Arsenik och andra miljögifter i okontrollerade halter läcker ut från förorenade massor bakom reningsverket i Hässleholm. De ska bland annat användas till en skyddsvall mot Finjasjöns översvämningar. Järnvägsmakadam, asfaltrester och gamla betongrör  har packats ihop och fyllt ut en ravin där bebodda rävlyor nu nästan täppts igen. Var järnvägsmassorna kommer ifrån är oklart, de handlingar som finns stämmer inte.

Lastbilar har kört massor till kommunala bolaget Hässleholms vattens fastighet under vintern och våren. Både Hässleholms vatten och Trafikverket hävdar att järnvägsmassorna kommer från spårbytet på Skånebanan mellan Hässleholm och Klippan sommaren 2011. Men ingenting tyder på att det är sant. De massorna skulle ha hämtats från upplagsplatsen vid Hässleholmsgården inom ett år, annars hade bygglov krävts. Det finns inget sedvanligt skriftligt överlåtelseavtal. Massorna ser inte heller ut som Trafikverkets rapport beskriver att de ska efter behandling med så kallad ballastsiktning till en kornstorlek på 0-32 mm. En del av materialet är finkornigt, men många stenar är decimeterstora och det finns mängder av gummiplattor och en del metallnät.

ANNONS

Alarmerande arseniknivåer

Hässleholms vatten hänvisar till att Trafikverket provtagit järnvägsmassorna. Men nästan alla värden i Frilagts nytagna prov är högre, trots att massorna legat helt öppet och lakats ur i flera månader. Mest alarmerande är arseniknivåerna, men även värdena för bly, koppar, zink och PAH-H, aromatiska kolväten som kan vara cancerframkallande, ligger över Naturvårdsverkets riktvärden.

Trafikverket använde dessutom andra, mer generösa, riktvärden än dem som Naturvårdsverket vill ha när massorna i rapporten bedömdes som lämpliga i anläggningsarbeten.

Redan i januari  använde Hässleholms vatten avfall för att bygga en liten vall ända nere vid Finjasjön för att skydda en pumpstation som då hotades av vattenmassorna. Materialet, som kom från Hässleholms vattens byte av va-ledningar på garnisonsområdet, hamnade då under vatten.

Grusvägen till ravinen i skogskanten bakom reningsverket är förstärkt med rödbrun järnvägsmakadam. En stor hög järnvägsmakadam och en hög med ljusare massor, från Svenska kraftnäts arbete med Sydvästlänken, är upplagda på en plan närmare reningsverket. Ute vid Hovdalavägen finns en annan och större hög med blandade massor, upplagda som en avlång vall. Även här sticker både gummiplattor, asfalt och betongrör upp, men också organiskt material. Strax intill ligger åkrar med ekologiska odlingar.

Gratis från Trafikverket

Hässleholms vatten ska ha fått överskottsmassorna från järnvägen gratis av Trafikverket som enligt protokollet bedömt dem som lämpliga till anläggningsarbeten. Så lämpliga att Hässleholms vatten egentligen inte behövde göra någon anmälan till miljökontoret. Men det gjorde bolaget ändå, för säkerhets skull, och kommunens miljökontor godkände planerna.

Men Trafikverket följde alltså inte Naturvårdsverkets riktlinjer vid bedömningen av massorna. De nämns visserligen i rapporten, men riktvärden för olika ändamål blandas samman. Trafikverkets urval görs utifrån de mer generösa generella riktvärden som ska användas vid sanering av förorenad mark. När avfall används i anläggningsarbeten krävs lägre föroreningsnivåer.

Trafikverket bedömer att makadam från ett samlingsprov ska skickas till deponi på grund av för höga arsenikvärden när värdena egentligen är för höga i sju samlingsprov. Likadant är det med andra ämnen: bly är för högt i två punkter och kadmium i en (inga alls enligt Trafikverket) medan PAH-H är för högt i 10 punkter (två punkter enligt Trafikverket).

Följer inte handboken

Enligt Naturvårdsverkets Handbok för återvinning av avfall i anläggningsarbeten gäller riktvärdet för ringa risk (RR) , exempelvis 10 mg arsenik per kilo medan de generella rikvärdena för mindre känslig markanvändning (MKM) ligger på 25 mg arsenik per kilo. För nivåer på eller över ringa risk råder alltid anmälningsplikt. I Frilagts prov fanns 28 mg arsenik per kilo.

– Värdena som anges i vår handbok är de vi anser att man ska utgå ifrån vid bedömningen av om risken för förorening är mindre än ringa, säger Emma Thulin Johansson, jurist på Naturvårdsverket.

Hon betonar att dessa riktvärden gäller just vid användning av avfall för anläggningsändamål. När det gäller efterbehandling av redan förorenade områden är kraven lägre.

Riktvärdena för ringa risk gäller dock inte generellt vid anläggningsarbeten.

– En bedömning måste göras i det enskilda fallet, exempelvis kan särskilda hänsynstaganden behövas i känslig natur eller översvämningsområden, säger hon.

Måste fylla en funktion

För att avfall ska få användas för anläggningsändamål krävs att anläggningen är planerad och fyller en funktion. Avfallet ska användas istället för ett annat material. Mer material än vad som behövs får inte användas, arbetet får inte ligga för långt fram i tiden och olika slags avfall får inte blandas hur som helst.

– Det går inte att bara lägga upp en hög med avfall, säger Emma Thulin Johansson.

Det kan i så fall istället vara fråga om deponier eller mellanlagring av avfall och då gäller särskilda regler.

Det är inte tillåtet att använda annat material än det som uppgetts i anmälan.

Förstärkning av vägar måste ha till syfte att förbättra vägen och får inte bara göras för att bli av med avfall.

– Avfall får inte spridas ut hur som helst.

Emma Thulin Johansson konstaterar att räven inte är någon särskilt skyddad djurart, men att hänsynsreglerna i miljöbalken gäller vid all verksamhet.

– Om någon får reda på att rävar är i riskzonen vid arbetet bör de ansvariga uppmärksammas på det. Jag arbetar inte specifikt med artskydd men jag har svårt att tänka mig att det skulle vara tillåtet att täppa igen rävlyor när djuren är där, säger hon.

Tillsynsansvar

Hon förklarar att kommunen har ett långtgående tillsynsansvar, oavsett om föroreningsnivåerna är så höga att anmälningsplikt råder eller inte.

– En medborgare som ser att det inte verkar gå rätt till kan göra en anmälan till miljökontoret. De är skyldiga att utöva tillsyn, säger hon.

Alla som hanterar avfall har ett ansvar för att det sker i enlighet med gällande regelverk, såväl leverantörer som den som uppför en anläggning.

– Det går inte att lita blint på en leverantör av avfall, säger Emma Thulin Johansson.

En närboende slog redan i januari larm om misstänkta föroreningar i massorna bakom reningsverket. I mars vände han sig till länsstyrelsen eftersom inget hänt trots att han gjort flera påstötningar och även skickat bilder. Först i mitten på april upprättade miljökontoret ett ärende och begärde att Hässleholms vatten skulle yttra sig. Nu har ett svar kommit in, men inget beslut har fattats och massor körs fortfarande till platsen. Anmälaren kontaktade häromdagen miljöåklagaren i Malmö som ska undersöka om det kan vara fråga om miljöbrott.

Berit Önell