Hur fri är pressen i Nordkorea? På pressfrihetens dag, i dag den 3 maj, är det säkert någon ledarskribent i Sverige som ställer den retoriska frågan. För att påtala att den är obefintlig.
Skulle vi fråga de nordkoreanska journalisterna skulle de kanske säga: ”Vi kan inte klaga”. Några möjligheter att påtala problem på hemmaplan i diktaturens Nordkorea finns inte.
Det är lätt att hitta skräckexempel på bristande pressfrihet. Journalister förföljs och mördas för att de söker sanningen. Inte ens i demokratier går de fria. 2017 tog en bilbomb den maltesiska journalisten Daphne Caruana Galizias liv. Högt uppsatta personer – inom politiken och näringslivet – misstänks ligga bakom mordet. En rättsprocess pågår.
Det är lätt att peka finger mot problem utomlands, svårare att sopa rent framför egen dörr. I Sverige är det illa nog. Pressfrihet är ingen lyx som vi kan ha eller mista. Vill vi ha en demokrati värd namnet är den en förutsättning. I praktiken är fria val en omöjlighet om media inte har frihet att granska makthavarna.
Jag reagerar starkt på uppenbara försök att hindra och manipulera det fria ordet. Även svenska makthavare kan försöka skrämma människor till tystnad. Kan man inte stoppa visselblåsare på förhand kan man bestraffa i efterhand.
Att politiska påtryckningar förekommer är Norra Skåneskandalen 2014 ett tydligt exempel på. Det är en välkänd sanning att två journalister tvingades bort från redaktionen på grund av tidningens granskningar av kommunens affärer. Den dåvarande chefredaktören kapitulerade för politikernas klagomål. Norra Skånes nuvarande chefredaktör Carl-Johan Bauler vill tysta ner tidningens pinsamma förflutna. Inte ens på insändarsidorna får man nämna skandalen.
Allt tyder på att Norra Skånes chefredaktör i likhet med sina nordkoreanska kollegor inte har några möjligheter att klaga på pressfriheten. Han förväntas vara lojal emot den tidningsstyrelse som tillsatt honom.
Styrelsen består av centerpartiska politiker. Den har tidigare visat att den har svårt att i praktiken acceptera den journalistiska frihet som innebär att även det egna partiet granskas. Styrelsen inser antagligen inte sitt ansvar för att demokratin manipulerats. Snarare tvärtom. 2014 var den centerpartistiske politikern Lars-Göran Wiberg mycket missnöjd med Norra Skånes granskande journalistik. Nu har han tagit plats i en av tidningsföretagets styrelser.
Hässleholm är ett avskräckande exempel, men det finns fler. Bristen på respekt för de demokratiska spelreglerna verkar vara utbredd. Vilket parti man tillhör verkar vara av underordnad betydelse. Självsaneringen i partierna fungerar inte heller.
För något år sedan dömdes en moderat politiker i Åstorp av hovrätten för grundlagsbrott. Han hade försökt efterforska SVT:s källor i kommunhuset. Detta var ”besvärande” för partiet. Men i det längsta höll Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman sin partikamrat om ryggen.
Tidigare i år propagerade en sverigedemokratisk politiker på fullaste allvar för att straffa enskilda journalister inom public service, om de skulle brista i opartiskhet. Det är givetvis inte politikers sak att avgöra om någon varit partisk. En sådan nyordning skulle kunna leda till att makthavare får möjlighet att manövrera ut obekväma journalister. Precis som på Norra Skåne. Det är häpnadsväckande att denna SD-politiker till råga på allt sitter i styrelsen för Sveriges radios, Sveriges Televisions och Utbildningsradions förvaltningsstiftelse.
Häromdagen läste jag om hur Nerikes Allehanda kritiserats av en tung socialdemokrat, kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Tidningen hade berättat om kommunens försök att belägga sina medarbetare med munkavle. De skulle inte lämna ut några uppgifter om coronaepidemin. Tidningen påtalade att ett sådant förbud trotsar den grundlagsskyddade meddelarfriheten. Kommunen tvingades backa. I det läget är det väl på sin plats att politikerna ber om ursäkt för fadäsen? Men den högst ansvarige i kommunen valde istället att skjuta på budbäraren.
ANNONS
Jag säger det igen: De demokratiska spelreglerna måste ständigt försvaras. Makthavare uttrycker sig ofta i skrytsamma ordalag och har hög svansföring. De hyllar demokratin och pressfriheten. Det förpliktigar. Har man en hög bekännelse får man minsann också anstränga sig för att leva upp till den.
Urban Önell
Fakta om pressfrihet:
Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2020 visar att den globala pressfriheten liksom demokratin är på tillbakagång. Denna trend har varit tydlig de senaste tio åren.
Enligt Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan gränser, används coronapandemin i många länder som en förevändning för att begränsa pressfriheten. I exempelvis Ungern har premiärminister Viktor Orbán och hans regim infört en lag med hänvisning till pandemin som innebär att journalister som sprider falsk information riskerar flera års fängelse.
Sverige halkar ner en placering på årets pressfrihetsindex och ligger nu på en fjärdeplats. Norge, Finland och Danmark toppar listan.
Nordkorea är sämst i klassen, därefter kommer Turkmenistan, Eritrea och Kina.
