KRÖNIKA. Finns det något vackrare än två ungdomar som strålar av kärlek och lycka när de ser på varandra? Ja, det är möjligtvis ett äldre par, vars kärlek visat sig hålla livet igenom, trots prövningar och bekymmer. Hur stark kärleken än är kan den gå sönder. Det blir vi ibland smärtsamt påminda om. Otrohet, hustrumisshandel eller ständiga gräl kan trasa sönder det vackra, så att ett par inte ser någon annan utväg än att gå skilda vägar.

Jag kan omöjligen tycka att man kan se mellan fingrarna med otrohet. Om den som blivit sviken kan förlåta och förtroendet återupprättas är det bara att gratulera. Det är beundransvärt när det lyckas.

Men nu när vi närmar oss ett val, till kommunfullmäktige, regioner och riksdag hävdar jag bestämt rätten att vara otrogen. För då handlar det ju inte om en relation mellan ömsesidiga parter, utan mellan medborgare och förtroendevalda makthavare.

Vem jag har förtroende för är en nyckelfråga. Det finns enskilda politiker i olika partier som jag tycker höjer sig över mängden och ser ut att vara förtroende värda, år efter år. Det innebär inte att jag alltid håller med dem i sak.

Jag har däremot svårt för att förstå hur man som väljare kan fästa sig vid ett parti och alltid vara förlåtande, och det oavsett om partiet lever upp till vad de säger sig stå för eller inte. När det gäller det partiets företrädare måste det också finnas gränser för illa de får agera eller uttrycka sig. Den interna renhållningen, det vill säga hur man tar itu med rötäggen i partierna, är viktig om man vill vinna min röst.

Jag vill också poängtera att det är helt meningslöst att lova mig guld och gröna skogar om förtroendet vacklar. Tro inte heller att plånboksfrågor är viktigast för mig. Det finns väl högre värden än så?

De politiska ideologierna då? Är de inte viktiga när jag ska rösta? Jo, men har inte de flesta partierna en tendens att förflytta sig ideologiskt över tid? Rena kovändningar förekommer och de kan göra mig betänksam. Det finns många anledningar till att varje nytt val måste innebära ett nytt ställningstagande för var och en av oss.

Syftet med demokrati är inte bara att vi kan rösta fram de vi vill ska sitta vid makten. Vi måste också vara fria, så att vi kan ge dem förnyat förtroende, eller rösta bort dem, om det är vad vi vill. Jag vill understryka att mitt resonemang är principiellt, jag är inte ute efter att pika några särskilda makthavare som för tillfället sitter vid makten.

För en tid sedan hade Kinas dåvarande ambassadör mage att sitta i svensk tv och påstå att Kina är en demokrati. Hans hemland har val och andra partier vid sidan om det kommunistiska, sa han. Men går det att avsätta kommunisterna? Nähä, inte det… Hur kan Kina då vara en demokrati?

Den tes jag driver är alltså att jag förbehåller mig rätten att vara otrogen i valbåset. Var jag lägger min röst den här gången har inte någon annan med att göra. Du som läser detta får göra ditt eget val.

Med denna krönika vill jag allt annat än väcka debattlusten hos dem som vet vilka politiker de tycker är värst. Finns det något mer tröttsamt än det politikerförakt som är så vanligt på sociala medier? Det hetsiga tonläget gynnar inte den sakliga debatt som behöver föras. Ibland kan hatet mynna ut i rena våldsdåd som i Almedalen, där Annie Lööf tydligen var det primära målet, men en annan kvinna istället blev mördarens offer. Ing-Marie Wieselgren var läkare, men mordet på henne var likväl ett angrepp på den demokrati som vi måste göra allt för att försvara.

I sak ska alla medborgare kunna kritisera beslutsfattarna, men det ska ske med ett mått av anständighet. Ännu större krav ska kunna ställas på de förtroendevalda. De ska möta medborgarna med en ännu högre grad av anständighet. Makthavare ska följa lagar och förordningar utan kringelikrokar. De får inte svika medborgarna genom att gynna sig själva och sina kompisar. De demokratiska spelreglerna får de under inga omständigheter rucka på. Det kan väl inte vara så att jag begär för mycket och är alltför kräsen?

Urban Önell