– Det börjar aldrig med något stort, förklarar dressyrryttaren Jan Brink med tre OS på meritlistan, strax efter söndagens invigning av Tyringe Museums utställning om ortens totalt nio olympier.

Han hoppas att utställningen ska inspirera ungdomar till att tänka att ingenting är omöjligt. Inte ens för ett skilsmässobarn som bor i en lägenhet på Stenbocksgatan i Tyringe och aldrig har några pengar – som det var för honom själv.

Två idrottande Tyringebarn, Elin och Vincent, klipper det blågula bandet inför en stor publik.

Intresset för olympierna är så stort att det blir problem att hitta parkeringsplatser utanför muséet vid Industrigatan. Men alla får komma in, nu är ju coronarestriktionerna borta. Av den anledningen flyttades invigningen en vecka framåt till denna helg.

– Många är förundrade över hur lilla Tyringe fått fram så många olympier, säger OS-löparen Dan Glans.

Han och flera av de andra nämner orsaker som duktiga idrottsledare, friidrottstävlingen Lillkampen där de flesta av olympierna varit med och möjligheten att i tidig ålder prova på många olika idrotter.

Olympiahörnan på Tyringe museum har tagit ett halvår att bygga upp. De ideella krafterna på museet, med Leif B Frid och Dan Glans i spetsen har gjort det mesta. Men Dan Glans tonar gärna ner sin egen roll och menar att alla Tyringe-olympier har bidragit. Friidrottsklubben SK 69 är också delaktig.

– Först hade vi en SK 69-hörna där jag var med. Sedan började någon prata om att det finns fler olympier. Det kom till fler och fler, säger Dan Glans.

De andra försäkrar dock att det är han som varit drivande.

– Det är du som har jagat på oss när vi glömt något, säger Jan Brink och medger att han bara för någon vecka sedan blev påmind om att han missat lämna in några minnessaker.

I utställningshörnan finns nu en hel del samlat, bland annat medaljer, OS-kostymer, förstoringar av frimärken med olympier, Malte Möllers autograf på en bräda och givetvis foton från tävlingarna. Även Dan Glans tävlingströja från OS i Montreal 1976 och Jan Brinks OS-frack är med.

Så sent som i förra veckan fick museiarbetarna kännedom om ytterligare en olympier och dessutom guldmedaljör i innebandy i Special Olympics (för personer med intellektuella funktionsnedsättningar) i Österrike 2017: Jonas Rosqvist. Även Johanna Ero tog guld i Special Olympics, både i storslalom och super-G, och dessutom brons i slalom 2013 i Sydkorea.

Därmed är nu nio olympier representerade på muséet, sju tävlande och två ledare. Sex av dem är med vid invigningen där de blir intervjuade av Dan Glans.

Brottaren Malte Möller, avliden 1997, som tog en fjärdeplats i OS i London 1948, representeras av brorsonen Gert Möller. Malte Möller arbetade som dräng på Hörlinge gård och även på en gård i Hörja.

Gert Möller berättar lite om sin farbror som endast vägde 48 kilo och tävlade i flugvikt.

– Han blev så känd att han kom på ett turkiskt frimärke.

Malte Möllers dotter och några andra släktingar var här för en vecka sedan eftersom de redan bokat biljetter till den dag som från början var planerad. De fick därför en egen visning.

Dan Glans vill inte prata så mycket om sin egen insats, men nämner det ovanliga att två svenska löpare samtidigt kvalificerade sig till OS-final. Anders Gärderud kammade hem guldet och Dan Glans blev sjua på 3 000 meter hinder.

Tyringes första OS-medalj, ett brons, gick till brottaren Benni Ljungbäck 1980. Redan som 14-åring bev han nordisk mästare. Han tävlade i tre OS och deltog som förbundskapten i två. Liksom Jan Brink växte han upp på Stenbocksgatan i Tyringe.

Brink beskriver området som “gettot”, men två olympier kom alltså därifrån.

– Benni var brutal, en gång slog han mig i huvudet med en pinne, avslöjar Jan Brink.

Han berättar också att han ofta hörde konstiga ljud från Ljungbäcks lägenhet.

– Det dunkade om kvällarna.

Det visade sig vara Benni och hans pappa som tränade på en brottningsmatta som täckte hela hallen i lägenheten.

Jan Brink berättar att han idag utbildar nya ridtalanger.

– När ungdomar ser de här medaljerna kan det verka lite ouppnåeligt. Men när ni ser detta, ta med er att det är facit och att ni inte sett början! Allt är möjligt, säger han.

Även han började med friidrott och deltog i den årliga tävlingen Lillkampen på Tyrs Hage. Sedan gick han över till ishockey och därefter till dressyrridning.

– Dressyr är mer macho än ishockey, svarar han på frågan från Dan Glans om varför han bytte.

Brink förklarar att det är rätt ensamt att rida in på sin häst och möta hela sju domare som bara letar fel.

– Det är rätt mycket skit under naglarna också, inte bara vita ridbyxor och putsade stövlar.

Håkan Algotsson, guldmedaljör i hockey, medger direkt att han inte var lika macho utan stannade på isen. Men han var inte på plats i OS-finalen i Lillehammer 1994 när Sverige tog guld. Han hade stått som målvakt i två matcher, men åkte hem samma dag som kvartsfinalen spelades för att hans dotter skulle födas, lite tidigare än beräknat.

Hans val fick stor uppmärksamhet internationellt.

– Jag kunde inte förstå att det blev så stort. Jag blev bland annat intervjuad av en japansk journalist som frågade hur jag kunde göra detta. Jag har tidningen, men har inte fått texten översatt, berättar han i Tyringe Museum.

Massören och fysioterapeuten Jan-Ingvar “Snoken” Nilsson har fyra olympiader bakom sig där han hjälpt tävlande inom brottning, hockey och simning. Han bekräftar inför Dan Glans berättelsen om hur han närmast räddade en flygresa där andrepiloten hade sådan nackspärr att han inte kunde titta åt sidan. Brottarna tipsade om att det fanns en på planet som kunde hjälpa. Därefter fick han som tack sitta i businessklass medan övriga OS-brottare lite snopna blev kvar i ekonomiklass.

Smeknamnet Snoken kom sig av att han i unga år var så duktig i fotboll att han fick vara med i ett pojklag med äldre pojkar. Genom att han var både liten och snabb kunde han ta bollen mellan benen på de större killarna i motståndarlaget och “ringla sig” fram på planen.

Jan Brink avslöjar efter invigningen att anledningen till att han lämnade hockeyn vid 13-14 års ålder för att satsa på ridning inte bara var hästintresset eller att det var macho.

– Jag gillade tjejer, säger han.

De var flera hockeykillar som drogs till ridhuset i Tyringe av samma anledning. För Jan Brink gick ridningen från början bättre än han väntat sig och han blev en av få som fortsatte.

Genom olympiahörnan i Tyringe Museum kommer ortens olympier inte att glömmas bort. De har nu också fått kontakt med varandra och skrattar åt gemensamma minnen. Benni Ljungbäck passar på att be om ursäkt för den där pinnen han slog i huvudet på Jan Brink när de bodde på Stenbocksgatan.

Text och foto: Berit Önell

Läs mer:

2021-10-02 Inviger utställning om Tyringes olympier