INSÄNDARE. I dagens samhälle kan vi överallt se vad saker och ting är värda och hur vi värdesätter individer i olika verksamheter. Detta visar sig oftast i olika former av ekonomiska termer, såsom höga arvoden eller materiella tillgångar.

Människor ser, generellt, upp till dessa individer. Har man stora tillgångar så har man också mer att säga till om, då man anses besitta både kunskap och erfarenheter för hur skulle du annars ha lyckats införskaffa det du har?

Lika mycket som vi ser upp till denna kategori så ser vi också ner på motsatsen. Personer som inte har ekonomiska tillgångar, ses som okunniga, lata och ointressanta. Lägger man därtill en funktionsvariation så ses du inte endast som ovanstående utan också som en piraya på samhällets resurser.

Ofta sitter vi i svåra situationer som kräver lite extra insatser för att vi skall lyckas med det vi förväntas klara av. Dessa insatser varierar såklart från fall till fall, det är stora skillnader på vad som behövs för en fysisk funktionsvariation och för den som har en npf-diagnos.

Beroende på när dina problem uppstår och utifrån hur det fungerar med funktionsvariationen i olika arbetsmoment, så tar det olika lång tid att uppnå en nivå av förtroende för sig själv och sin kropp med hur det fungerar nu. Oavsett var man är i denna process så är en av de viktigaste sakerna för oss att ha ett bra skydds- och kontaktnät som kan stötta oss genom livet.

Som en “parallell” berättelse jämförde en hyrläkare mig med personer som utan armar och ben kan simma över Atlanten. Kan de göra det så kan jag göra vad som helst. Och i sak så stämmer det verkligen. Vi med funktionsvariationer kan göra vad som helst.

Men.

För att då dra ut på denna parallell mellan situationerna, för att personer utan armar och ben ska lyckas med att simma över Atlanten, behövs ett stort arbete före, under och efter uppgiften. Det krävs år och åter år av planeringar och träningar för att uppnå den nivå av fysisk status och färdighet som behövs för att kunna utföra sagda uppgift.

Samhället verkar ha gått in i en period där den generella tanken är som den dåvarande läkaren uttryckte sig, alla kan göra allt direkt utan planering, stöd eller konkreta insatser.

För den som nu säger, men vi har ju Steg Till Arbete och liknande insatser, som skall hjälpa arbetslösa med funktionsvariationer att komma ut i arbetslivet: Ja, det har vi men konceptet är så nytt att samtliga deltagare är försökskaniner i en verksamhetsutveckling där staten bekostar företagens framtagning av koncept och planer.

Hade företagen presenterat en färdig idé med en plan på hur ansvariga skall göra från dag ett och påvisa ett positivt resultat så ser jag inga problem med att staten anlitar sagda företag för att hantera uppgiften. Men när ansvariga hela tiden hävdar att där inte finns pengar för våra samhällsviktiga funktioner så kan det ju inte anses vara en god ekonomisk hållning att betala för att privatägda företag skall ta fram samhällsfunktioner som en gång i tiden har fungerat i samhället.

Privatägda företag har endast en inriktning, att tjäna så mycket pengar som möjligt, på kortast möjliga tid. Inte att sätta individen först i beslutssituationer. Det såg vi ju med Arcus agerande när Arbetslivsresurs skulle ta över, de sista som fick någon information var de som behövde höra det mest, deltagarna med funktionsvariationer.

Visst, det finns personer som låtsas ha funktionsvariationer för att slippa jobba och som ibland lyckas komma igenom alla prövningar som finns. Men bara för att där är någon promille som gör detta så straffa inte människor som verkligen behöver hjälpen. Straffa istället de personer som fuskar så hårt att ingen vågar göra det.

Sen kan vi ju sluta arbeta för att profitera på människor som inte har några val över huvud taget. Ta tillbaka empati och sympati i beslutsordningen när vi handskas med människor i svåra situationer och försök att hjälpa individerna framåt istället för att sparka på dem.

Vi ligger redan ner.

Claus Bonde