Mark- och miljööverdomstolen ger inte prövningstillstånd till vikingabyn vid Vätteryds gravfält utanför Sösdala. Kraven på bygglov, förbud mot fortsatt byggnation och vitesföreläggande står därmed fast.

Men Oddvar Lönnerkrantz tar beslutet med en nypa salt och säger att striden får avgöras i Europadomstolen.

– Kommunen har lämnat felaktiga uppgifter till domstolen, säger han.

Frilagt har tidigare berättat om de två domarna i mark- och miljödomstolen som överklagades till överdomstolen.

Den ena domen gäller de fem små timmerhus som placerats nära gränsen mot statens fastighet där gravfältet ligger. Oddvar Lönnerkrantz och hustrun Maral Otetileu hävdade i första hand att husen inte var stadigvarande placerade på platsen, i andra hand att de var bygglovsbefriade ekonomibyggnader i jordbruksrörelse. Men enligt kommunen krävs bygglov eftersom lantbruksfastigheten saknar bygglov för bostadshus och därför inte har rätt till bygglovsbefriade ekonomibyggnader, alternativt för att timmerhusen inte är avsedda för lantbruksverksamhet.

Mark- och miljödomstolen bedömde i juni att husen inte var ekonomibyggnader eftersom alla husen inte användes. Kommunens uppgifter om att bygglov för bostadshus saknades kommenterades inte i domen.

Den andra domen gällde förbud mot fortsatta byggnadsarbeten på fastigheten. Kommunen beslöt om vite på 25 000 kronor vardera för makarna för varje tvåveckorsperiod så länge arbetena fortsatte på timmerhusen och långhuset nära bostadshuset, vilket domstolen ansåg att det fanns grund för.

Mark- och miljööverdomstolen beviljar varken prövningstillstånd i det ena eller det andra fallet. Varför framgår inte av beslutet, men det finns fyra skäl att ge prövningstillstånd. De är att det finns anledning att betvivla riktigheten av mark- och miljödomstolens beslut, att det inte går att bedöma riktigheten av dettta utan prövningstillstånd, att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller att det annars finns synnerliga skäl att överklaga beslutet.

– Mark- och miljööverdomstolen har gått igenom målet och kommit fram till att det inte finns skäl att ge prövningstillstånd i detta fall, skriver överdomstolen.

Men Oddvar Lönnerkrantz ger inte upp. Han förklarar att han och Maral kommer att driva ärendet vidare.

– Det här är ett beslut, men det är taget innan Skatteverket ordnade upp taxeringen av fastigheten, säger han.

Han menar att kommunen fattade beslut utan att ha läst Skatteverkets beslut från december 2019 då taxeringen ändrades till lantbruksfastighet med bostad och en mindre del kafé i boningshuset. Beslutet gäller retroaktivt från den 1 januari 2019. Enligt Skatteverkets handläggare var det en miss att fastigheten under några år inte var taxerad som lantbruksfastighet och att hela huvudbyggnaden istället var taxerad som kafé, hyreshus.

Miljö- och stadsbyggnadsnämndens ordförande Kenny Hansson (M) sa tidigare till Frilagt att han inte tänkte läsa Skatteverkets beslut. Han förklarade att nämndens beslut grundas på plan- och bygglagen och inte på Skatteverkets taxering.

Men gården har funnits sedan 1840-talet och huvudbyggnaden har enligt paret Lönnerkrantz-Otetileus efterforskningar alltid använts som bostad. Det finns inget bygglov för bostad, men det krävs inte heller för så gamla hus, så länge användningen inte är ändrad från bostad till annat ändamål. Där hävdar kommunen att avsaknaden av bygglovshandlingar tillsammans med ansökan om ändring från lokal till kafé år 2000 bevisar att det inte längre är bostad. Men det finns inga handlingar som visar att man ändrat från bostad till annat heller och ändringen till kafé omfattar inte ovanvåningen där större delen av bostaden funnits.

Enligt det kommunala lantmäteriets handlingar från 2009, alltså efter ändringen till kafé, då mer mark lades till fastigheten, var ändamålet bostad, jordbruk och viss verksamhet (kafé). Lämplighetskraven bedömdes då uppfyllda, enligt beslut på delegation av dåvarande stadsarkitekt Leif Berg.

– Dåvarande ägaren opponerade sig inte mot att det var bostad, så det var det givetvis, säger Oddvar Lönnerkrantz.

Lantmäteriet har också handlingar från 1948, då en avstyckning gjordes, som visar att huset då innehöll bostad och möbelverkstad. Landsantikvarien Harald Olsson godkände avstyckningen 1947 ur fornminnesvårdssynpunkt trots att det inte fanns någon frimarginal mot gravfältet, eftersom bebyggelsen och odlingen på lotten hade gammal hävd.

Men domstolarna vill 2020 inte godkänna gammal hävd för långhuset som står närmare fastighetsgränsen än stadgade 4,5 meter. Enligt domstolen måste huset då ha stått på platsen i minst 90 år före 1972 då reglerna ändrades.

Oddvar Lönnerkrantz är övertygad om att det är betydligt längre tid än så och hänvisar till arkeologen Märta Strömbergs utgrävningar under åren 1955-1957, vilket dokumenterats i böcker tryckta 1961. Huset finns med på ritningar i böckerna och var inte nybyggt då, men mark- och miljödomstolen ansåg bara att det var bevisat att det legat där sedan 1961.

– Påhitt. Det är upp till dem att bevisa att det inte funnits där i 90 år 1972. Det kan de inte, säger Oddvar Lönnerkrantz.

Han undrar också vad kommunen och domstolarna menar med fortsatt arbete.

– De har inte specificerat det, säger han.

Han säger att timmerhusen kommer att användas till mer lantbruksverksamhet framöver. Dessutom har de flyttats så att de står tillräckligt långt från fastighetsgränsen.

Berit Önell