INSÄNDARE. I Tusen och en natt berättar under dödshot natt efter natt den sköna och kloka Sjeherazade för kungen. Berättelsen Tusen och en natt har rötter till 800-talet e.Kr. med ursprung i bl.a. Iran, Indien och Kina.
Sjeherazades berättelser som för oss vida omkring vänder sig också inåt mot människosjälen och avslöjar en myckenhet av mänsklig dårskap. I Tusen och en natt kan vi läsa om Alladin och den underbara lampan. Där beskrivs en ung kvinna prinsessan Badrul’l-Budur på följande sätt: ”Man såg en jungfru på femton år, rak som bokstaven aleph, rank som en ung vidja, med en panna lysande som halvmånen i månaden ramadan, med fina, fulländat tecknade ögonbryn, stora svarta ögon, smäktande som en törstig gasells, blygsamt fällda ögonlock som var som två rosenblad, näsa som fint knivblad, liten mun med djupröda läppar, en hy så vit som den hade tvagits i stabils vatten, tänder som hagelkorn, en hals som en turturduva, för att inte tala om allt som inte syntes”.
Efter denna målande beskrivning av en kvinna får vi i berättelsen om Prins Jasmin och prinsessan Mandelblom en lika målande beskrivning av en man, prinsen Jasmin: ”Och i sanning: rosen och liljan förbleknade i hans närvaro. Hans figur var som cypressen, hans ansikte som en frisk tulpan, hans myskdoftande lockar som minnet av tusen mörka nätter, hans hy som ljus ambra, hans ögonfransar som spjutspetsar, hans läppar som två pistaschnötter. Och vad hans panna angick överglänste den fullmånen och hans mun med de pärlvita tänderna och den rosenfärgade tungan talade ett språk sötare än sockerrörets. Ja, han var en förförisk idol för den älskades ögon”.
Undertecknad finner dessa beskrivningar av både man och kvinna intressanta sett ur dagens så omtalade ”genusperspektiv”. Genusforskning är som bekant idag ett hett område. Vi torde dock, utan att vara alltför djärva, våga påstå att det är skillnad på män och kvinnor. Detta trots uttryck som ”hen” och som det synes en strävan från känt håll, att mer och mer bortse från att det överhuvudtaget finns skillnader mellan könen.
Undertecknad blev för ett antal år sedan i samband med en valrörelse tillfrågad av en journalist om jag var feminist. Mitt svar på frågan blev om än med en skämtsam underton:
– Nej, jag är en spefull 60-årig gammaldags kärlekskrank toffelhjälte som tycker att det är okej att vara man.

Ronny Larsson i Kvistalånga

ANNONS