Efter att Hässleholm kulturhus varit semesterstängt startar verksamheten åter upp under lördagen. Det bjuds på alkoholfri dryck och tilltugg när det anordnas vernissage. Konstutställningen Glimtar – Ljus som öppnas med ett invigningstal av kulturchef Jens Olsson blir första kulturarrangemanget som planerats in för hösten.
Uppskattningsvis finns ett femtiotal besökare på plats i utställningshallen för att beskåda skulptören Karin Wibergs och fotografen Ida Magntorns olika konstverk. De två har under ett antal år haft gemensamma utställningar, både i Sverige och utomlands. Ett samarbete dem emellan där såväl Wibergs skulpturer som Magntorns bilder får lysa.

Karin Wiberg har tidigare ställt ut flera av sina verk i Hovdalas slottspark men för både henne och Ida Magntorn är det första gången de ställer ut i Hässleholm kulturhus. De är nöjda att äntligen få tid och plats i utställningshallen.

– Det är lite av en dröm. Vi är glada att få ställa ut här i denna fantastiska lokal, ljuset och rymden, säger Ida Magntorn till Frilagt.

Catharina Hjalmarsson är kulturutvecklare och programansvarig på kultur och fritidsförvaltningen. Hon är ansvarig för bokningen med Karin Wiberg och Ida Magntorn.

– Jag hade sett Karins skulpturer i en utställning utomhus. Tyckte att de var fantastiska, det fanns något i deras uttryck som lockade, säger Hjalmarsson.

– Det började med att jag ställde frågan till Karin. Vi pratade om den här lokalen och hon berättade om sitt samarbete med Ida. Då kände vi att kombinera deras två uttryck med varandra hade kunnat bli en väldigt fin utställning. Det tycker vi att det har blivit.

Som att komma in i sommarstugans veranda

På ena väggen i utställningshallen sitter ett pappersark uppsatt med information om de två utställarna. Textrader som kulturchef Jens Olsson inledningsvis refererar till i sitt invigningstal.

– Där finns något i den texten som jag tycker väldigt mycket om. Det är en inbjudan, att ni bjuder in med er konst. Ni bjuder in till deltagande och ett väldigt ljust och vackert rum, säger Jens Olsson med ett varmt och välkomnande uttryck till Karin Wiberg och Ida Magntorn.

Wiberg och Magntorn har som utställare satt sin egen prägel i lokalen för att få till den rätta stämningen som de strävar efter. Det är just den miljön som får Jens Olsson i sitt tal att relatera till något som för honom är en väldigt bra plats att vara på.

– När jag kom in här så förflyttades jag ganska snabbt till min sommarstuga. Det här är som att komma in i verandan för mig. En ljus, öppen och väldigt trevlig plats, behaglig, säger han för att beskriva känslan av närvaron i rummet.

– Sedan är djuren och naturen väldigt närvarande där precis som de är här med skulpturer och bilder.

Ibland lever konsten sitt eget liv

Han lämnar nu över ordet till Karin Wiberg och Ida Magntorn med en fråga:

– Hur kan ni få det så otroligt vackert och behagligt med två personer och så olika uttrycksformer som ni har?

– Ibland lever konsten ett eget liv som man inte riktigt kan styra över, svarar skulptören Karin Wiberg och pekar mot ett av konstverken i utställningshallen.
Helt plötsligt hittar dörrarna närheten till hararna som står framför. Som inte vi kan förklara riktigt. Det är ganska skönt med sådant man inte kan förklara alltid.

– Att det bara helt plötsligt blir en ingång, man vill gå in genom dörren. Det är hararna som visar vägen. Att det uppstår någon form av magi som vi inte kan förklara, utvecklar Wiberg vidare.

Men det ligger mer bakom än bara det svårförklarliga till att två så olika konstformer kan ge ett bra helhetsintryck. Personkemi och samarbete är också viktiga ingredienser som påverkar slutresultatet menar Karin Wiberg.

– Vi fungerar väldigt bra tillsammans och hittar en harmoni i hela vår diskussion och samtal som vi vill bygga upp vår konst tillsammans med.

– Det blir så fantastiskt ihop, med bilderna som är tvådimensionella och skulpturerna tredimensionella. Det skapar en rumslighet ihop, det blir ett annat djup tillsammans, fyller Ida Magntorn i. Speciellt i det här vackra rummet där man får lov att jobba med höjder vilket gör att djupet i rummet får det att hänga samman, fortsätter hon.

Fascinerad av rådjur

Inspirerad av naturen försöker Karin Wiberg skildra samspelet mellan människan och djuren men där finns något som sticker ut bland hennes skulpturer. Det syns tydligt att hon har ett särskilt intresse för rådjur.

– Ja, jag har en fascination för rådjur, bekräftar Wiberg. De har ofta sett dig innan du ser dem och de spänner verkligen blicken i dig. Vill få reda på någonting om dig som man inte är van vid i det dagliga mötet.

Det är också den här typen av möten som Karin Wiberg vill förmedla i sina skulpturer.

– Jag försöker förstärka ögonen i mina skulpturer för jag är väldigt fascinerad av gamla svartvita foton när man var tvungen att sitta stilla i flera minuter. Blicken blev på ett annat sätt i de bilderna. Det har mina skulpturer i sig. De utforskar, de vill veta vad vi är för några, vill se lite grand bakom fasaden på människor.

– Jag brukar skriva i mina egna texter att mina skulpturer ser dig. De vill verkligen se dig, de undrar vad som är där bakom din yta. De vill utforska dig. Så kan jag också känna med människor. Jag kan ju se att människor kan påminna om olika djur. Djur kan ha något mänskligt i sig.

En bild från Manhattan

Ida Magntorn berättar om en av sina bilder som också är en av hennes favoriter på den här utställningen. En bild tagen på Manhattan i New York.

– Den här bilden tycker jag väldigt mycket om för det är både energi och lugn i den. Det är det man vill förmedla, säger hon.

– Det är Manhattan man ser, den otroliga puls och energi som finns i den staden.

Sedan skeppet som just nu ligger lugnt, men som har stor energi och rörelse. Och kvinnan här, man ser bara hennes skuldra men det är också vilsamt i den här miljön. Slutligen de här gamla fönstren som gör att bilden nästan rinner för det är solljuset genom som gör att man får det här intrycket. Den bilden tycker jag är väldigt bra tillsammans med djuren.

Bilder och skulpturer förstärker varandra

Ida och Karin har ställt ut mycket tillsammans, både i världen och i Sverige.

– Vi har gjort det länge och känner verkligen hur vår konst tillsammans gör att hennes bilder förstärker intrycket av mina skulpturer så att de blir mer levande och andas mer, säger Karin.

– Och jag kan känna att mina skulpturer gör att man nästan kan träda in i dina bilder, fortsätter hon och vänder sig mot Ida.

Karin Wiberg berättar att de upplever positiv respons från publik varje gång de ställer ut, oavsett var de är någonstans. Känslan för en form av magi och rumslighet, att det nästan känns som att kliva in i en annan värld.

– Det är ju så viktigt med konsten att den finns lättillgänglig. Att man ska kunna komma och gå och återvända. Att konsten bjuder in publiken, att konsten finns till för människan, tycker Wiberg.

Anser ni att konstens del i kulturen får den plats och uppmärksamhet den förtjänar?

– Jag tycker att konsten kan vara mer generös, att konsten ska finnas mer publikt och bjuda in, inte vara för krävande, svarar Karin.
Vårt budskap är ju att vår konst är till för människor, att den ska vara generös. Att det ska finns någon form av omtanke, på ett personligt plan.

– Det är själva känslan man vill förmedla, säger Ida. Om det är den här typen av utställning som är väldigt stillsam kan det verkligen vara läkande har jag förstått det som, för personer som kommer in och känner att här är ett sådant lugn. Här kan man vila.

– Och ändå få en energi, svarar Karin. Få ett intryck. Vi har en ljudslinga som vi har haft i andra utställningar också. Har man fler sinnen i gång tar man till sig ännu mer. Kanske det väcker lite tankar, andra än man har i sin vanliga vardag. Man kommer in här och får en upplevelse och ett möte i sig själv också. Att det fortlever tankar efter utställningen, att man vill återvända.

– Sedan är det också skönt med utställningar där man inte behöver läsa långa texter för att förstå vad det är man tittar på, avslutar Karin Wiberg.

Kulturchef Jens Olsson är nöjd med dagen och delar med sig till Frilagt av sina tankar och reflektioner om utställningen.

– Konst kan vara så himla olika. Det kan vara provocerande och jobbigt. Det kan jag tycka om, absolut. Det ska kunna få vara det. Här måste jag säga att det är ganska skönt att det just idag inte är det. För mig blir det här en väldigt behaglig sommarveranda, både med bilderna och djuren som står och hänger utanför.

Finns det något speciellt som du kommer att ta med dig från den här den utställningen?

– Det som jag fastnar mest för är att det är så behagligt. Det handlar inte bara om att det är konstnärer som vill göra ett statement eller presentera sina innersta känslor utan man bjuds in. Var fri att tolka, var med. Och det är skönt att vara på. Jättehärligt.

– Jag är väldigt tacksam att Catharina stötte på dem, säger han.

Text och foto: Daniel Hansson