Det är i år 340 år sedan freden mellan Danmark och Sverige slöts i Fontainebleu och i Lund hösten 1679. Ett jubileum som förtjänar att uppmärksammas eftersom freden innebar det definitiva slutet för ett av Sveriges största folkuppror någonsin. Ett uppror som var särskilt omfattande i våra hemtrakter. I det mytomspunna skogtäta Göinge.

När Danmark sommaren 1676 landsatte 15 000 soldater söder om Helsingborg, välkomnades de av befolkningen. Efter 18 år av svenskt styre, sedan freden i Roskilde 1658, hade bönderna fått nog. Med ekonomiskt stöd från Danmark organiserades friskyttegrupper som genom gerillakrigföring i Göinge orsakade den svenska krigsmakten svåra förluster. På hemmafronten organiserade bönder massuppbåd, gärna tillsammans med friskyttarna, som angrep svenska intressen i Skåne. Befolkningen i norra Skåne och södra Småland slöt bondefred med löfte om att inte rikta vapen mot varandra oavsett vem som regerade på ömse sidor om gränsen.

Friskyttarna terrorister eller frihetskämpar?

Fortfarande råder oenighet ifall friskyttarna skall betraktas som terrorister, kriminella snapphanar eller som frihetskämpar.

Att de omedelbart avrättade sina fiender, eftersom gerillakrigföringen gjorde det omöjligt att hålla fångar, är väl dokumenterat. I februari 1677 övermannade en friskytteenhet en svensk trupp på Finjasjöns is. Enligt hörsägen dränktes de meniga soldaterna levande i en isvak medan officerarna överlämnades till danskarna. Ett agerande som används som argument för att friskyttarna var kriminella terrorister, eller snapphanar som de kallades av sina fiender.

Vad som exakt hände på Finjasjöns is är oklart, men vi vet att friskyttarnas framgångsrika krigföring hade varit omöjlig utan befolkningens aktiva stöd. Friskytteenheterna bestod av bönder från byarna med stöd av befolkningen. I skydd av skogen tillverkade bössmeder den fruktade göingebössan. När en svensk med svårighet träffade en soldat på kort avstånd träffade en skicklig friskytt, utrustad med en göingebössa, huvudet på två hundra meters avstånd. Befolkningen skyddade sina bössmeder, man stöpte blykulor och gav gerillasoldaterna skydd och mat. Massuppbåden, det moraliska och materiella stödet från civilbefolkningen motsäger bilden av friskyttarna som terrorister.

Terror i syfte att demoralisera motståndet

Efter de svenska segrarna i Halmstad och Lund i augusti respektive december 1676 och Landskrona sommaren därpå, framstod en svensk reträtt från Skåne som mindre tänkbar. Striden i Lund är den största på svensk mark; fyratusen svenska soldater och femtusen danska stupade. I Landskrona sammanlagt fyra till sextusen. Med tanke på att både Danmark och Sverige var glest befolkat innebar kriget en enorm katastrof.

Den svenska krigsmakten behandlade inte sina danska fiender lika brutalt som man behandlade revolterande skåningar. En dansk lydde sin överhet, vilket Karl den XI:e respekterade. Men eftersom skåningarna var skyldiga att lyda sin svenske kung av ”guds nåde”, förtjänade de enligt kungen extremt plågsam tortyr, brutala avrättningar och grova våldtäkter.

Genom att försätta befolkningen i ett permanent skräcktillstånd hoppades Karl den XI:e att bönderna skulle ta avstånd från friskyttarna och upphöra med massuppbåden. En strategi som började få avsedd effekt efter slagen i Lund och Landskrona.

Med en svältande och skräckslagen befolkning isolerades friskyttarna allt mer i skogen. När den danska armén sommaren 1678 tillämpade den brända jordens taktik under reträtten från Kristianstad och östra Skåne, försvagades bandet mellan befolkningen och friskyttarna allt mer. Utmärglade attackerade friskyttarna sina forna allierade för att få vad de behövde för att överleva i skogen. Friskyttarna hade blivit ytterligare ett stort gissel för allmogen och betraktades inte längre som frihetskämpar.

Men var de terrorister?

Nej, ingetdera. De hade snarare utvecklats till kriminella rövarband eftersom de dödade och stal av den svältande befolkningen för att själva överleva. Inte för att uppnå några politiska eller religiösa mål.

Orsaken till upproret?

Vad var orsaken till att upproret var särskilt intensivt i Göinge? Hade århundranden av övergrepp gjort redan hatiskt inställda Göingebor än mer hatiska efter det svenska maktöveragandet 1658?

Karl den XI:s övergrepp på civilbefolkningen var långt ifrån det första. Gustav Vasa var där, Gustav II Adolf, Gustav Horn likaså, bara för att nämna några. Alla skövlade, torterade, mördade, brände och våldtog de civilbefolkningen. Trots århundraden av brutalitet förklarar det inte ensamt kraften i motståndet. Krig brukar innebära övergrepp mot de civila utan att det per automatik leder till ett ökat organiserat motstånd.

Inte heller känslan av att vara danskar, förklarar motståndets omfattning. Nationalismen var inte etablerad i de breda folklagren på 1600-talet. Först efter franska revolutionen, napoleonkrigen och 1800-talets konservatism blev nationalismen ett begrepp som makthavarna använde för att tvinga ut fattiga bönder och arbetare i krig. På 1600-talet var alla undantagslöst skyldiga att lyda kungen av ”guds nåde”. Att trotsa kungen var likställt med att trotsa Gud.

Sen fortsättning på de europeiska bondeupproren

På 1400- och 1500-talen svepte bondeupproren genom Europa. Med högafflar, liar och skjutvapen revolterade bönderna mot det feodala systemet som innebar tunga skatter, dagsverken vid godsen och utskrivning till huvudlösa krig. Om bönderna tidigare levt relativt fredade i isolerade byar hade situationen blivit den rakt motsatta.

Martin Luther må ha reformerat den kristna kyrkan, men han bistod också överheten med en teologi som legitimerade massakrer på opponerande bönder. Att trotsa överheten och det feodala systemet var enligt Luther synonymt med att trotsa guds ordning i skapelsen och förtjänade straff av bibliska proportioner. ”Och icke människan, utan Gud steglar, halshugger, dödar och krigar.” M Luther.

Upproret i Skåne, särskilt i Göinge, var en sen fortsättning på bondeupproren i Europa, på Engelbrektupproret och Dackefejden i Sverige. I hundratals år hade skogsbönderna i norra Skåne levt isolerat med liten kontakt med Köpenhamn, sluppit dagsverken på godsen och en säker död i vanvettiga krig. De hade sluppit hård beskattning eftersom Danmark kontrollerade den oerhört lukrativa Öresundstrafiken.

Sverige krossade byordningen

Livet i skogarna bestämdes utifrån en egen beslutad byordning. På by- och sockenstämmor beslutade männen i gemensamma angelägenheter. Om en gård hemsöktes av sjukdom och död utförde byborna oavlönat nödvändigt arbete på den drabbade gården. Det gav en trygghet som bönderna som levde under godsens feodala diktat på slätten i södra Skåne saknade.

Självbestämmandet till trots var livet ingen idyll. Avsaknaden av en infrastruktur och en central administration utsatte befolkningen för naturens tvära växlingar. Missväxt innebar hungersnöd även om grannbyarna fick goda skördar. En pestepidemi och hela byar riskerade utplåning. Den sociala kontrollen var stark, tvingade den som avvek från normen till ett utsatt liv i skogen.

När Sverige övertog Skåne 1658 överensstämde bylivet i norra Skåne dåligt med de svenska stormaktsambitionerna som krävde bönderna på dryga skatter och medverkan i krig som de saknade intresse av. Försvaret av byordningen, självbestämmandet och den svenska brutaliteten var motståndets viktigaste drivkrafter i skogsbygden. Inte en abstrakt dansk nationalism.

Dömt att misslyckas

Skogsfolkets uppror var dömt att misslyckas. Om inte Sverige hade krossat deras version av ”guds ordning” på jorden hade danskarna gjort det förr eller senare, om nödvändigt med våld, när centralmakten byggt ut vägnätet och den centrala och militära apparaten och tagit full kontroll också över de avlägsna delarna av landet.

Gay Glans
gay.glans@gmail.com
Aktuell med romanen ”Isvaken”
om det nordskånska upproret