KRÖNIKA. Jag kunde inte fått ett bättre mottagande på reumatologen. Doktor Anton tittade på mig med vänliga ögon när han skulle ge mig beskedet. Han anade nog att jag googlat på mina sjukdomssymtom. Så först berättade han vad jag inte drabbats av.
– Men, sa han. Du har ledgångsreumatism, reumatoid artrit.
Beskedet var bättre än jag befarade, för det fanns värre diagnoser som kunde varit aktuella. Jag kunde pusta ut en smula. Doktor Anton förklarade att jag nog länge burit sjukdomen inom mig, men nu hade den triggats igång på allvar, så nu var det dags att börja medicinera.
Jag insåg att det var inte en dödlig sjukdom jag drabbats av. Att möta min reumatism var inte lika tufft som det var för riddaren som mötte döden öga mot öga i Ingmar Bergmans film – Det sjunde inseglet.
Min ledgångsreumatism hade visserligen vandrat länge vid min sida, men den hade inte kommit för att hämta mig. Den kommer inte att ta död på mig.
Det var med andra ord ett trist, men inte katastrofalt, sjukdomsbesked. Nu var frågan hur jag på bästa sätt skulle hantera det. Min slutsats blev: Lika bra att vänja sig vid att jag har en medvandrare som jag inte kan bli av med.
En av flera strategier som funkar för mig är humor. Det är lättare att leva med ofullkomligheter i livet om vi förmår att ta dem med ett leende. Jag försöker att inte ta reumatismen som en motgång, utan när jag berättar för andra om min sjukdom, skämtar jag om att jag drabbats av medgångsreumatism.
Därmed inte sagt att min reumatism är en kompis, det är snarare en trätobroder jag har att göra med. Några riktiga vänner lär jag och sjukdomen aldrig bli. Vi lär alltid vara mer eller mindre i strid med varandra. Det tar på krafterna. Vårt fightande leder till att jag nu och då dras till sofflocket där jag kan lata mig som Kronblom.
När det nu är som det är, är det skönt att veta att jag inte är ensam. Jag har många vänner som är viktigare och mera omtänksamma än min trätobroder och antagonist. Inte minst reumatologens personal på Centralsjukhuset i Kristianstad.
Jag är övertygad om att alla goda krafter kommer att samverka så att vi lyckas med att hålla sjukdomen så pass i schack att jag kan fortsätta att leva med både de med- och motgångar som hör livet till.
Nu i höst har jag haft en motigare period. Sommaren och semestern som gick var däremot fin. Då var det medgång, även i uppförsbackarna, så pass att jag och hustrun kunde gå på dagsturer i Vindelfjällens naturreserverat. De upplevelser jag fick med mig då blickar jag tillbaka på med glädje och tacksamhet.
Urban Önell