KRÖNIKA. Snart tillkännages mottagaren av fysikpriset till Alfred Nobels minne. Om jag hade suttit i Nobelkommittén skulle jag ha argumenterat för att ge den grekiske filosofen Thales ett postumt fysikpris, eller åtminstone ett hedersomnämnande. Det är tveksamt om jag hade fått gehör, eftersom han levde för 2 600 år sedan i den grekiska hamnstaden Miletos. Men jag hade insisterat.

Förutom att Thales grundade den första filosofiska skolan, var han den förste i historien som formulerade en vetenskaplig hypotes om världen vi lever i: Allt är vatten och allt har uppstått ur vatten. Svaret var förstås felaktigt, men han revolutionerade tänkandet genom att hänföra ursprunget till alltings existens ur materien – inte Gud. Hans vetenskapliga perspektiv utgör fortfarande grunden för den moderna vetenskapen.

Anaximenes (585 f.v.t) ansåg, till skillnad från Thales, att det är luften, inte vattnet, som är urämnet. Men i övrigt var de överens – Gud är inte orsaken. Fram till dess var det en otänkbar tanke. Ingenting – varken stjärnorna, markens gröda eller fåglarnas flykt – kunde existera utan Gud.

Enligt Demokritos (460 f.v.t) består kosmos av tomrum och extremt små partiklar som han kallade atomos, grekiska för odelbar. Atomerna rör sig, enligt honom, oordnat omkring i kosmos och klumpar slumpmässigt ihop sig till nya ämnen. Alla företeelser, inklusive människans medvetande, förklarade han med atomernas rörelser i tomrummet – en minst sagt revolutionerande tanke.

Tvåhundra år senare hånade historiens mest inflytelserika filosof, Aristoteles, de joniska filosoferna för deras ogudaktighet. Enligt honom kan inget existera utan en gudomlig avsikt – inte ens slavarna.

Kristendomen införlivade senare de viktigaste delarna av Aristoteles världsbild. Det skulle dröja över 2 000 år innan den aristoteliska världsbilden utmanades på allvar. När Darwin med sin evolutionsteori (1859) ifrågasatte idén om en gudomlig avsiktlig plan för livet på jorden, inklusive oss själva. Det blir vad det blir. Darwins genombrott för vetenskapen var enormt och försatte de monoteistiska religionerna i ett teologiskt dilemma som de fortfarande brottas med.

De joniska filosofernas bidrag till vetenskapligt tänkande upphörde inte med Thales, Anaximenes och Demokritos. Herakleitos (540 f.v.t) beskrev hur förändring sker utan Guds inverkan. Med sin flodmetafor – du kan inte stiga ner i samma flod två gånger, eftersom den ständigt förändras – definierade han dialektiken. Genom motsatsernas spel sker en ständig förändring och utveckling.

De tidiga materialisterna var inte alltid konsekventa, beroende på den vetenskapliga och samhälleliga utvecklingsnivån. Men deras grovhuggna teorier var kreativa och i grunden korrekta vilket banade vägen för den moderna vetenskapen.

Att Thales grundade den första filosofiska skolan i Jonien var ingen slump. Miletos, som kontrollerade handeln i Medelhavet och hade 90 kolonier runt Svarta havet, var en intellektuell smältdegel, full av influenser från när och fjärran.

Ulf Danielsson, teoretisk fysiker vid Uppsala universitet, hävdar i Världen själv att allt är fysik och att det inte finns någon verklighet utanför materien. ”Vårt själv”, fortsätter han, ”är rotat i vår kropp och måste vara det av det enkla skälet att matematik, språk, symboler, och än viktigare mening och semantik, inte existerar utan en fysisk kropp.” Danielsson anser också att ”det finns ingen anledning att tro att vi ens är i närheten av att förstå vad denna värld av materia är kapabel till.”

Forskare i modern mening var inte de joniska filosoferna. De ägnade sig inte åt observationer och experiment för att bevisa sina hypoteser. Men de var stora tänkare som råkade hamna rätt. Jag är tämligen säker på att de hade instämt i Ulf Danielssons och den moderna vetenskapens världsbild. Något som borde berättiga den förste av dem, Thales, om inte till ett postumt nobelpris, så åtminstone ett ärofullt hedersomnämnande.

Gay Glans