Mustafa Panshiris långa erfarenhet som föreläsare om integration och det svenska samhället är påtaglig när han på torsdagskvällen trollbinder ett fullsatt Mötesplats Ljungdala. Han förklarar pedagogiskt Sveriges integrationsproblem. Nyanlända som kommer från diamentralt annorlunda kulturer vill veta vad som gäller, och vad som krävs för att bli svensk. Krav finns, även om många inte vill erkänna dem. Lösningar finns att tillgå, men kräver att man vågar prata om känsliga problem.

När 2015 års flyktingvåg drog in över Sverige var Mustafa den ende polisen i hela Östergötland som talade dari. I mötet med sina unga landsmän från Afghanistan insåg han vilket eldprov Sverige stod inför.

– De kommer från miljöer med stark social kontroll och kulturellt begränsad frihet. Nu skall de förstå att med frihet kommer ansvar och vad det innebär att leva i en sekulär demokrati, säger Mustafa.

– Jag såg att det inte skulle bli rätt förmedlat.

Mustafa sade upp sig och började föreläsa för nyanlända och andra intresserade om Sverige och svensk kultur. Än så länge har han hunnit besöka 260 av Sveriges 290 kommuner.

Svenska kulturen unik

Kommunikationsproblemet består i att Sverige är så främmande – ”Världens mest extrema land”, enligt Mustafa.

Han hänvisar till en graf från World Values Survey som placerar världens länder efter befolkningarnas värderingar. I x-led rör sig skalan från överlevnadsvärderingar till självuttrycksvärderingar; i y-led från traditionella-religiösa värderingar till sekulär-rationella.

Sverige står längst ut på båda skalor. Invandrarnas hemländer befinner sig som regel i motsatt kvadrant.

Medan vi är förändringsbenägna och individualistiska är de flesta nyanlända vana vid traditioner och familjekollektivism. Staten är dysfunktionell och inget man litar på.

– Svenskar litar på Skatteverket, säger Mustafa.

Det hade varit svårt att tänka sig i något annat land.

– Det blir inte bättre av att svenskar tror att de är helt normala!

Svenskar är också väldigt nationalistiska. När invandrarna ser hur bra vi är kommer de genast vilja bli svenskar, tror många. ”Det bor en liten svensk i varje människa som bara väntar på att komma ut.”

Det Mustafa i ett första skede försöker förmedla till nyanlända är vad som inte är förhandlingsbart.

– Vi måste försöka hitta fram till vad vi behöver vara överens om, säger Mustafa.

– Att tala språket, följa lagar och regler, och så kulturen, att göra rätt för sig och ej vara andra till last.

Sveriges fyra grundlagar har varit en av utgångspunkterna.

– Alla tycker yttrandefrihet är fantastiskt, säger Mustafa.

När frihetens alla implikationer uppenbaras blir känslorna dock ofta mer blandade.

– När man granskar och skämtar om religion, där går gränsen, säger Mustafa.

Visserligen kan de flesta övertygas om att konstnären Lars Vilks hade rätten att göra sin rondellhund, men några håller ändå fast vid att han förtjänade döden.

Sveriges unika integrationsproblem

Att ta emot människor från diametralt annorlunda samhällen hade i sig inte behövt innebära något problem för Sverige, om förutsättningarna vore annorlunda, menar Mustafa.

Han berättar om sitt sociala övertramp på tunnelbanan i Japan. Ingen sade något när han drog fram mobilen, men alla stirrade. Det var ingen konst att läsa mellan raderna.

– Men hade det varit 500 andra som inte visste vad som gällde som satt där på tåget, då hade situationen blivit en helt annan, säger han.

Enstaka invandrare hade lätt kunnat lära sig samhällets koder på fikarasten på jobbet.

Stor invandring hade inte heller behövt vara något problem om det funnits tydligt satta krav och förväntningar från samhällets sida. Så är inte fallet i Sverige enligt Mustafa.

Medborgarskap får man efter sex-sju år. Man behöver inte kunna svenska eller anpassa sig. Och om man vill bevara sin kulturella särart subventioneras det av staten.

– Det är snällt, men förmedlar ej vad som krävs för att verkligen bli en del av Sverige.

Resultatet blir att det finns svenska medborgare som inte har kontakt med majoritetskulturen och som fortfarande uppfattar den som främmande.

Teori inte detsamma som verklighet

Även om samhället inte tydligt signalerar det, är det avgörande att behärska språket. Emedan bara 20 procent av svenskarna tycker att härkomst är avgörande för om man är svensk, tycker 94 procent att språket är det.

Mustafa berättar hur han i gymnasiet började bryta med flit. Det var coolt. Men knappast inför flickvännens föräldrar.

– Svenskar ser ner på sådant sätt att prata, säger Mustafa.

I Sverige är det stor skillnad mellan teori och verklighet. Även om det predikas att ingen skall behöva anpassa sig, lär Mustafa ut hur man bör klä och föra sig för att få respekt.

– Varför skall man anpassa sina kläder? Det skall man egentligen inte behöva, och det säger vi också. Problemet att vi i Sverige är väldigt normativa. Jag försöker vara deskriptiv istället, berätta hur integration faktiskt fungerar.

De låga förväntningarnas rasism

Även om Mustafa hade framgångar i sina möten med nyanlända anser han att han hellre borde ha arbetat bredare med att även nå ut till svenskar.

Många svenskar har enligt Mustafa obstruerat integrationen genom att inte vilja ställa krav på anpassning ens på de grundläggande punkterna.

– Han fick skylla sig själv, sa de om Lars Vilks, säger Mustafa.

– Det är antirasistiska, inkluderande människor som säger sådant här, i all välvilja.

– Samtidigt tycker de att Life of Brian är en jättebra film.

De använder alltså en annan måttstock för invandrare än för svenskar. Det är nedvärderande och kontraproduktivt, enligt Mustafa.

– Det är de låga förväntningarnas rasism, säger han.

– Det nyanlända behöver höra är ”välkommen, vi förväntar oss detsamma av dig som av alla andra”.

Mustafa menar att detta borde vara självklart.

– Likabehandling kan man inte kompromissa med. Är alla överens om det?, frågar han.

Ingen på Mötesplats Ljungdala har några invändningar.

– Varför har vi då krånglat till det så? Varför är vi så förvirrade?

En anledning är att det är känsligt.

Det krävs att man talar klarspråk

Mustafa berättar hur han och Ahmad Abdirahman, känd som mannen bakom Järvaveckan, förde ett privat samtal med en svensk politiker.

Mustafa och Ahmad tyckte att det var viktigt att prata mindre om invandrare i allmänhet, och mer om specifika invandrargrupper, eftersom exempelvis somalier har andra problem än bosnier.

– Sverige kommer aldrig att acceptera det där sättet att tala, de tänker ras direkt, sa den svenske politikern.

– Men då kommer vi aldrig heller att kunna lösa de här problemen, säger Mustafa.

Något annat som är svårt att tala om och som är förenat med dubbla måttstockar är de relaterade frågorna familjeplanering och trångboddhet.

Mustafa berättar att Barnavårdscentralen (BVC) i Sverige ej pratar om preventivmedel med nyblivna mödrar eftersom det anses integritetskräknande.

– Men vad gör SIDA utomlands? De pratar och informerar om preventivmedel. Det är helt okontroversiellt utomlands, men på hemmaplan är det känsligt, säger han.

– Vi vet alltså att familjeplanering är vad som krävs för att kvinnor skall få bättre förutsättningar.

Vissa invandrargrupper använder ej preventivmedel, visserligen av religiösa eller kulturella skäl, men också för att de saknar information.

– Vi behöver förklara att man inte behöver många barn i Sverige för försäkringssystemet här är staten, inte familjen, säger Mustafa.

Lärdomar från det gamla Sverige

– Vad gjorde man i folkhemmet? Jo, man pratade om det, säger Mustafa.

Han hänvisar bland annat till RFSU:s grundare Elise Ottosen-Jensen som reste land och rike runt för att informera om preventivmedel, men också till den svenska socialdemokratins sociala ingenjörskonst.

– Man använde rätt auktoritär hand, säger Mustafa.

– Nu skall vi borsta tänderna och äta tomat! Om familjer var för trångbodda drog man in deras bostadsbidrag.

Idag är det få som vill höra dessa idéer.

– Folk skruvar på sig, var har du fått det i från. Svaret är Sverige! Vi har gjort så innan.

Jag drömmer om den dag,

då alla barn som föds är välkomna,

alla män och kvinnor är jämlika

och sexualiteten ett uttryck för

innerlighet, ömhet och njutning.

Elise ”Ottar” Ottosen-Jensen

Förbud och tvång inte lösningen

Även om Mustafa tycker att raka rör kan behövas för att skapa social kontroll, är tvång och förbud inte något han förordar.

– Slöjan kan vara ett hinder, och det är den också, säger Mustafa.

– Men skall vi ha ett liberalt samhälle får man acceptera att man får klä sig som man vill.

Förbud leder också till protester och motståndsidentiteter, vilket knappast skapar integration.

2015 var frågor som könssegregerade badtider och burkini relevanta i svensk debatt, inte minst i Hässleholm där kommunen lånade ut burkini till skolsimningen. Att kompromissa om badtider tyckte Mustafa var fel, men burkinin var han mer positivt inställd till.

– Det handlade om tjejer från samhällen där det aldrig skulle komma på tal att tjejer och killar skulle kunna bada tillsammans. De kom just hit. Integrationsprocessen hade redan börjat med burkinin. Man får ha lite tålamod, säger han.

Nyanlända behöver tid för att justera sig till den nya ”nakenhetsnormen”.

– Deras barn kommer säkert använda bikini, inte för att det är målet, men för att det är så integration fungerar.

De ukrainska flyktingarna tror han kommer att bli lättare att integrera, men knappast enkla. Ukraina är ett av Europas mest korrupta länder som också ligger långt ifrån Sverige kulturellt. Dessutom kvarstår en ”integrationsskuld” sedan senaste flyktingkrisen.

– Vi har nått vår integrationspotential, säger Mustafa.

Jonathan Önell