gjorde var ett annat sätt att gestalta den idén att en plats är något större än vad den är i just detta nu. Den sträcker sig också bakåt…

– Och inåt och inom fantasin, tillägger Don Arvidsson som fångat detta genom att gestalta Sjöbo kommun i mer fantasy-inspirerad stil.

Även Saskia har dock tagit till stilistiska grepp för att fånga mer än det rent fysiska.

– På ett sätt är det ett slags reportage, med röster från människor från verkligheten, men jag kan också använda överdrivna, lite sagolika element för att visa hur det kan kännas på insidan.

En av hässleholmarna som porträtteras är städerskan Anny, 37 år gammal, som efter att ha kämpat med depression i många år kommit ut i arbetslivet igen.

Hon har varit överallt i Hässleholm och städat. Träffat alla, även de mäktigaste. I serieteckningen tornar hon upp sig som en jätte över centrala Hässleholm och drar med fast hand sin mopp över såväl offentlig plats som privat gemak.

– När jag ser det här har jag tänkt på egyptiska bilder, där personer som är viktigare är större än de som är mindre viktiga, säger Henrik Teleman, ordförande för Folkets konsthall, som arrangerat och finansierat projektet.

– Så är det i barnteckningar också, tillägger Saskia.

– Det är ett visuellt språk som man nästan kan säga att vi föds med, och som vi intuitivt prövar.

Andra konstnärer har valt andra grepp, eller utforskat andra saker.

– Alla serier är väldigt olika. Vissa berättelser, som mina, använder en karaktär som en slags lins för att förhoppningsvis berätta något större om hur det är att vara människa eller att leva i just den här kommunen. Andra, som Jimmys serie om Svedala är en längre berättelse. En road movie.

Ett underifrånperspektiv

Folkets konsthall har finansierat projektet med offentliga medel såväl som anslag från bland annat Sparbanksstiftelsen Skåne, Seriefrämjandet och ABF.

– I Folkets konsthall gör vi två saker. Det ena är att vi går på krogen och pratar konst och politik, det andra är stora konstprojekt, säger Henrik Teleman.

– Men det som är speciellt med Folkets konsthall är att vi alltid jobbar med ett underifrånperspektiv.

Bakom organisationen finns en agenda.

– Jag frågade inte Malmö, jag frågade inte Kristianstad, jag frågade inte Lund. Och, så att ni förstår, jag skulle inte drömma om att fråga Vellinge!

Blir underifrånperspektiv vänsterperspektiv?

– Jag tror inte att det behöver vara så. Oavsett om man är höger eller vänster måste demokratin ge utrymme åt alla. Till exempel har äldrekollektivet bara några procent av utbudet. Men de är ju hälften av oss!

Den konst som står högst i kurs är inte så demokratisk. Den skall helst vara svårtillgänglig, och definitivt inte vacker.

– När jag säger att konsten är något som skall finnas till för alla, då är jag ganska så radikal. Men å andra sidan är det ett perspektiv jag delar med till exempel Sverigedemokraterna. Apropå höger-vänster.

Du är alltså populist, kan man säga?

– Det kan jag ställa upp på. Men bara jag, kanske inte hela gänget.

Är konst ett elitfenomen?

– Det är därför det är så roligt att arbeta med serier. Alla tycker om serier, alla har läst serier, ingen blir rädd för serier.

– Det är ett massmedium, vilket är tacksamt om man har en demokratisk ambition.

Våga slåss för din plats

Att främja det lokala är självklart för Henrik. När han bodde i lilla Virserum i Kalmar län startade han en konsthall där.

– När det kom journalister frågade de: ”Varför startade ni konsthall just här, i Virserum?” 1800 invånare, bara lantisar – här finns ju ingenting. Jag svarade aldrig vad jag tänkte: ”Vi bor här, pucko!”, säger han.

– Man skall slåss för sin plats. Det finns många platser som anses vara särskilt fina och viktiga, men den platsen där man är uppväxt eller där man bor den är ens egen och den skall man slåss för.

Fick upp ögonen för Hässleholm

När Saskia Gullstrand först fick erbjudande om att skildra Hässleholm blev hon tagen på sängen.

– Jag drog lite efter andan. Jag kände att om jag skulle vara med, då kanske jag skulle behöva åka till Hässleholm, säger hon.

– Platser man är uppvuxen på har man ofta ganska starka men komplexa relationer till.

Trots att hon är uppväxt i kommunen har det varit en upptäcktsfärd.

– Jag blev överraskad under resans gång att jag fördjupat mitt intresse för Hässleholm och min relation hit.

– Mina föräldrar bor kvar, och jag är här ibland, men jag blev konstnärligt intresserad.

Berättelsen om Frilagts tillblivelse, som utspelade sig när Saskia inte bodde i Hässleholm, var en av flera som väckte hennes intresse.

– Jag blev stolt över det. Här finns människor med väldigt starka journalistiska principer som är beredda att ta det här steget ut i något som är osäkert. Man vet inte om det kommer att bära eller brista, men man tycker det är så viktigt att skriva granskande journalistisk om den här kommunen att man gör det ändå. Jag tror att det är väldigt många kommuner som skulle behöva en sån kraft, säger hon.

Hon upptäckte också att människor åkte till Hässleholms sjukhus för att behandla kronisk smärta.

– Jag hade en liknande känsla inför smärtrehabiliteringen på sjukhuset som det ju blev en serie om, och som jag kände en stolthet för. Det är ingenting som står på kommunens hemsida och som man marknadsför sig med, men det är för många en livsavgörande vård.

– Det är inte heller så att det bara råkar vara i Hässleholm som man har den här behandlingen. Mycket av behandlingen sker där ute i landskapet, i skogarna. För mig var det mycket poetiskt.

Text och foto: Jonathan Önell