En novell av Gay Glans
MERLÄSNING. Det var kväll och jag satt på tåget på väg hem till Skåne efter ett besök hos min bror i Motala. Tåget stod stilla i den småländska skogen på grund av ett fel på det framförvarande loket. Parallellspåret hade dessutom drabbats av signalfel, vilket omöjliggjorde hjälp därifrån. Efter ett par timmar fick vi veta att vi skulle evakueras med buss. Oklart när.
Irritationen bland passagerarna blev allt högljuddare. Den ”tysta vagnen” var långt ifrån tyst. Jag försökte koncentrera mig på boken jag läste, men det var svårt bland de högljudda passagerarna.
ANNONS
Mannen på sätet framför mig vred sig alltmer frustrerat. Han log menande mot mig. ”Visst är det irriterande”, sa jag.
”Jo, det kan man säga, fast värre finns”, svarade han.
”Helt klart, men det är bedrövligt.”
När han böjde sig fram för att lägga en tillknycklad pappersförpackning i plastpåsen, som har ersatt papperskorgarna på tågen, såg jag ett diskret märke på hans kavajslag dekorerat med två korslagda värjor. Att han arbetade inom försvaret förstod jag, men som vad kunde jag inte utläsa.
Jag tvekade en stund innan jag sa: ”Jag såg märket på din kavaj. Du arbetar inom Försvarsmakten, förstår jag?”
”Det stämmer”, svarade han avvaktande, ”jag är militärpsykolog.”
”Intressant, det är inte varje dag man träffar en militärpsykolog.”
Han log svagt. ”Nej, vi är inte särskilt många.”
”Vad går arbetet ut på egentligen?” frågade jag nyfiket. Den som godkänns som soldat har väl redan gått genom psyktester?”
”Jo, så är det.” Han tystnade. Jag väntade på en fortsättning som inte kom.
”Så vad ägnar du dig åt? Det intresserar mig eftersom jag har arbetat som familjebehandlare med unga sexualförbrytare och deras familjer. En svår målgrupp”, sa jag. ”Ibland fick jag kämpa för att inte tappa tron på människan.”
”Det kan jag mycket väl tänka mig.” svarade han nu mer engagerad än tidigare. ”Det är ju en helt annan målgrupp än min.” fortsatte han. ”De är som du vet både fysiskt och mentalt friska. Framför allt handlar det om att stärka soldaters mentala förmåga, både inför och efter uppdrag.”
”Och deras förmåga att döda?”
Han ryckte till vid frågan, men hans röst förblev lugn.
” Krig är aldrig enkelt,” svarade han. ”Men ibland är det nödvändigt.”
” Vilka soldater är bäst på att döda? För det är väl sådana ni vill ha?”
”Faktiskt så är det den vanligaste frågan jag brukar få.” Svaret han gav mig inte bara förvånade mig utan gjorde mig bestört.
”Många tror att den empatilösa psykopaten är bäst lämpad. Men det är precis tvärtom. Den ideala soldaten är normalbegåvad med en extremt hög moral.”
”Extremt hög moral för att döda? Ursäkta, men det låter märkligt.”
Han log och fortsatte: ”Mitt uppdrag går ut på att förbereda dem på att utföra handlingar som strider mot all logik, moral och etik. I annat fall riskerar de livslånga mentala skador.”
”Det verkar osannolikt”, svarade jag, ”Om jag inte mins fel så tog lika många Vietnamveteraner livet av sig efter kriget som dog i strid. De som överlevde var hopplösa som äkta makar och fäder, led av svåra psykiska problem.”
Han lyssnade, nickade långsamt. ”I så fall”, sa han, ”var den militära utbildningen de fick dålig. Glöm inte att vi lever i en demokrati med höga moraliska värden.”
”Du menar alltså att ju högre moral, desto bättre på att döda? I så fall skulle Martin Luther King vara den ideala soldaten,” svarade jag och bad honom berätta hur han som psykolog förbereder de värnpliktiga att döda utan samvetsbetänkligheter. Hans svar närmast chockerade mig.
”Att se fienden som en människa kan leda till tvekan. Och tvekan kan kosta liv. När jag tar på mig uniformen är jag inte privatpersonen David eller Astrid, jag är Bergman eller Svensson. Uniformen skapar en kollektiv identitet och moral. Vi dödar aldrig en människa, vi nedkämpar ett fiendeobjekt. Med en sådan kollektiv moral kan vi få normala personer att fungera enligt två olika moraliska system – enkelt uttryckt – att döda är fortfarande fel men att nedkämpa objektet fienden är rätt.”
”Enligt mig är det en cynism som strider mot den mänskliga naturen”, svarade jag med obehag i kroppen. ”Skulle en soldat som kraschar i strid vara mindre intelligent med en primitivare moral än den som dödar frenetiskt? Att traumatiserade soldater som begår suicid är mindre intelligenta, har en sämre moral än de som har massor av dödade fiendeobjekt på meritlistan? Det blir ju konsekvensen av ditt resonemang.”
”Det är en komplex fråga, men så vitt jag kan bedöma har den militära utbildningen misslyckats i så fall”, svarade han märkbart spänd.
”Jag skulle vilja ge dig ett lästips”, sa jag.
”Jaha. Jag är inte så mycket för att läsa böcker.”
”Du har kanske hört talas om Lysistrate, en pjäs skriven av en grek för mer än 2400 år sedan. Den handlar om en ung kvinna i Aten som tröttnade på kriget och samlade kvinnorna från de stridande staterna till ett möte. De kom överens om att vägra alla män all form av sex så länge de krigade mot varandra.”
”Hahaha! Det var ju fyndigt. Men vad har det med vårt samtal att göra?”
”Männen uthärdade inte en tillvaro utan sex, så de slöt fred. I stället för att betrakta varandra som fiender, samarbetade kvinnorna över nationsgränserna och stoppade kriget. Inte för att jag tror att en sexstrejk skulle fungera, men ett motstånd mot kriget över alla nationsgränser vore kanske något att ta efter”, sa jag och log.
Mannen skrattade. ”Det är onekligen en vacker tanke, men ack så naiv.”
Jag hann inte svara honom innan det knastrade till i tågets högtalarsystem: ”Gör er klara för evakuering. Bussar befinner sig strax intill. Var försiktiga när ni kliver ner från evakueringsstegen. Personer som inte kan ta sig fram för egen maskin får hjälp av räddningstjänstens personal.”
Gay Glans
