Räddningsledaren Per Friis utfärdade ett VMA, viktig meddelande till allmänheten, för att varna för brandröken från den stora branden i godsmagasinet i Hässleholm. Men meddelandet sändes aldrig ut.

– Jag tog det med SOS Alarm, men fick besked att jag skulle ringa sändningsledningen istället. Då hade jag så mycket att göra så jag prioriterade inte att följa upp det, bland annat måste jag kontakta Trafikverkets ledningscentral om att bryta strömmen för att säkra arbetsplatsen, förklarar Per Friis.

Han ser fram emot att räddningstjänsten i Skåne nordost efter nyår ska få ett gemensamt inre befäl som kan bistå de yttre befälen i situationer av det här slaget.

Per Friis har upplevt att ansvaret för att samordna en räddningsinsats blivit tyngre.

– SOS har mer och mer gått över till att bara larma ut. Tidigare kunde vi i mindre kommuner ofta också få hjälp av någon kollega. Men nu måste vi nästan ha någon som jobbar inne och stöttar yttre befäl, säger han.

Per Friis berättar att han som yttre befäl har en tuff situation i uppstartsskedet av en stor räddningsinsats som denna.

– Jag har bara två öron, en mun och två armar. Jag gjorde allt som stod i min makt, säger han.

Han bedömde att ett VMA skulle sändas ut av två skäl.

– Jag ville gå ut med ett varningsmeddelande på grund av mycket brandrök på platsen och också för att få ut information om branden som ju var en större samhällsstörning, både lokalt regionalt och nationellt, berättar han.

Samtidigt såg han inte informationen som livsviktig.

– En så stor brand är ganska självmarkerande, folk ser ju att det ryker. Det var inte så att jag tänkte att om jag inte fick ut meddelandet så dör någon. Då hade jag inte gett mig. Så tänkte jag när det gällde strömmen; om vi inte bryter den kan det gå illa, förklarar han.

Enligt den första information han fick var godsmagasinet tomt. Sedan har han fått veta att kommunen använde det till viss förvaring, bland annat av plastgranulat till konstgräsplaner och delarna från Björkvikens brygga av impregnerat trä. Dessutom gick järnvägsspår genom byggnaden med träslipers som troligen var kreosotimpregnerade. Men Per Friis har svårt att säga om brandröken därmed blev giftigare än den annars hade varit.

– Brandrök är alltid giftig, mer eller mindre. Det finns alltid oförbrända rökgaser. Jag har ingen uppfattning om det blev mer farlig brandgas om det eldades slipers eller plast där. Men man ska alltid utgå ifrån att det är fruktansvärt farligt med brandrök, säger han.

Ett VMA sänds via radio och tv och i vissa fall utomhussignalen ”Hesa Fredrik”. Det uppmanar i regel närboende att gå in, stänga dörrar, fönster och ventilation och lyssna på Sveriges radio P4 för vidare information.

– Sedan är det upp till var och en att följa det, konstaterar Per Friis.

Räddningschef Anders Nählstedt visste att ett VMA skulle sändas ut och trodde att det var gjort. Därför berättade han om det när han blev intervjuad i både radio och tv.

– Jag sa då att folk skulle hålla sig inne och inte vistas i röken, berättar han.

Boende i flerfamiljshusen vid Götagatan kände av både rök och värme, men vinden låg åt andra hållet och påverkade verksamheter i gamla äggpackeriet mer. Gymmet utrymdes av polisen, livsmedelsbutiken Netto på eget initiativ.

Anders Nählstedt är liksom Per Friis nöjd med insatsen som gjordes.

– Vi räddade allt runt omkring. Det kunde brunnit ner alltihop. Men sedan fick det en enorm påverkan på samhället, säger han.

Han beskriver röken som en ganska kraftig plym som steg upp i luften för att sedan gå ner vid Ljungdala. Den syntes också flera kilometer utanför staden.

Nählstedt berättar att räddningstjänsten fått rycka ut ett tiotal gånger för att elden blossat upp och röken besvärat Trafikverkets personal som arbetat med reparationerna på spårområdet.

– Vi har fått lägga ut ett slangsystem för att arbetarna själva ska kunna slå ner röken, säger han.

Henrik Samevik på kultur- och fritidsförvaltningen bekräftar att granulatet, cirka ett ton, förvarades i godsmagasinet, liksom bryggan som bestod av drygt 25 sektioner av tryckimpregnerat trä, frigolit och metall. Dessutom fanns där innebandysarg, innebandymål, traktordäck, dressvagnar för att sprida sand på fotbollsplaner och några andra redskap.

Berit Önell