KRÖNIKA. Är du idealist och humanist? Då är du väl lite dum i huvudet? För det blir man ju inte rik på. Varför satsa på något annat än sig själv?

Ja, det där sägs kanske inte uttryckligen, men den inställningen är väl mer eller mindre tidens melodi.

Jag är kanske hopplöst gammalmodig: Men jag vill gärna stå fast vid de ideal jag fått med mig i livet. Att man ska ställa upp för medmänniskan, i synnerhet svaga och utsatta, att man i alla lägen ska försvara det som är sant och rätt.

Lars-Gunnar var en god vän till mig och en förebild. Vi som kände honom noterade att han var bra på att hand om människor, inte minst de tilltufsade. Men han var kanske inte så bra på att ta hand sig själv, för att han var så engagerad.

På papperet hade Lars-Gunnar ett halvtidsjobb, på grund av vacklande hälsa. Men han jobbade mer än så. Hans fru lär ha frågat honom: Lars-Gunnar – när ska du gå ner till heltid? Lars-Gunnar hade ett så stort hjärta för andra människor, att han ofta missade att ha koll på klockan.

Tyvärr finns Lars-Gunnar inte kvar hos oss längre. Det känns dessvärre som humanister av hans kaliber är ett utdöende släkte. Jag hävdar därför att idealister med medmänsklighet som drivkraft och ledstjärna borde vara rödlistade. De skulle fridlysas.

Tråkigt nog verkar de som är allt annat än idealister bli allt fler. Opportunisterna har egennyttan som sin enda drivkraft. De har vassa armbågar och skäms inte för att bre ut sig på andras bekostnad. Borde inte opportunisterna betraktas som en invasiv art?

Inom växtriket är invasiva arter sådana som inte hör hemma i en viss miljö, som sprider sig snabbt, tränger ut andra och är svåra att utrota när de väl slagit rot på en plats.

Många säger att det var framgångsrika företag som byggde Sverige. Det är sant att de varit med och byggt vår välstånd. Men jag hävdar att det är ännu viktigare att påminna om vad alla ideella organisationer bidragit med. Utan folkrörelsernas engagemang hade vi inte haft de demokratiska rättigheterna, fria val, mötesfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet med mera. Därför är det beklagligt att dessa organisationer ofta arbetar i motvind. De tappar både medlemmar och tvingas leva med vacklande stöd från stat och kommun.

Ett illustrativt exempel är väl att det svenska försvaret fått åtskilliga miljarder extra att röra sig med, medan 18 organisationer som arbetar för fred och nedrustning fått sina bidrag indragna. Trots att det handlar om små summor jämfört med försvarets tillskott. Svenska freds exempelvis, som haft statens stöd i hundra år, har tvingats att kraftigt skära ner sin verksamhet.

Jag förstår hur regeringen tänker när det gäller försvaret, i skuggan av hur Ryssland härjar i Ukraina. Men jag förstår inte alls hur de tänker angående fredsorganisationerna. I en demokrati behövs en bred spännvidd av röster.

Sverige har varit ett föregångsland i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Dessa landvinningar får inte slarvas bort. Ideella krafter kommer att behövas om vi ska kunna fortsätta bygga det samhälle jag vill ha: Med en levande demokrati, ett fungerande rättsväsende och plats också för de tilltufsade.

Urban Önell

https://www.dn.se/sverige/regeringen-kapar-stod-till-fredsorganisationer