INSÄNDARE. Ledaren var så trött så trött på parlamentarismens käbblande partier och den utdragna demokratiska processen. Trams och tidspillan, vad Nationen behövde var ju nationell samling i ett sant fosterländskt parti som – utan att blicka vare sig till vänster eller höger – marscherade rakt fram.
Ledaren visste som slipad demagog, att en rörelses slagkraft ökar med oklarheten om målen. Den skulle erövra makten som mest vildsint tog avstånd från det nutida ”vänsterliberala etablissemanget” med dess internationella förpliktelser, självsvåldiga kultur, otyglade press och ”skitkanaler” och samtidigt lämnade de mest obestämda utfästelser om framtiden. Ledaren hoppade därför från tuva till tuva i ett grumligt åsiktsträsk vars enda fasta mark utgjordes av hätsk främlingsfientlighet.
Men han stod inför ett pedagogiskt problem. Majoriteten av hans följare var hedervärda medborgare, som varken var särskilt rasistiska eller antisemitiska. De delade inte alltid den brutala människosyn som basunerades ut från partiets toppar.
Det fanns också anständiga politiker som fann partiet mindre rumsrent och skyggade inför dess antidemokratiska ideologi, våldsbenägenhet och allmänna vulgaritet. De tvekade att vare sig tala eller samverka med Ledaren, vilket han ständigt jämrade sig över. Stort sett bar dock Ledaren och hans följe tålmodigt sitt martyrskap, övertygade som de var, att tillströmningen av anings- eller historielösa anhängare till slut skulle föra dem till makten.
Det förblir ett olöst mysterium, att så många kunde förledas att sätta tilltro till en brun högerextremist, vars sanna agenda gick stick i stäv mot småfolkets intressen. Få insåg, att det var de avgrundsdjupa ekonomiska klyftorna i samhället som utgjorde yttersta orsaken och grogrunden för den framväxande fascismen.
Landets konservativa frestades så småningom att närma sig det nya partiet. De fann dess budskap mindre motbjudande än de gudlösa socialisternas, som hade fräckheten att helt öppet söka minska den ekonomiska ojämlikheten. Mången miljardär och riskkapitalist välkomnade partiet som bundsförvant i kampen för fortsatt skattefrihet för sina hopade miljarder och obegränsade möjligheter att mjölka skattemedel avsedda för folkets välfärd även i fortsättningen.
När den tyske Ledaren, Der Führer Adolf Hitler, 1931 via ett telegram från dåvarande tyska kanslern Heinrich Brüning kallades till Berlin för samtal, utbrast han triumferande: ”Nu har jag dem i fickan! De har erkänt mig som förhandlingspartner.” (Joachim Fest: Hitler– en biografi, sidan 329)
Välmenande men naiva politiker som t ex Franz von Papen trodde att de skulle kunna tämja Adolf, och leda in honom i sedvanliga, demokratiska fåror. Deras felbedömning av Adolfs makthunger och monstruösa agenda fick välkända, katastrofala följder:
Den tyska rättsstaten utplånades inom några månader och ersattes med en av historiens mest barbariska diktaturer. Tyskland hade fått ”förändring på riktigt”.
Per Leif Christensen
Författare