Den största idrottsfesten av alla, sommar-OS, pågår för fullt. Det är magiskt att tänka sig att Daniel Ståhl har sina föregångare i nakna diskuskastare i antika Grekland för snart 3 000 år sedan.

Själv har jag följt OS-friidrotten sedan jag var liten pojke. De oförglömliga ögonblicken har varit många. Ett av de största, som jag inte kunde uppleva då jag ännu inte var född, är Jesse Owens under Berlin-OS 1936. Han vann inte bara fyra guldmedaljer, han satte dessutom ett imaginärt långfinger i ögat på Hitler. Hitler, som var övertygad om att den tyske ”ariske” längdhopparen Luz Long skulle besegra ”untermenchen” Jesse Owens, blev smått hysterisk av ilska när Owens segrade. Det blev inte bättre av att Luz Long och Jesse Owens öppet visade sin vänskap på innerplan.

Ett annat oförglömligt olympiskt minne är Tommie Smiths och John Carlos ikoniska black power-protest i México City 1968.

Mitt första stora ögonblick i OS-historien var när Abebe Bikila från Etiopien, vann maratonloppet vid Rom-OS 1960 – barfota. Prestationen var enorm och uppmärksammades därefter. 1973 följde 60000 personer Abebe till den sista vilan. Hans barfotalopp inspirerade löpare över hela världen – också i lilla Tyringe, 570 mil från dagens friidrottsarena i Addis Abeba, som är döpt efter sin stora löpare.

– Bikila får ett jäkelens bra grepp med tårna, sa min pappa med beundran i rösten.

Inte bara pappa var imponerad av etiopierns triumf; också Dan, min fyra år äldre bror, kände likadant. Thony, min andra storebror, sa att vänta bara, afrikanerna blir ännu fler på löparbanorna. Mamma var inte särskilt intresserad.

Och Thony hade rätt. Han hade läst en artikel om Niskanen, en legendarisk svensk-finsk tränare vars mål var att få fram ännu fler afrikanska löpare. Han förstod att det fanns utmärkt löparmaterial i Afrika, där barnen sprang till och från skolan många kilometer varje dag.

Och visst lyckades Niskanen. Under Rom-OS 1960, första tv- sända olympiaden, började guldregnet över Afrika som löparkontinent med Abebe Bikilas barfotalopp.

Månaden efter OS i Rom hölls Tyringemästerskapen i terränglöpning. Vår far hade bestämt sig: Han skulle bli Tyringes förste barfotalöpare.

– Människan har sprungit barfota i alla tider, sa pappa. Skor är ett modernt påfund.

Thony skrattade och frågade om pappa hade tänkt segla över alla stenar och rötter som terrängbanan var fulla av.

– Vänta bara, svarade pappa, som sällan ändrade en idé innan han hade testat den.

Ett tjugotal löpare i åldern 40 – 45 år, inklusive pappa, ställde upp vid startlinjen på Tyrs Hages innerplan. Publiken var stor, inte som vid en fotbolls- eller friidrottslandskamp. Men för att vara lilla Tyringe hade många slutit upp, anhöriga och andra intresserade. Vädret var skönt.

– Så Bikila har kommit till Tyringe? sa en ur publiken med ett nyfiket, inte hånfullt, skratt. Pappa var respekterad. Jo, kanske det, svarade han med ett illmarigt leende.

När Dan hade gått i mål som segrare i sin klass och jag själv var bedrövad efter ett misslyckat lopp i den yngsta klassen, var pappa fortfarande kvar i skogen. Först när segraren Olle Karlsson, tvåan Stig Bengtsson och de efterföljande löparna Bertil Nilsson och Lennart ”Soffan” Nilsson hade gått i mål, insåg jag att det nog inte hade gått så bra för pappa. Haltande, med blödande fötter och ett generat leende, passerade han mållinjen långt efter segraren.

Året därpå stod pappa återigen på startlinjen. Den gången med moderna löparskor – precis som Abebe Bikila, men på betydligt större arenor än Tyrs Hage.

Gay Glans