INSÄNDARE. Vårt intresse för mänsklighetens överlevnad synes obegränsad samtligt som vi människor blir allt fler. Håller vi på att krossas under vår egen tyngd? Den goda mullrika jorden utarmas och bebyggs för att för oöverskådlig tid gå förlorad. Världens skogar med sina så mäktiga livets träd skövlas i en rasande takt.
Kan vi då rädda mänskligheten och också i någon mening rå på döden?
Ja, vi människor har ett mäktigt vapen, vi kan bli färre. Landet Kina har i stor skala visat att detta är möjligt.
De ofödda behöver inte konfronteras med vetskapen om sin egen förestående död. Döden får finna sig i en begränsad möjlighet att skörda liv. De levande som utan egen förskyllan kastats ur moderlivet ges möjlighet att ankomma till en värld utan kamp om varje kvadratmeter.
Resultatet av en obegränsad befolkningstillväxt talar inte för det människor så högtravande kallar livets okränkbarhet.
Vad livet innebär för människor i en till trängsel överbefolkad värld kan vi sedan länge se. Klagoropen från miljontals människor svältande och blödande på krigsskådeplatser över hela vår jord stiger upp mot himlen för att ohörda försvinna ut i den stora tystnaden. Detta pågår oavbrutet och till synes utan slut.
Nå, vi människor lever medvetna om vår egen förestående död. För många av oss är tanken ångestfylld. Vi bör dock betänka att livet speglar sig döden. Djupet och skärpan på alla de mångfasetterade aspekter på livet, vi kan tänkas ha, bestäms av detta.
Anta att du mitt i livet nås av beskedet om din egen odödlighet. Du är nu för oöverskådlig tid fånge din egen jordisk kropp. Försök ta till dig den tanken full ut om detta ens är möjligt. Att vi inte för evigt är instängda i denna vår bräckliga jordiska kropp utsatt för åldrandets oundvikliga konsekvenser, ska vi måhända i någon mening se som vår räddning och befrielse.

Ronny Larsson i Kvistalånga

ANNONS