Lördagens envisa regn hindrade inte barnfamiljerna från att ta sig till Torsjö Live och de yngstas favorit Pidde P. Inte heller de lite äldre svek festivalen. Men många lämnade området före lördagskvällens final med Blacknuss.

Beredskapen var överlag god när det gällde att skydda sig mot regnet. Färgglada paraplyer och regnponchos lyste upp backen och även små genomskinliga plasttält skyddade mot regnet under musikupplevelserna. Mat och barnaktiviteter under tälttak bidrog till att rädda situationen, kanske också en återhämtningsplats med fågelsång i ladan.

Det var Pidde P som lockade barnfamiljerna till Torsjö Live förra året och så är det i år också. Barnen jublar från vuxnas axlar eller dansar själva framför scenen. Pidde P sjunger och hoppar runt med en till synes outsinlig energi. Han uppmuntrar barnen att tro på sig själva och satsa på det de verkligen vill.

– Du behöver inte ha mest talang. Om du har mest driv lyckas du ändå mest, säger han och tar sig själv som exempel.

Efter konserten stannar han i barntältet där barnen kan få fotografera sig tillsammans med honom, få en autograf och givetvis köpa hans tröjor, kepsar med mera. Barnen står i kö för att träffa honom och även för att få en ansiktsmålning.

Inne i tältet finns en myshörna med böcker och möjighet till pyssel.

– Det är tacksamt att ha lite under tak idag när vi har lite mindre tur med vädret, säger Martina Gärdsborn, ansvarig för årets barnverksamhet.

Men så fort det är uppehåll en stund börjar uteaktiviteterna igen med fotboll, badminton och trädgårdsmemory.

– Vi har en scen också i år. Där har det blivit lite dans och sång, men det är fri lek, förklarar Martina Gärdsborn.

Längst in i konstladan i utkanten av festivalområdet finns en annorlunda konstinstallation, ett mörkt rum där fågelsång flödar ur högtalare. I mitten av rummet ligger halmbalar med mattor ovanpå.

– Jag tyckte att det var en vacker lokal och att det var roligt att göra något av den, säger Jacob Alm Andersson, designansvarig på Torsjö Live.

Första tanken var någon form av belysning, sedan kom han på idén att istället bevara det väldigt mörkt. Resultatet blev något som skiljer sig mycket från resten av festivalområdet.

– Där kan man stanna upp lite och kanske lägga sig och vila. Det blir ju mycket intryck annars, detta är något annat. En plats där folk kan återhämta sig ett par minuter och ladda batterierna, säger Jacob Alm Andersson.

Fågelsången anknyter till naturen kring området.

– Jag ville förstärka den med högtalare eftersom det är så mycket andra ljud runt omkring, säger Jacob Alm Andersson.

Torsjö Live hade otur med vädret de första åren. Det regnade så mycket att “Torsjöregn” blev ett begrepp. Publiken kom ändå, men ökade när festivalerna blev soligare. En dag med regn och en med sol blev det både i fjol och i år.

En stor del av publiken har alltså viss erfarenhet av att klara regniga festivaler. Färgglada paraplyer och regnponchos lyser upp backen. De som inte är så välutrustade kan köpa regnponchos på plats. Det gjorde systrarna Tova och Tilda Roos som var på gott humör i regnet tillsammans med Ronja Richter.

– Lite regn gör inget, tycker de.

– Det finns bra kläder för detta.

De kommer alla från Finja och besöker Torsjö Live för andra gången.

Kicki Bertilsson från Broby har tagit det här med regnskydd till en ny nivå genom sina små genomskinliga plasttält, precis lagom stora för en person på en stol. Hon upptäckte dem på en fotbollsmatch. När hon fick reda på var de gick att köpa skyndade hon sig.

– Jag drog direkt och köpte fem stycken, berättar hon.

– De är bra på festivaler, hundutställningar och fotbollsmatcher.

Nu har hon lånat ut ett tält till vännen Pernilla Holmqvist från Kristianstad. De sitter bredvid varandra nära stora scenen och myser.

Flera av dagens artister sjunger också om regn. Lisa Nilsson berättar om hur hon blev “inregnad” i Rio de Janeiro och inte kunde gå ut på flera dagar, något som inspirerade till sången Det regnar.

Lisa Nilsson berättar personligt och utlämnande om svåra saker i sitt liv som samtidigt kan beröra många andra. Det handlar bland annat om sviterna efter covid-19 och påfrestande år som småbarnsförälder. Publiken ger henne sin respons.

– Det regnar och regnar, sjunger även Molly Hammar och publiken, särskilt den yngre delen, trängs vid kravallstaketet.

Emil Jensen nöjer sig med att beröra vädret i sången Växlande molninghet och just under hans framträdande minskar regnet. Han varvar sin musik med sitt typiska mellansnack, ofta i form av estradpoesi där han med sin underfundiga humor tar upp allvarliga ämnen som miljö och mänskliga rättigheter.

Förunderligt är livet – men vad är alternativet? Emil Jensen sänker tempot med sina tankeväckande texter, där inte ett ord går förlorat i motsats till stora delar av musiken som serveras på musikfestivalen. Publiken applåderar också spontant mellan varje nummer oavsett om det är poesi eller sånger han framför.

Rutinerade Daniel Adams-Ray har inga problem med att fånga sin publik från låt nummer ett. Han hoppar också ner från scenen och friar på det sättet till sin publik, och kärleken till publiken blir besvarad. Med anspelning på att det är första gången han besöker Torsjö säger han:

– Man vill göra bra ifrån sig så har man en liten chans att få komma tillbaka, säger han.

Samtidigt påminner han publiken om att han en gång i tiden spelade på Siesta-festivalen i Hässleholm, då tillsammans med Oskar Linnros och gruppen Snook.

Daniel Adams-Ray har gjort sig känd för en samhällskritisk sida som under spelningen bland annat tar sig uttryck genom att han hyllar Sveriges ursprungsbefolkning, samerna med en av sin låtar.

– Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, säger han. Han uppmanar också sin publik att ta vara på livet här och nu, medan det varar.

Toxic Boogie har ett livsbejakande sväng. I´m in Love, heter en av låtarna och det är egentligen en bra sammanfattning av deras musik. De bjuder på pop och funk i skön förening med blåsare som uppbackning. Frida Möller på sång och Patrich Parmatow på sång och gitarr är dock de mest framträdande i bandet.

Sedan blir det ett mer stillsamt sound när Weeping Willows, något försenade, äntrar scenen. Teknikstrul sades vara orsaken. Sångaren Magnus Carlson framträder som sinnebilden av en mogen gentleman i sin ljusa kostym och mjuka, känslosamma röst som skiljer sig från mängden. Mycket behagligt att lyssna på, också för de festivaldeltagare som för tillfället valt att söka skydd under tältdukarna till skydd för regnet.

2friends visar sig vara årets positiva överraskning. Att mera etablerade artister levererar är en sak, men detta är så mycket bättre än man kan begära av ett nystartat band, med lokala förmågor till på köpet. Sångaren, Arvid Einarsson far runt på scenen som en Duracellkanin. Han backas upp av James Lu, Dylan Johansson, Edvin Jonsson och Arvid Pernrup. Bandet består alltså av fem personer, namnet till trots. Eget material varvas med covers. Mando Diao och Den svenska björnstammen får låna ut några av sina låtar.

Blacknuss får avsluta årets festival. Bandets frontfigurer, Mary N´diage och Prince Prime Mpedezisi har en oemotståndlig charm, humor och karisma på scen. Blåssektionen som backar upp ger extra tryck och krydda åt anrättningen. Det är värt att stanna kvar bara för att höra bandets cover av Curtis Mayfields hit Move On Up från 1970.

Mary N´diage ville också lyfta en låt framför andra för alla i publiken: You are beautiful just the way you are.

Synd att så stor del av publiken droppat av inför finalen. Men de som är kvar är verkligen med på tåget, de låter sig både lockas till dans och till att sjunga med, så att de blir varma i kläderna trots regnet.

Urban Önell
Berit Önell