KRÖNIKA. Valet i Tyskland den 23 februari uppvisade det högsta valdeltagandet, 82.5 procent, sedan 1987. Den stora vinnaren var det yttersta högerpartiet AfD (”Alternative für Deutschland”), som fördubblade sitt resultat till 21 procent, men det verkar inte som om draghjälpen från Musk, Trump och Vance var till någon större nytta. Socialdemokraterna (SPD) gjorde ett historisk dåligt val och fick 16 procent jämfört med 25 procent i förra valet. Även om Kristdemokraterna (CDU/CSU) blev största parti med 28 procent, så lyckades man bara kapa åt sig 4 av de nästan 20 procentpunkter som de tidigare regeringspartierna (SPD, Die Grüne och FDP) förlorade. Alltså, ingen lysande seger och säkerligen betydligt mindre än vad de hade hoppats på. Liberalerna (FDP) erhöll bara 4.4 procent och lyckades därmed inte uppnå minimumgränsen på 5 procent för att bli representerad i ”Bundestag”. Vänsterpartiet (Die Linke) överraskade alla, efter att nyligen ha varit uträknade, med att erhålla drygt 8 procent.
I skrivande stund ser det ut som om det nya partiet ”Bündnis Sahra Wagenknecht” (BSW) precis missar 5 procentspärren, vilket öppnar dörren för en koalition mellan CDU/CSU och SPD. Därmed skulle en förbundskansler Friedrich Merz slippa en trepartikoalition, vilket hade gjort en redan komplicerad situation ännu svårare. Någon annan realistisk partikombination finns det inte, givet att CDU/CSU har uteslutit ett samarbete med AfD. Men en sådan koalition representerar bara 45 procent av rösterna. När man dessutom beaktar att årets valresultat var Socialdemokraternas sämsta och Kristdemokraternas näst sämsta någonsin, så kan man hysa tvivel om handlingskraften en sådan regering kommer att besitta räcker till för att lösa, åtminstone en del, av alla de problem som Tyskland står inför.
Den fråga som dominerat valrörelsen är immigrationen, inte minst på grund av ett antal uppseendeväckande våldsdåd, inklusive mord, utförda av unga män från Mellanöstern. Det senaste dådet utfördes en dag före valet då en 19-årig syrier knivhögg en spansk turist vid Holocaustmonumentet i Berlin. Dessa händelser, kort före valet, har påmint alla om de problem som funnits och fortfarande finns på grund av den bristande integrationen av den stora flyktingströmmen som Tyskland upplevde i samband med inbördeskriget i Syrien 2015.
AfD:s stora framgångar beror till allra största delen på att de övriga partierna inte har talat klarspråk när det gäller problem i samband med invandringen. Missnöjet bland väljarna är stort och en majoritet fordrar en stramare politik, men samtidigt är de flesta tveksamma till att rösta på AfD på grund av deras association med högerextremistiska åsikter. För Merz gäller det nu att tillfredsställa väljarnas önskan när det gäller immigrationen, men samtidigt hålla avståndet till AfD, vilket fodrar en delikat balansgång. CDU/CSU har ju satt upp en ”brandmur”, det vill säga vägrat att formellt samarbeta mot AfD. När Merz nyligen fick igenom ett förslag i ”Bundestag” med hjälp av rösterna från AfD, så blev kritiken massiv från alla håll. Stora gatuprotester genomfördes i hela Tyskland och till och med den förra kanslern Angela Merkel kritiserade beslutet.
Trots alla de känslor som immigrationsfrågor framkallar, så är den absolut viktigaste frågan att man får fart på ekonomin, som stagnerat de senaste åren. Utan en växande ekonomi kommer man inte att kunna finansiera alla de satsningar som är nödvändiga för att förnya en föråldrad infrastruktur. I synnerhet när det gäller digitaliseringen ligger Tyskland långt efter många andra länder. Dessutom så tillkommer stora framtida behov av att rusta upp det militära försvaret från en mycket låg nivå. Tyskland har länge kunnat åka snålskjuts på NATO:s bekostnad, något som med den nya amerikanska regeringen radikalt har ändrats. Utbildning och infrastruktur är andra viktiga områden där investeringsbehov sedan många år är kraftigt eftersatta.
AfD har framför allt profilerat sig via sin mycket strama hållning i invandringspolitiken, men en annan minst lika viktig aspekt av deras politik, som ofta kommer i skymundan, är deras inställning i utrikespolitiken. De ifrågasätter det europeiska samarbetet inom EU och vill helst omförhandla hela projektet och reducera det gemensamma beslutsfattandet till ett minimum. Man fordrar också att Tyskland ska lämna den gemensamma valutan, euron, och gå tillbaka till D-marken vilket skulle vara en ekonomisk katastrof för både Tyskland och Europa. Dessutom vill man närma sig Ryssland, upphöra med sanktionerna mot landet och återuppta importen av rysk olja och gas. Därav följer också att stödet till Ukraina och bindningen till NATO bör minska.
Sammanfattningsvis kan man säga att valresultatet ger de traditionellt statsbärande partierna, CDU/CSU och SPD, en (sista) chans att bevisa att de kan lösa landets problem. Det är mycket som står på spel. Om den kommande tyska regeringen misslyckas, så finns det en stor risk för att AfD, i valet 2029, kan bli det största partiet och då eventuellt med en kansler Alice Weidel. Det vore det sista som Europa skulle behöva i en tid då USA har lierat sig med Ryssland och Kina.
ANNONS
Tohmas Karlsson
