– Vi måste lära oss att skilja på vad människor är och vad de gör. Många som sitter i häktet har gjort saker som absolut inte är okej, kanske avskyvärt – men de är fortfarande människor. Det säger Calle Jensen som är präst och som vid sidan om den vanliga församlingstjänsten är häktespastor i Kristianstad.

Under en föreläsning i församlingshuset i Hässleholm delade Calle med sig av vad han lärt genom mötet med de människor som samhället satt bakom lås och bom, eftersom de är misstänkta för brott.

Ofta sitter häktade isolerade och har små möjligheter att kontakta sina närmaste. De får lämna ifrån sig sin mobil, gå klädd i häktets kläder, inte sina egna. De får kanske inte ens läsa tidningar och se på tv. Hur länge man blir kvar i häktet är i regel oklart. Ovissheten och isoleringen är mycket påfrestande.

Det är i den miljön som Calle fått möjlighet att försöka sprida hopp och ljus till människor. De kan stundtals vara så förtvivlade över sin livssituation att de inte vill leva längre.

På ett talande sätt beskriver Calles kontrasterna i sitt arbete som präst.

– Den ena dagen döper jag ett litet barn. De är älskade av alla. En annan dag samtalar jag med någon i häktet, som är hatad av många. Då förstår man att det hänt något på vägen.

Vad var det som gick snett? Vem är det som löper risk att en dag hamna i häktet? Calle pekar på att det kan finnas flera anledningar.

– Hur många här är det som vill vill bli jätterika, jättesnabbt? frågar Calle retoriskt, och väcker viss munterhet.

– Ja, det är gott att få skratta åt saken, men det ligger ett stort allvar i frågan. Många jag mött i häktet har hamnat där för att de har ett stort behov av att bli bekräftade av andra. Använder man alkohol och droger kan det bli svårt att finansiera när man hållit på ett tag. Ibland flyttar man sina gränser i små, små steg.

Calle påpekar att att det han säger inte är vetenskap utan vad han själv lärt sig efter att ha jobbat i häktet i tre och ett halvt år.

– Det är givetvis få som planerar att hamna i häktet. Undantag finns – för det finns de som tror att hamnar jag där, då får jag hjälp, då får jag vård.

– Är det någon här som tror att jag, Calle, skulle kunna hamna i häktet? Jo, den som är snäll, godtrogen och omtänksam löper viss risk.

Detta illustrerade Calle genom att återge en dialog han haft med poliser.

– Jag tror människor om gott, tills motsatsen är bevisad, förklarade Calle. I motsats till oss då? svarade poliserna.

Till sist påminde Calle om att man faktiskt kan hamna i häktet på falska grunder.

– Man kan råka ut för någon som ljuger – kanske för att det är någon som vill få ut ett skadestånd. Hur kommer man tillbaka livet utanför häktet efter det?

Inne i häktet har Calle fått med sig uppmaningen att han borde gå ut på skolor och varna ungdomar för vad som väntar om man lockas in på brottets bana.

– Gör det så de inte hamnar här. Det är häftigt att bli rik – men bli det inte den kriminella vägen.

Därför händer det att Calle är ute på högstadieskolor och i viss mån gymnasieskolor och berättar.

I häktet är det ett givande och ett tagande. Calle fungerar både som rådgivare och lär av dem han möter. Samtalen är givetvis helt frivilliga. Den som vill kan istället få träffa Calles kollegor, Muhammed som är imam, eller Marcus som är frikyrkopastor.

– Jag får lyssna och vara bollplank för tankar, frågor och funderingar. De som sitter inlåsta är ofta präglade av hat. Man har gjort saker som gör att man är avskydd, men man kan också odla egna tankar fulla av hot och hämnd. Då försöker jag visa på en annan väg, och tala om förlåtelsens möjligheter. Jag uppmuntrar dem att söka sig så nära sanningen som möjligt. Jag påminner dem om att de är människor och att de just därför har ett ansvar för vad de gjort. Många behöver också odla goda relationer med andra människor. Samtidigt kan de ha svårt att bryta med sina dåliga, som innebär att de riskerar att bli utnyttjade på nytt – eller kan komma att utnyttja andra.

En del av dem som sitter inlåsta har också fått fiender som de fruktar. Calle har fått klart för sig att den som inte är rädd är rik på riktigt.

En del råd som häktesprästen kan ge är av mer praktisk natur. Calle påpekar att kropp, själ och ande är en helhet.

– Det är bra om man kan hålla fast vid goda rutiner, som att äta regelbundet, ha för vana att säga tack när man får sin mat, och ta vara på dagsljuset och röra på sig.

Två böcker har Calle med sig i sitt arbete. Den ena är Desmond och Mpoto Tutus Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Den andra är Kristina Reftels: Det är aldrig kört.

– De häktade lider ofta av underskott på livsbejakande berättelser. Det har hänt att jag mött någon på nytt, ute på gatan, och fått ett tack. Jag kan inte förändra hela världen, men om vi gör något var och en utifrån vara talanger, kan vi göra ganska mycket.

Föreläsningen med Calle Jensen ingår i en nätverksträff. Två gånger om året anordnas dessa i Hässleholms församlingshus för dem som arbetar med barn och ungdomar på olika sätt. En del jobbar inom kommunen eller regionen, andra i olika kyrkor eller idéella organisationer. Här får man möjlighet att lära känna nya ansikten och återknyta kontakter som kan vara mycket värdefulla när man kanske behöver samarbeta för att hjälpa barn och ungdomar som har problem på olika sätt.

Värd för samlingarna är Svenska kyrkan och prästen Urban Hagberg som 2008 tog initiativ till den första samlingen. Förutom Calle Jensen medverkade medarbetare från socialförvaltningens nya mottagningsenhet och Maria Skåne nordost och berättade om sin verksamhet.

Den som är intresserad av att höra Calle Jensen får en ny möjlighet då han kommer att ha en offentlig föreläsning med samma tema i församlingshuset den 23 oktober

Text och foto: Urban Önell