Sven var 18 år gammal när han på grund av sin omfattande utvecklingsstörning och autism kom till familjens boende. Han behöver fortfarande efter 39 år hjälp med nästan allt i vardagen, men trivs här med djur och lantbruk och har även egna djur. Men Hässleholms kommun har sagt upp avtalet och anser att han kan flytta till ett gruppboende – trots att det enligt hans gode man aldrig någonsin skulle kunna fungera och trots att det troligen blir minst dubbelt så dyrt.

– Om de tar bort detta kommer allt att rämna för honom, säger den gode mannen.

Familjehemsföräldrarna berättar att de tidigare hade ett boende för flera personer med liknande problematik. När de i början på 2000-talet beslöt sig för att trappa ner verksamheten lät de den nu 58-årige mannen bo kvar.

– Vi och den gode mannen kom då tillsammans med kommunen fram till att det skulle vara mycket olämpligt att flytta honom, förklarar de.

Kommunen erbjöd då ett avtal för familjehem med fortsatt fakturering via bolaget.

Sven heter egentligen någonting annat. Familjehemsmamman berättar att de valt denna livsstil, men att det inte alltid varit lätt att parallellt med arbetet på gården ta hand om en person som i huvudsak är på en tre-fyraårings nivå. Sven behöver hjälp med allt från det mest basala som dusch, tandborstning, mat och städning till deltagande i olika aktiviteter. Om något går fel slår han sönder saker, till och med fönster och väggar, river sönder sina kläder och skadar även sig själv. Det händer sällan numera. Men vid ändrade förhållanden har han väldigt lätt att falla tillbaka i sitt gamla beteende.

Med åren har han blivit mer harmonisk. Han har varit med när familjens barn och barnbarn växt upp och fått en stark och trygg relation till dem alla. Enligt den gode mannen, som också är hans bror, mår han bra idag

När Frilagt är på besök kommer Sven gående med sin hund över gårdsplanen och stannar nyfiket till en liten stund. Han verkar glad och vill gärna att hunden blir fotograferad, men pratar mest med sig själv och går strax vidare mot hästhagarna.

Han har en katt också och egen bostad med två rum och kök, men kan inte lämnas utan tillsyn och kan varken ringa eller svara i telefon. Han är gärna med vid olika sysslor i skogen, på fälten och i stallet med utfodring och vatten till hästarna.

– Han tycker om att göra saker tillsammans med mig och numera kan vi ta ut var sin häst till hagen, berättar familjehemspappan.

Både den gode mannen och familjehemsföräldrarna är övertygade om att det vore en katastrof för Sven om han tvingades lämna gården och sina djur för att flytta till kommunens gruppboende.

Uppsagda utan förklaring

I augusti 2019 blev familjehemsföräldrarna plötsligt kallade till möte på kommunen. De fick inte veta vad det gällde förrän de kom dit. Då var beskedet att avtalet var uppsagt.

– Vi förstod ingenting, de hade inte sagt att det var några problem.

De har fortfarande inte fått någon förklaring. Först fick de höra att det var olagligt att de fakturerade via sitt bolag. Familjehem ska vara arvoderade som privatpersoner, enligt rekommendation från SKR, Sveriges kommuner och regioner. Förändringen skulle innebära en halvering av den ersättning de fick. De fakturerade 1 486 kronor per dygn 2019 och hade enbart höjt utifrån basbeloppet varje år. Avgiften skulle räcka till alla omkostnader såsom hyra, mat och kläder samt vård, löner och avlastning.

Påståendet om att fakturering skulle vara olagligt kunde snabbt motbevisas. Det finns inga juridiska hinder och SKR:s rekommendation är dessutom bara just en rekommendation.

Familjehemsföräldrarna säger att de med den lägre ersättningen inte skulle ha råd att bedriva den vård de gjort i så många år. De menar att stödbehovet i detta fall är betydligt mer omfattande än vad ett familjehem kan mäkta med och egentligen skulle kallas något annat.

De protesterade och ville ha ett beslut som de kunde överklaga, men när uppsägningstiden på sex månader gått hade frågan fortfarande inte tagits upp. Familjehemmet skrev under det nya avtalet med reservationen att det bara skulle gälla tillfälligt under tiden saken utreddes. På det sättet hoppades de vinna tid.

Men ingenting hände. De begärde ett skriftligt beslut från dåvarande omsorgschefen Anneli Larsson, som i april skrev att presidiet i omsorgsnämnden valt att inte lyfta ärendet vidare då det inte fanns grund för att höja ersättningen utöver SKR:s rekommendationer.

– Vi har inte begärt högre ersättning. Vi vill bara att det får fortsätta som det varit tidigare, säger familjehemsföräldrarna.

De vände sig till förvaltningsrätten med en överklagan som domstolen i juni avvisade eftersom det inte fanns något överklagningsbart beslut. De har sedan haft mycket svårt att nå ansvariga i kommunen.

Den 18 augusti sa politikerna i omsorgsnämndens arbetsutskott nej till “ansökan om förhöjd ersättning”. Enligt tjänsteskrivelsen, som inte tar ställning i sak, kan brukarens behov av stöd tillgodoses i gruppbostad, men den kontinuitet som familjehemmet ger överväger ändå i nuläget. Trots det kom politikerna enligt protokollet fram till att Svens behov av stöd i familjehemmet inte anses så omfattande att förhöjd ersättning är motiverad – utan någon som helst dokumentation av vårdbehovet.

– En biståndshandläggare var och hälsade på honom på daglig verksamhet och en gång i hemmet och bedömde att han var självgående. Men hon kan ju inte utreda hans behov genom att sitta och fika med honom, säger familjehemsmamman.

Före coronapandemin var Sven på daglig verksamhet 18 timmar i veckan.

Gode mannen mycket oroad

Hans gode man, som också är hans bror, förklarar i ett yttrande till kommunens omsorgsnämnd att det gör honom mycket oroad att handläggarna sagt att hans bror är självgående.

– Hans behov har inte diskuterats.

– De tittar inte på personen överhuvudtaget. De har ingen kännedom om hur han fungerar. Det gör mig fruktansvärt ledsen och förbannad.

Han beskriver en person som inte kan räkna till tre och som är helt beroende av hjälp i vardagen. Han berättar om hur brodern, innan han kom till det nuvarande boendet, for illa när han flyttade runt mellan olika gruppboenden.

– Han vill ha samma människor omkring sig och exakta rutiner. De framsteg han gjort under de här nästan 40 åren går knappt att beskriva.

Han tror inte att Sven skulle klara en flytt idag.

– Antagligen skulle de behöva medicinera honom för att kunna hantera honom.

Han berättar att han har en bror till som är utvecklingsstörd, dock lindrigare än Sven. Denne bor på ett gruppboende och har enligt den gode mannen inte ett bra liv, vilket han menar att Sven har på gården.

– Det är som natt och dag. På gruppboendet finns inga aktiviteter som är anpassade till hans handikapp.

Han menar att Sven nu är van vid ett aktivt liv på gården och att det inte finns något gruppboende som skulle klara något liknande det som familjehemsföräldrarna åstadkommer.

– De är med honom från sju på morgonen tills det är läggdags. De gör ett så fantastiskt bra jobb, säger han.

När Sven är hemma hos honom ett par gånger om året krävs också lämpliga aktiviteter.

– Vi får tvätta bilar, måla flaggstången och åka runt i bil. Det måste hända något hela tiden.

Han berättar att det stora synliga ärr som Sven har i huvudet orsakats av hans självskadebeteende. När han blev rädd och fick panik dunkade han alltid huvudet i någonting.

”Förödande att tvinga honom flytta”

Barbro Bengtsson på Familjehemsvårdens centralorganisation berättar att styrelsen har pratat om fallet. Hon betonar att den enskildes behov ska avgöra.

– Det skulle vara förödande att tvinga honom att flytta, med hans självskadebeteende. Det vore ren misshandel, säger hon.

Hon ser ingen anledning till att familjehemmet inte ska kunna fortsätta att fakturera.

– Det finns fler som har det så, säger hon.

Hon menar att rekommendationen från SKR inte är tillämplig i alla enskilda fall.

– Ersättningen ska vara baserad på arbetsinsats. Här borde man bedöma vilka insatser mannen behöver och värdera dem till en viss arbetstid, inräknat att de inte har någon avlastning, säger hon.

Hon jämför med placering på institution och säger att det kan kosta mellan 3 000 och 7 000 kronor per dygn. Hon har själv familjehem och konstaterar att reglerna har ändrats genom åren.

– Ett tag var jag tvungen att ha eget företag om jag skulle ta emot flera barn, berättar hon.

Hon anser att det vore bättre att staten tog över ansvaret från kommunerna.

– Då skulle bedömningarna inte göras efter hur stor kassa kommunen har. Vi kämpar för att alla ska få likvärdig vård, säger hon.

– 1909 års föreskrifter lever kvar, då det var auktion på barnhemmen.

Vill inte berätta varför

Det var politikerna i omsorgsnämndens arbetsutskott som fattade beslutet att säga nej till familjehemmet. Men ordförande Karin Axelsson (M) vill inte berätta varför.

– Det är sekretessbelagt, säger hon först till Frilagt och syftar på att det handlar om en enskild brukare.

Sedan säger hon att beslutet enbart gäller avgiften och att frågan egentligen inte är politisk. Tjänstemännen kan besluta om ersättning till familjehem.

– Jag vill att du ringer Eva Liljekvist Borg angående handläggningen, säger hon.

Varför tog ni då upp frågan politiskt?

– Det var på begäran från familjehemmet, säger Karin Axelsson.

Problem att inte fick
överklagningsbart beslut

Eva Liljekvist Borg, tillförordnad omsorgschef, medger att det är fullt lagligt att låta familjehemmet fortsätta att fakturera som tidigare.

– Men vi följer SKR:s rekommendation. Det följer gängse arbetssätt, säger hon.

Om rekommendationen ska frångås måste politikerna besluta. Eva Liljekvist Borg menar att problemet är att familjehemmet inte tidigare fick ett överklagningsbart beslut. Det tycker hon inte var bra. Men varför det blev så kan hon inte kommentera.

– Jag var inte här då, säger hon.

Familjehemsföräldrarna kommer nu att överklaga, men säger att de hade hoppats slippa det. Även Svens gode man kommer att överklaga.

Finn Kronsporre, jurist som specialiserat sig på LSS-ärenden, konstaterar att 58-åringen har ett betydligt större hjälpbehov än vad ett familjehem normalt kan ge. Därför är det inte så konstigt att den rekommenderade ersättningen inte motsvarar det arbete som behövs.

– Konsekvensen blir att de inte har råd att ha honom kvar där han trivs bäst. Det är knappast brukarens behov i fokus, säger han.

Berit Önell