KRÖNIKA. När Donald Trump blev vald till USA:s 47:e president den 5 november förra året skedde det med betydligt mindre dramatik än vad många hade förutspått. Han vann alla sju vågmästarstaterna, som avgjorde valet och han erhöll en majoritet av de totala rösterna, något som han inte lyckades med när han vann 2016. I varje delstat ökade Trump sin väljarandel jämfört med 2020. Han lyckades dessutom väldigt bra med flera minoritetsgrupper såsom afroamerikaner och latinamerikaner.

Valdeltagandet var, för amerikanska förhållande, högt, 63.9 procent, men klart lägre än 2020, 66.6 procent, vilket var det högsta sedan 1900. I absoluta tal fick Trump 77.3 och Harris 75.0 miljoner röster. Trump fick 3.0 miljoner fler röster 2024, jämfört med 2020, medan Harris däremot erhöll 6.3 miljoner färre röster än vad Joe Biden fick 2020. Uttryckt i procent var siffrorna 49.9 procent respektive 48.4 procent, en differens på 1.5 procentenheter, vilket var mindre än Hillary Clintons (2.1%) och Joe Bidens (4.5%) segermarginaler och den femte lägsta för en vinnande kandidat sedan 1900.

Så hur kan en dömd brottsling, som varit ställd inför riksrätt två gånger, 2019 när han försökte påverka den ukrainske presidenten att inleda en utredning av Joe Biden, som ett krav på att erhålla amerikanska vapen, och 2021, i samband med den misslyckade statskuppen och stormningen av kongressen, vinna ett presidentval i USA? Det kan väl egentligen bara hända i bananrepubliker och diktaturer, som till exempel i Venezuela, då Hugo Chavez, efter att ha varit fängslad efter en misslyckad statskupp 1992, sex år senare blev vald till president. Många kommentatorer har beskrivit Trumps vinst som en av de största come-backs som gjorts i politisk historia och det ligger något i det. Men man ska komma ihåg att om de republikanska senatorerna gjort sin plikt efter den misslyckade statskuppen, så hade Trump inte tillåtits kandidera igen.

Efter det att valresultatet var klart så erkände sig Harris, naturligtvis, besegrad och ringde Trump för att gratulera honom till valsegern, som brukligt är. Intressant är att notera att, före valet, så ansåg 72 procent att Harris skulle erkänna sig besegrad och gratulera Trump om han vann, medan endast 24 procent trodde att Trump skulle erkänna ett valnederlag om Harris vann. Även bland republikanerna menade 46 procent att Trump inte skulle erkänna ett valnederlag. Det är onekligen intressant att notera att så många är villiga att rösta för en kandidat som man inte tror kommer att följa de mest grundläggande demokratiska spelreglerna. Vad säger det om demokratiuppfattningen i USA? I förra presidentvalet, 2020, ansåg endast 21 procent av republikanerna att administrationen av valet genomfördes på ett tillfredsställande sätt. Motsvarande siffra för årets val var 93 procent! Kan republikanernas plötsliga tilltro till valresultatet ha att göra med att deras kandidat vann? Att bara ha tilltro till valsystemet när den egna kandidaten vinner tyder inte heller på någon större tilltro till demokratin.

Man kan peka på många faktorer som bidrog till att Trump vann valet. Till exempel att en del av valmanskåren inte har något emot att demokratiska institutioner misskrediteras av Trump, utan tvärtom vill att man ”bränner ner” det nuvarande systemet. Eller att Fox News och X, under Elon Musks ledning, har spridit konspirationsteorier och inte gjort några försök att förhindra spridningen av uppenbara lögner och halvsanningar.

Men den viktigaste anledningen till demokraternas valnederlag är deras egna misstag. Mindre än hälften av de röstberättigade röstade alltså på Trump, så något rungande mandat för honom var det knappast. Det verkar som om den främsta orsaken till valresultatet ligger i en bristande entusiasm från de demokratiska väljarnas sida. Ett fundamentalt misstag som Demokraterna gjorde var att inte i tid förbereda en arvtagare till Biden, som ju ursprungligen skulle avgå efter en mandatperiod. Hade man haft tid till att hålla ett primärval så hade man med all sannolikhet kunnat få fram en starkare kandidat än Kamala Harris. Till hennes försvar måste dock framhållas att hon hamnade i en nästan hopplös situation med alldeles för lite tid till att distansera sig från den impopulära Bidenregeringen och att kunna skapa sin egen profil.

De viktigaste valfrågorna för Trumps anhängare var ekonomin och immigration, medan abort och demokrati var högsta prioritet för Harris supportrar. Det var uppenbart att den höga inflationen under de senaste åren var den kanske viktigaste valfrågan och Demokraterna lyckades aldrig presentera en trovärdig lösning på det problemet. Likaså var immigrationen en nyckelfråga för många väljare, sedan många år, och det är häpnadsväckande hur lite uppmärksamhet som Biden och Demokraterna ägnade den. Mycket har diskuterats om den så kallade ”wokeism”, som är ett luddigt begrepp som kan betyda nästan vad som helst beroende på vem som använder begreppet. Demokraternas försvar av minoriteter och deras rättigheter är beundransvärt, men i vissa fall så har man drivit frågan för långt och tappat stödet från arbetarklassen som traditionellt röstat demokratiskt. Ett exempel utgörs av frågan om ”transgender or non-binary” människor som endast utgör cirka en halv procent av befolkningen. Demokraterna har där insisterat på att biologiska pojkar som nu identifieras som flickor tillåts tävla med biologiska flickor och detta har varit väldigt impopulärt bland befolkningen i stort. Vissa undersökningar tyder på att Demokraternas hållning i frågan var avgörande för många av de väljare som tidigare röstat för demokraterna men som nu bytte sida. Ett annat exempel utgörs av kvoterade intagningar av minoriteter (”affirmative action”) till skolor och universitet, som en majoritet numera anser vara diskriminerande i stället för en hjälp till minoriteter. Likaså har man prioriterat miljöpolitiken framför ekonomin och arbetstillfällen, till exempel hade Demokraterna tidigare sagt att man är emot ”fracking” som är av stor betydelse i vågmästarstaten Pennsylvania, men under valrörelsen ändrande man sedan åsikt vilket, föga överraskande, inte ansågs trovärdigt.

Dessutom så bidrog missförhållanden i vissa större demokratiskt styrda städer, som Chicago och San Francisco, med drogmissbruk, kriminalitet och hemlöshet som de styrande inte tycktes vara villiga att göra någonting åt.

Vad kan vi då förvänta oss från den nya Trumpregeringen? Det återstår att se hur mycket av Trumps alla vidlyftiga löften och förslag som kommer att realiseras. Bortsett från en massa symboliska åtgärder som kan klassificeras som en del av det ständiga kulturkriget så kan man identifiera följande viktiga politikområden.

Att det finns ett starkt samband mellan ekonomisk och politisk makt i USA är inget nytt. Men efter det att Högsta domstolen 2010 fastställde (”Citizens United v. Federal Election Commission”) att det inte finns några restriktioner för hur mycket företag och andra organisationer kan finansiera politiska kampanjer, så har, inte oväntat, pengarnas roll fått ännu större betydelse. I förra årets presidentval så kom 44 procent, motsvarande 481 miljoner dollar, av de totala donationerna till Trump från endast 10 individer. Elon Musk, världens rikaste person, spenderade mer än 250 miljoner dollar för att få Trump vald. Vad som var ovanligt var att han aktivt deltog i valkampanjen och är nu till och med utsedd till att leda en kommission för att öka effektiviteten inom statsförvaltningen. Dessutom deltar tydligen Musk i Trumps samtal med ledare från andra stater. Musks roller, dels som ägare av ett privat företag, dels som en regeringsrådgivare, flyter in i varandra så att de inte går att särskilja påminner om hur miljardärer agerar i Ryssland. Det är uppenbart att det här uppstår enorma intressekonflikter för Musk och andra företagsledare som har uppdrag från regeringen och där mycket stora summor står på spel. Naturligtvis finns det en mängd regler, normer och institutioner för att förhindra korruption inom statsförvaltningen, men det är inte något Trump fäster stor vikt vid.

En central punkt i Trumps program är ju också att i grunden förändra hur statsförvaltningen fungerar, nämligen att ersätta ämbetsmän och experter (”the deep state”) med, politiskt trogna, Trumplojalister, vilka kommer att tänja på reglerna vilket i sin tur med all sannolikhet kommer att leda till mer korruption. Vi har alltså en regering där presidenten, kanske den politiskt mäktigaste personen i världen, arbetar intimt tillsammans med världens förmögnaste person. Det är en konstellation som vi kan observera i många länder, men de är vanligtvis inte demokratier. Många av dagens diktaturer drivs inte av någon genomtänkt politisk ideologi, utan snarare av en strävan att till varje pris behålla makten, inte minst genom att se till att skaffa sig enorma ekonomiska tillgångar som underlättar maktinnehavet. Inte överraskande är såväl Putin som Xi Jinping miljardärer.

Trump har länge förespråkat tullar för att förmå företag, såväl amerikanska som utländska, att flytta sin utlandsproduktion till USA. Dessutom tror Trump att om USA importerar mer från ett annat land, till exempel Kina, än vad man exporterar dit, så är det något negativt. Rent ekonomiskt är det fullständigt fel, men det har inte hindrat honom från att, sedan länge, förfäkta detta argument. Trump har hotat att införa tullar på varor, inte bara från Kina utan även från Europa och andra allierade till USA, allt ifrån 20 procent till 60 procent. Risken för ett handelskrig är uppenbar och kan leda till mycket negativa ekonomiska effekter, i synnerhet för små öppna ekonomier som Sverige. Bidenregeringens stora satsningar, inklusive subventioner, för så kallad ”grön teknologi” kommer att slopas och i stället ska utvinningen av gas och olja prioriteras, även från hittills naturskyddade områden. Vidare proklamerades stora planer när det gäller artificiell intelligens (AI), vilket kräver låga energipriser, i syfte att bibehålla ett teknologiskt försprång gentemot Kina. De under Trumps första mandatperiod sänkta inkomst- och företagsskatterna ska bibehållas eller eventuellt ytterligare sänkas. Det har till och med framkastats förslag om att helt avskaffa inkomstskatten och ersätta den med tullar, men det kan knappast tas på fullt allvar.

Immigration har varit ett av Trumps huvudteman genom alla åren och spelade också en viktig roll för hans valseger. Vid sin installation meddelade Trump att han kommer att förkunna ett nationellt nödläge (”national emergency”) vid den mexikanska gränsen. Lagen som behandlar ett nationellt nödläge ger en president vittgående befogenheter samtidigt som definitionen på vad som är ett nödläge är luddig. Det är också planerat att använda militären för detta ändamål. Alla som uppehåller sig illegalt i USA, uppskattningsvis minst 10 – 12 miljoner, ska, enligt Trump, i princip deporteras. Detta är i praktiken en helt omöjlig logistisk uppgift som dessutom, om det vore möjligt, skulle medföra stora negativa effekter på ekonomin. Till att börja med kommer man antagligen att utvisa grova brottslingar och sedan försöka att kraftigt reducera inflödet av nya immigranter. Enligt den amerikanska konstitutionen så erhåller varje person född i USA, oavsett om föräldrarna är amerikaner, automatiskt amerikanskt medborgarskap. Trots att det står i konstitutionen, så har Trump i en av sina exekutiva order beordrat att denna rätt ska upphöra. Frågan kommer helt säkert att gå vidare och avgöras i domstolen. Dessutom så klassificerade han vissa utländska brottssyndikat som terroristiska organisationer.

USA:s globala maktkamp gentemot Kina kommer att förbli det dominerande temat, men världen kommer att se annorlunda ut genom valet av Trump. Han förespråkar en förändring från en liberal världsordning, baserad på humanistiska värderingar och implementerad via multilaterala avtal och regler, till ett system bestående av bilaterala transaktioner mellan länder. Ett sådant system gör det lättare för större mäktiga länder, som USA, Kina och Ryssland, att utöva påtryckningar på mindre nationer jämfört med ett multilateralt system där varje land måste rätta sig efter gällande regler. Vi såg nyligen uttryck för detta synsätt när Trump ”erbjöd” sig att köpa Grönland från Danmark eller när han hotade att ta tillbaka Panamakanalen med militärt våld. Hans inställning till internationella relationer påminner mycket om den som Putin och Xi Jinping företräder, som går ut på att de mäktigaste länderna delar upp världen i olika intressesfärer, medan små länder bara har att foga sig i detta.

Med detta perspektiv är det också logiskt att Trump nu vill avskaffa, eller åtminstone underminera, internationella organisationer och följaktligen så har han annonserat att USA ska lämna Parisavtalet och Världshälsoorganisationen (WHO). Frågan är vad som kommer att hända med Nato. Värdet av försvarsalliansen ligger i att medlemmarna har gemensamma värden och att de kommer att försvara varandra om något land blir angripet. Det räcker om Trump annonserar, eller antyder, att USA inte kommer att försvara andra länder för att trovärdigheten och därmed avskräckningseffekten kommer att mer eller mindre upplösas. Denna internationella utveckling är av yttersta vikt för Europas framtid. På kort sikt kommer utgången av kriget i Ukraina att få stora konsekvenser för Europa. Vilken slags uppgörelse kommer Trump att göra med Putin? Kommer han att se till att kriget för ett snabbt slut, men på bekostnad av Ukrainas framtid som en oberoende nation, eller kommer han att pressa Putin till eftergifter? Även utvecklingen av konflikten i Mellersta Östern kommer att bero på vilken inställning som USA har. Kommer Trump att ge den nuvarande israeliska regeringen fria händer när det gäller deras bosättningspolitik? På längre sikt kommer ett Europa som inte kan uppträda enat på den globala scenen med stor sannolikhet att reduceras till en andra klassens aktör i världspolitiken och den globala ekonomin.

Även om Trump nu antagligen står på höjden av sin makt, så finns det motvikter som kan göra det svårt för honom att genomföra hela sin agenda. Det finns olika uppfattningar bland Trumps anhängare. Grunden för hans politiska framgång är hans oerhört lojala bas i den så kallade Maga- rörelsen. Men på sistone har ett flertal miljardärer inom teknologisektorn anslutit sig till Trump, antagligen mest av kommersiella skäl, och de har i många fall helt andra syften än gräsrötterna. Ett exempel på detta är den kommission, DOGE (Department of Government Efficiency), som ska effektivisera den offentliga sektorn. Elon Musk, som leder arbetet, har förslagit enorma reduceringar av offentliga utgifter som kommer att drabba många Maga-medlemmar hårt. Mellan dessa båda grupper råder också delade meningar om önskvärdheten av att reducera den legala invandringen, speciellt med avseende på högkvalificerad arbetskraft. En annan faktor som kan sätta käppar i hjulet för Trump är kongressen. Även om Republikanerna har majoritet i såväl senaten som representanthuset, så är marginalerna små vilket innebär att enskilda kongressledamöter kan få stort inflytande, som vågmästare, på enskilda frågor. Slutligen så får man hoppas att domstolarna, speciellt Högsta domstolen, agerar som en motvikt till en alltmer makthungrig president. Men det finns anledning till att vara skeptisk, givet att Högsta domstolen, med dess konservativa majoritet, i praktiken har förklarat att presidenten, oavsett vad han gör, inte kan åtalas efter sin mandatperiod.

När det handlar om Trump går det inte att komma undan frågan hur demokratin påverkas. Under hans första mandatperiod hade han inte någon uttänkt strategi. Det handlade i stort sett om att se till att berika sig själv och sina närmaste. De allra tokigaste idéerna lyckades medarbetare stoppa innan de hann omsättas i praktiken. Men den här gången kommer Trump och hans uppbackare väl förberedda för att genomföra radikala förändringar som de beskrivs i the Heritage Foundation’s Project 2025. Det medför att hotet mot demokratin och dess institutioner antagligen är större än 2016. Jämfört med för åtta år sedan så har det republikanska partiet nu fullständigt underkastat sig Trumps vilja, vilket innebär att alla lokala republikanska tjänstemän kommer att vara lojala gentemot Trump i första och gentemot konstitutionen i andra hand. Inom de tre områden av den federala regeringen där Trump allra helst vill ha full kontroll – militären, underrättelsetjänsten och justitiedepartementet – försöker han nu installera inkompetenta, men ytterst lojala medarbetare. Som försvarsminister har föreslagits Pete Hegseth, som har tjänstgjort i Irak och Afghanistan och varit programledare på Fox News, men det är framför allt hans kritik mot en ”woke” militär som ådragit sig Trumps intresse. Han har ingen som helst erfarenhet av att leda en organisation så stor och komplex som det amerikanska försvarsdepartementet. Tulsi Gabbard, som föreslås bli ledare för den nationella underrättelsetjänsten, har mest gjort sig känd som en försvarare av Syriens före detta diktator Baschar al-Assad och Rysslands nuvarande härskare Vladimir Putin. Slutligen, ska Kash Patel, en person som förnekar att Trump förlorade presidentvalet 2020, leda FBI. Dessa tre personer kommer att vara oerhört lojala mot Trump som givit dem en chans som de annars aldrig skulle ha fått. Deras tacksamhetsskuld garanterar lojaliteten gentemot Trump. Risken är uppenbar att dessa personer och deras alla resurser kommer att användas för Trumps personliga ändamål, må det vara revansch mot politiska motståndare eller för egna finansiella fördelar.

Under sin första dag som president benådade Trump cirka 1 500 av de som dömts för olika brott, även svåra våldsbrott, i samband med stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021, inklusive ledare för olika paramilitära grupper som deltog i planeringen av kuppförsöket. Benådningen sänder en klar signal att anhängare till Trump som begår brott för ändamål som gynnar honom kan räkna med att undgå straff via en benådning av presidenten.

Om Trump lyckas genomföra sin agenda kan USA förvandlas till en så kallad illiberal stat. Hoppet står till att inkompetens, korruption och inbördes motsättningar bidrar till att slutresultatet inte blir alltför förödande under de kommande fyra åren. På sikt är det bästa botemedlet mot populism och auktoritära ledare att det finns bra politiska alternativ både i form av partier och personer. Demokrati frodas när politiken löser relevanta praktiska problem och ger människor en framtidstro.

Tohmas Karlsson