Ett skyddsavstånd kring reningsverket i Hässleholm i form av ett grönområde var påtänkt redan på 1970-talet. Mellan reningsverket och Finjasjön gällde till 1974 en avstyckningsplan, motsvarande en detaljplan, med cirka 65 tomtplatser. När reningsverket skulle byggas ut fick kommunen planen upphävd för att ta fram en anpassad plan med grönområde och färre hus. Den störste markägaren i området, kommunpolitikern Arne Elowsson (C ), ville därför göra sig av med sina cirka 30 tomter och fick 70 hektar skog i Västra Torup i en bytesaffär med kommunen.

På Hässleholmskartan från 1980 var fortfarande ett 20-tal hus inritade i området. 1992 planerade kommunen för en camping där och köpte för uthyrning in ett hus som tidigare nekats kommunalt vatten. Kort tid efter köpet drogs vatten in. Men det blev varken detaljplan, camping eller grönområde och merparten av handlingarna i ärendena är nu försvunna.

I det idag aktuella förslaget till fördjupad översiktsplan är området markerat som natur klass ett på kartorna. Inom 300 meter från reningsverket ska bostäder inte tillåtas och avsikten är att köpa in de återstående två husen plus ett som ligger på andra sidan vägen. Detta trots att det inte finns laglig grund för att köpa in hus mot ägarnas vilja eller inskränka deras rättigheter i övrigt på grund av skyddsavstånd till ett reningsverk.

Under 2017 har kommunen beviljat bygglov för både nya bostäder och ombyggnad vid Ormanäsvägen i söder som också delvis ligger inom 300 meter. Motiveringen är att den ligger inom detaljplanelagt område som prövats efter att reningsverket byggdes.

Nej till formellt skydd för naturen

Linus Jepsson, som äger en av fastigheterna inom den tidigare avstyckningsplanen, berättar att han har diskuterat med kommunen om försäljning.

– Jag frågade om de ville skydda naturen genom ett biotopskydd eller kommunalt naturreservat. I så fall hade jag sålt, men de sa nej. Personligen tror jag att de vill utöka bebyggelsen från både Ormanäs och Sjörröd och göra en iordningställd park i mitten där mitt hus ligger. I framtiden är det mycket möjligt att reningsverket flyttas till Kristianstad och att det drivs i samverkan mellan kommunerna, säger han.

Hans förra hus, som låg intill det nuvarande, var nyrenoverat när han 2013 tvingades riva det och sälja till kommunen för att dricksvattenbrunnen var förorenad och han vägrades kommunalt vatten trots att ledningen gick vid tomtgränsen. Enligt avtalet köpte kommunen huset på grund av Hässleholms vattens policy för skyddsavstånd kring reningsverket. Vattenanslutning avslogs av samma skäl.

– Nu är det ingen som vill vidmakthålla det skyddsavstånd som gäller enligt köpeavtalet. Det har förändrats gång på gång och gäller inte lika för alla. Men bakterierna lär inte lyda stadsbyggnadskontoret, om det är smittspridning det handlar om, säger Linus Jepsson.

Han köpte 2014 grannhuset efter att ha fått besked om att kommunen inte var intresserad av det. Där hittade han en del gamla handlingar. Bland annat hade den förre ägaren fått avslag på ansökan om bygglov för en utbyggnad 1974. Bara en mindre del tilläts, ”resterande byggnadsdel kan ej bygglovsprövas förrän planfrågan blivit slutligt behandlad i området”. 1981 blev det bygglov ändå, med dispens från rådande byggnadsförbud.

Enligt ett beslut från 1977 godkändes gemensamt avlopp för de båda fastigheterna, något han inte visste när han renoverade det tidigare huset och tvingades investera i en mer avancerad avloppslösning. Godkännandet är undertecknat av nuvarande miljöchefen Sven-Inge Svensson, då hälsovårdstekniker, tillsammans med dåvarande miljöchefen Charles Wadbro. Handlingen återfinns idag inte i kommunens arkiv.

Historien har klarnat genom efterforskningar bland äldre handlingar på olika myndigheter, men fortfarande saknas en del pusselbitar.

– Om de hade haft ordning på sina handlingar hade aldrig denna problematik uppstått. Saker och ting hade kunnat göras i rätt ordning utan att man behövt föregripa planarbetet, säger Linus Jepsson.

Begärde ersättning för värdeminskning

Enligt dokument från 1940-talet var det disponent Alfred Elowsson, Arne Elowssons far, även han på sin tid politiskt engagerad, som ansökte om avstyckning av tomterna.

I december 1974 beslöt länsstyrelsen att godkänna kommunens ansökan om att upphäva avstyckningsplanen.

Ansökan gjordes efter uppmaning från länsstyrelsens naturvårdsenhet som, med anledning av den planerade utbyggnaden av reningsverket, hade uttalat att någon ytterligare bebyggelse inom planen inte borde komma till stånd.

Ett förslag till ny stadsplan ”för del av stadsdelen Sjörröd” hade varit utställt under 1973.

Av ett yttrande från fastighetsförvaltningen till kommunstyrelsen framgår att byggnadsförbud för närvarande rådde i området på grund av att va-anordningar saknades. Fastighetsförvaltningen konstaterade att lagstiftningen saknade regler för ersättning till markägare på grund av hävande av planer, att ersättningskrav kan förväntas och att man då får diskutera dessa i förhandlingar.

Två fastighetsägare protesterade. Den ene hävdade främst att det inte fanns skäl att göra några inskränkningar på grund av reningsverket eftersom bebyggelse på andra håll kunde placeras alldeles intill reningsverk.

Alfred Elowssons dödsbo bestred att planen skulle upphävas och begärde ersättning för värdeminskningen på marken.

– Dödsboet har ombesörjt, bekostat och redan 1946 fått godkänt avstyckningsplanen, och dödsboet har därefter under snart 30 års tid beskattats för denna mark som tomtmark för bostadsbebyggelse, skrev Elowssons ombud.

Dåvarande stadsarkitekten Tore Kvists avfärdade ersättningsanspråken i sitt beslutsförslag till byggnadsnämnden. Han resonerade där också kring hur stort skyddsavstånd det behövs kring reningsverket. Han konstaterade att det inte finns några bestämmelser, däremot ”vissa tumregler och allmänna lämplighetsbedömningar”. Enligt dessa var 200 meter absolut minimum, men i detta fall ansågs ett minimum på 300 meter behövas. Kvist bedömde att detta innebar att avstyckningsplanerna intill reningsverket borde upphävas och framtida planläggning ge området ”en sådan beteckning att det ej kan användas för bostadsändamål”.

– Det nuvarande användningssättet av marken kan emellertid få fortsätta även efter det att planen hävts. Hävande av planen innebär alltså inte att man ska återställa detta i ursprungligt skick, skrev han.

Länsstyrelsen skrev i sitt beslut att bebyggelse i den omfattning avstyckningsplanen medger efter utbyggnad av reningsverket blir delvis olämplig ”med hänsyn till sanitära synpunkter”. Planen bör upphävas ”för att möjliggöra ny planmässig prövning av områdets fortsatta användning för bebyggelse eller andra ändamål”.

Bytte bort mark för vattentäkt

1975 drog Elowssons tillbaka sin överklagan efter att ha kommit överens med kommunen om bytesaffären.

– Om det inte var möjligt att bebygga tomterna fanns ingen anledning att behålla dem, säger Arne Elowsson till Frilagt.

På en av fastigheterna i Västra Torup ligger kommunens vattenverk med vattentäkt och detta område undantogs därför från affären.

– Vid eventuellt ökat vattenbehov ska kommunen äga rätt till provborrning och exploatering av ytterligare vattentäkt på fastigheten mot skälig ersättning för mark och skador, står det i överenskommelsen.

Bytesaffären godkändes av kommunstyrelsens arbetsutskott, kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Arne Elowsson var då ledamot i kommunfullmäktige och kunde på grund av jäv inte närvara vid beslutet.

Kommunen behövde så småningom en vattentäkt till. Men den anlades inte på Elowssons mark.

– De byggde en vattentäkt på grannens fastighet, berättar Arne Elowsson som vill minnas att det berodde på att vattenkvaliteten var bättre där.

Han blev 1984 ordförande i byggnadsnämnden, en post som han innehade i hela 26 år.

1976 överfördes den tomtmark kommunen köpt till en gemensam fastighet, enligt protokollet från lantmäteriförrättningen ”för att ingå i ett större grönområde till skydd för det närbelägna reningsverket”.

Cirka 15 tomter hade andra ägare och berördes inte av bytesaffären.

Det verkar inte ha funnits någon konsekvent linje för inköp av fastigheter på grund av närheten till reningsverket. Arne Elowsson sålde senare fler tomter inom den tidigare avstyckningsplanen till kommunen. En av dem lades 1992 tillsammans med fem andra inköpta fastigheter samman med kommunens fastighet. I förrättningshandlingarna skrev lantmäteriet att området enligt översiktsplanen var avsett för tätbebyggelse men att detaljplan saknades. 1996 tackade kommunen av okänd anledning nej till inköp av bostaden allra närmast reningsverket.

Kommunen nekade vatten – kopplade in efter köp

1989 ansökte en av fastighetsägarna om anslutning till kommunalt vatten och avlopp. Kommunstyrelsens arbetsutskott beslöt att säga nej till vattenanslutning, men bevilja avlopp och märkligt nog även stå för inkopplingskostnaden på 10 000 kronor.

1992 köpte kommunen fastigheten för 670 000 kronor. Taxeringsvärdet för det tidigare fritidshuset var blygsamma 68 000 kronor, men säljaren hade sedan han köpte det 1989 byggt om och byggt ut till ett 100 kvadratmeter stort permanentboende ”av god standard och kvalité”. Dessutom fanns nybyggt uterum, garage och förråd.

Enligt protokollet planerade kommunen att anlägga en campingplats på området och huset skulle kunna hyras ut som en del av campingverksamheten.

Året efter köpet drogs kommunalt vatten in.

Campingen skulle enligt handlingarna vara klar senast 1995, men blev aldrig verklighet. Huset hyrdes ut under några år, men revs senare.

Annika Holmberg, tidigare planingenjör i Hässleholm, minns att campingplanerna ingick i en diskussion om ett rekreationsområde med bland annat ett friluftsbad.

– Men det var inget vi skissade på. Det lades in i den fördjupade översiktsplanen 1995. Tanken var att därefter göra en ny detaljplan, sedan blev det aldrig av, man började diskutera andra placeringar för ett bad, säger hon.

Friluftsbadet nämns dock inte i den fördjupade översiktsplanen som är den nu gällande. Så här står det, under rubriken tätortsnära grönområden och stadens parker: ” Området mellan Sjörröd och Hovdalavägen samt från Sjövägen i norr till Ormanäs i söder är lämpligt för rekreation, tex kafé, dansbana, mindre camping.”

Lågt intresse för tidigare planer

Kommunens planchef Gertrud Richter är inte särskilt intresserad av de tidigare planerna kring reningsverket. Hon vet inte varför det inte blev någon ny anpassad detaljplan med grönområde kring reningsverket i slutet på 1970-talet.

– Det har jag ingen aning om, säger hon.

Att länsstyrelsens beslut förutsätter en ny och ”anpassad” plan vill hon inte prata om.

– Det är inte länsstyrelsen som styr vårt planarbete, säger hon irriterat.

Kan det bara ha runnit i sanden?

– Ja, det kan det absolut. Men intentionen var ett grönområde och det är just vad vi håller på och gör nu, säger hon.

Husen på Ormanäsvägen undantas på grund av att de prövats i en detaljplan – men här har funnits en plan långt före Ormanäsvägens utbyggnad och det har bedömts att befintliga hus kan vara kvar efter reningsverkets stora utbyggnad 1973, har de då inte minst lika stark rätt?

– Vi kan inte ta reda på all historik. Vi tittar på det som gäller nu, säger Gertrud Richter.

Men ni har ju missat vad det står i den fördjupade översiktsplanen från 1995, som fortfarande gäller, och därför var villorna på Åkaregatan inte skyddade?

– Vi känner att vi har fullt klart för oss vad vi håller på med när det gäller reningsverket. Vi kommer att ta med allt som behövs som underlag, säger Gertrud Richter.

Berit Önell