KRÖNIKA. Tiden efter andra världskriget fram till början av 1970-talet var ur flera synvinklar en gyllene tidsålder med stigande produktivitet, ökat välstånd och minskad såväl politisk som ekonomisk ojämlikhet. Västvärldens demokratier, anförda av USA, låg i en intensiv ideologisk konflikt med Sovjetunionen och dess satelliter, men på det ekonomiska området var det inget tvivel vilka som dominerade den globala ekonomin. Det kommunistiska blocket hade atomvapen men i ekonomiskt hänseende var det en dvärg.

Sammanbrottet av Sovjetunionen, öppnandet av Berlinmuren 1989 och den ekonomiska transformationen i Kina skapade möjligheter och förhoppningar att ökad ekonomisk tillväxt skulle uppmuntra till mer frihet och tolerans, vilket sin tur skulle leda till ytterligare välstånd. Globaliseringen tycktes foga samman många olika länder och samhällen i ett välfungerande system som hölls samman av handel, information via internet och, åtminstone till en viss del, av gemensamma politiska och ekonomiska värderingar. Men det hoppet gick tyvärr inte i uppfyllelse. Välståndet ökade visserligen. Under tre årtionden fram till 2019, så fyrdubblades den globala produktionen. Dessutom skedde en dramatisk nedgång i antalet människor som levde i yttersta fattigdom. Däremot utvecklades mänskliga rättigheter och friheter i en annorlunda riktning. Antalet länder som utvecklats i en mer auktoritär riktning har ökat och rent allmänt har den globala demokratin tryckts tillbaka under de senaste årtiondena så vi nu är tillbaka till nivån som rådde runt 1989.

Världen befinner sig nu i en tid av stora förändringar vilket manifesteras inom ett flertal områden. En samhällelig omdaning genom globalisering driven av ny teknik inom informationsteknologin och transportväsendet har redan pågått sedan drygt tre decennier. Tekniska förändringar som till exempel AI med en potential som ännu inte kan överblickas skapar en stor osäkerhet för många, även bättre kvalificerade, arbetstagare. En alltmer globaliserad värld har medfört stora samhälleliga vinster men också genererat förlorare. Den ojämna fördelningen av globaliseringens vinster samt en tilltagande immigration har lett till en ökad nationalism och populism i många industriländer, vilket har medfört en viss tillbakagång beträffande internationell handel. Till detta kommer effekter av klimatförändringar som via förändrade förutsättningar för lantbruk och försörjning i sin tur kan leda till ytterligare stora migrationsströmmar.

Globaliseringens tillbakagång under de senaste 10 – 15 åren och den tilltagande nationalismen har givit upphov till geopolitiska spänningar som manifesteras av en uppdelning av världens länder i globala maktblock. Det har vi tidigare upplevt under kalla kriget, men dagens situation är i flera avseenden annorlunda. Det kalla kriget bestod av två kontrahenter, USA och Sovjetunionen, som ekonomiskt var tämligen oberoende av varandra. En bidragande orsak till Sovjets sönderfall var att dess ekonomiska system inte var konkurrenskraftigt. Den liberala världsordning som USA varit med om att bygga upp sedan slutet av andra världskriget är nu hotad. Dess huvudingredienser utgjordes av två komponenter. Den första bestod av ett demokratiskt politiskt system och en marknadsbaserad ekonomi med fri handel mellan nationerna. Detta system upprätthölls av Pax Americana, vilket innebar att USA garanterade, ytterst via sin militära makt, att systemet efterlevdes.

Idag har ett försämrat förhållande mellan USA och Kina, i kombination med ökade kinesiska strategiska och ekonomiska ambitioner, lett till en militär, ekonomisk och ideologisk kamp mellan liberala öppna och auktoritära samhällssystem. Men dagens globala system består, inte bara av USA och Kina, utan av flera olika parter. Ett block består av demokratiska stater (västvärlden) medan ett annat, lett av Kina, består av auktoritära länder som Ryssland, Iran och Nordkorea. Båda blocken kämpar om ett antal större ”neutrala” länder som t.ex. Indien, Indonesien, Brasilien, Saudiarabien och Sydafrika.

Ett lands militära makt är direkt beroende av dess ekonomiska styrka. Genom den ekonomiska utvecklingen, främst i Kina, har det skett en maktförskjutning till gagn för illiberala länder. Den absolut viktigaste skillnaden gentemot tidigare är den ekonomiska slagkraften som de auktoritära länderna nu förfogar över. Dagens autokratier är större, rikare och teknologiskt mer avancerade än under kalla kriget. Deras globala andel av produktion, handel och innovationer har ökat och de spelar en viktig roll i många leveranskedjor. De auktoritära länderna utgör cirka 30 procent av global BNP, vilket är mer än dubbelt så mycket som vid slutet av kalla kriget. Kina är världens näst största land befolkningsmässigt med cirka 18 procent av världens befolkning. Ekonomiskt sett, har den kinesiska ekonomin stadigt växt och uppgår nu till ungefär två tredjedelar av USA:s.

I geopolitiska termer är det viktigt att skilja på absolut och relativ nedgång eller maktförskjutning. Relativt sett har naturligtvis USA:s makt minskat sedan slutet av andra världskriget då man ensam svarade för hälften av världens produktion och var den enda atommakten. USA’s andel av global BNP är cirka en fjärdedel trots att dess befolkning bara utgör 4 procent av jordens befolkning. I absoluta termer är USA fortfarande det mäktigaste landet och kommer nog fortsätta vara det en tid framöver. USA har ett mycket dynamiskt näringsliv vars styrka vilar på två grundpelare: innovation och det finansiella systemet. De främsta forskningsuniversiteten befinner sig i USA och de nya idéer som genereras där kan sedan omsättas i nya företag och kommersiella produkter via ett nära samarbete med näringslivet. Detta förutsätter dock ett finansiellt system som tillåter risktagande vilket är utmärkande för det amerikanska. Andra fördelar består i en ung befolkning, geografiskt skyddat och inte minst viktigt ett globalt nätverk av militära allianser. Trots en minskad dragningskraft de senaste åren så åtnjuter USA fortfarande en ganska hög grad av så kallad ”soft power” vilket bland annat återspeglas som ett attraktivt invandringsland.

USA har antagligen lika mycket att frukta från inhemska faktorer, såsom den tilltagande populismen och underminerandet av demokratin, som de har från Kina. Ett exempel utgör den ökade protektionismen. Höjda tullar drabbar inte bara Kina utan även Europa och andra allierade. Trumps beslut att inte delta i handelsavtalet Trans-Pacific Partnership var ett strategiskt misstag och innebär att man överlät åt Kina att få ett större inflytande på handelspolitiken i Asien och därmed även globalt. Dessutom har Trumps entusiasm för diverse diktatorer, hans avoga inställning till USA:s allierade och tvivlet om NATO:s åtagande samt hans inkompetenta handhavande av covid-19-krisen kraftigt skadat förtroendet och respekten för USA över hela världen. Men det är inte bara Trump som har skadat landets anseende. Debaclet i samband med det militära tillbakadragandet från Afghanistan är det senaste exemplet. USA har också under många år försummat det så kallade globala syd, länder som nu omsvärmas av Ryssland och framför allt Kina.

Sedan han blev Kinas ledare 2012, så har Xi Jinping successivt konsoliderat sin makt och är nu landets oomstridde ledare i en maktställning som inte existerat sedan Mao Zedongs dagar. Det allt övergripande målet är att återupprätta Kinas forna storhet genom att ersätta den nuvarande USA-dominerade världsordningen med en multipolär värld ledd av Kina – Pax Sinica.

Ett primärt mål för den ekonomiska politiken har varit att göra sig oberoende eller åtminstone mindre beroende av västerländsk import och teknologi och i stället utveckla inhemska alternativ. Inom flera nyckelsektorer som energi, elektriska bilar och AI är Kina redan världsledande. USA försöker hindra eller fördröja denna utveckling genom att förbjuda export av högteknologiska produkter, i synnerhet mikroprocessorer. Kina satsar målmedvetet och systematiskt på att bygga upp forskningsuniversitet i världsklass och har till exempel lockat tillbaka många kinesiska forskare som tidigare har varit verksamma i USA. Den starkt växande ekonomin har gjort det möjligt för Kina att avsätta avsevärda resurser för militära ändamål och är nu i paritet med Ryssland och kommer inom en snar framtid att hota USA:s position. Detta förhållande har i sin tur möjliggjort en aggressiv utrikespolitik i Sydkinesiska havet där man ignorerat internationella regler och i stället framställt helt orimliga territorialanspråk som dock framkallat negativa reaktioner från närliggande länder. Kinas så kallade ”Belt and Road Initiative” (BRI) är formellt ett utvecklingsprogram för att bygga upp infrastrukturen i länder som saknar egna resurser. Men i praktiken syftar politiken till att främja Kinas egna intressen bland annat genom att göra dessa länder beroende av Kina, via handel, finansiella lån och kinesisk teknologi.

Kina är en imponerande konkurrent och har många styrkor, men också signifikanta svagheter såsom svårigheten, som i alla diktaturer, för medborgarna att kunna framföra kritik mot regeringen vilket kan leda till stora misstag som illustrerades under covid-19-pandemin. Andra problem utgör en minskande befolkning, stor ekonomisk ojämlikhet, samt få naturliga allierade. Kina har redan genom en omfattande statlig censur av internet implementerat metoder för att utestänga västerländska idéer och kultur som man befarar kan underminera den officiella ideologin.

För Sovjetunionen var bevarandet av status quo högsta prioritet, medan det nuvarande Ryssland, under Putins ledning, vill ha förändring. Sedan Putin tillträdde sin tredje period som president 2012 har Ryssland utvecklats i en alltmer auktoritär riktning. Ett uttalat mål för Putin är att återupprätta det ryska imperiet och göra Ryssland till en supermakt jämbördig med USA och Kina. Det har också blivit mer och mer klart att kriget mot Ukraina är bara en del av ett större ”kulturkrig” mot den ”dekadenta” västvärlden där Ryssland står som försvarare av traditionella, manliga, kristna värden och motsätter sig en västerländsk liberalism som accepterar feminism, homosexualitet och individuell frihet. Nämnas bör också att den ryska ortodoxa kyrkan helhjärtat står bakom Putins politik i alla avseenden. Ryssland har ställt om sin ekonomi så att militär produktion har högsta prioritet. En helt avgörande faktor för att Ryssland ska kunna fortsätta kriget är stödet, såväl militärt som politiskt, från Kina. Uppmuntrad av sitt partnerskap med Xi Jinping och med sina atomvapen i ryggen utmanar Putin USA och Västvärlden inte bara militäriskt utan också genom desinformationskampanjer och aktivt understöd till populistiska partier i syfte att underblåsa politisk splittring i demokratiska länder. Genom vapenförsäljning, militärt understöd och försäljning av billig olja försöker Ryssland att öka sitt inflytande i Afrika, Mellanöstern och Asien.

Iran är inte någon stormakt, men inflytelserikt i Mellanöstern och understöder Ryssland med vapenleveranser. Nordkorea förser Ryssland med vapen och får i utbyte olja och livsmedel. Dessutom så har de atomvapen. Även om Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea har skilda intressen så förenas de av viljan att skapa en multipolär värld som inte längre domineras av USA och sin motvilja gentemot den västerländska liberalismen som politiskt system. Genom ökad handel sinsemellan försöker man stärka de ekonomiska banden och därmed också minska effekterna av västerländska sanktioner. Kinesisk övervakningsteknologi och rysk teknik för spridande av propaganda och desinformation exporteras till likasinnade länder som Vitryssland och Venezuela där den används till att stödja respektive regim. De här auktoritära länderna har ingen överordnad gemensam ideologi, utan det som verkligen förenat dess ledare är att bevara den egna makten.

De flesta av världens länder tillhör inte något av de två dominerande maktblocken, däribland några av jordens folkrikaste länder. Det finns inte någon specifik institution som representerar alla dessa stater, men en del återfinns inom G20 såsom Argentina, Brasilien, Indien, Indonesien, Mexiko, Saudiarabien, och Sydafrika. En del tillhör även de så kallade BRICS-länderna. Dessa ”neutrala” stater har kollektivt blivit allt betydelsefullare och deras andel av global BNP är nu lika stor som EU:s. Gemensamt för dem är att de är folkrika och har en outvecklad ekonomisk potential.

Indien är nu världens folkrikaste land och en blivande ekonomisk stormakt. ”Väst” har hittills betraktat Indiens utveckling som en önskvärd motpol till Kina i Asien. Indien är världens största demokrati, men under Narendra Modis ledning har den demokratiska utvecklingen gått tillbaka. Ekonomins storlek medför att västerländska länder är obenägna att kritisera regeringen. Liksom Kina, tvekar inte Indien att använda sin nyvunna ekonomiska makt i geopolitiska syften. Även om Indien köper vapen och billig olja från Ryssland, så medför rädslan för Kina att landet har lierat sig med ”Väst” i vissa frågor.

Brasilien med drygt 200 miljoner invånare är världens sjunde folkrikaste land. Landet har stora naturrikedomar, men en instabil demokrati har hindrat landet från att utveckla sin fulla potential. Turkiet är NATO-medlem men har goda förbindelser med Ryssland och under kriget i Ukraina så har handeln mellan länderna ökat kraftigt. Landet har också ambitionen att vara en regional stormakt. Saudiarabien har minskat sitt beroende av sin historiska bundsförvant USA och öppnat sig gentemot Kina som nu är dess största handelspartner. Sydafrika har inte infriat de högt ställda förväntningarna beträffande såväl demokratin som ekonomin, efter apartheidsystemets sammanbrott. Idag brottas landet med stora ekonomiska problem samt en korrupt statsapparat. Även om dessa länder helst skulle vilja undvika att tvingas välja sida, så är de intensivt uppvaktade av stormakterna, dels beroende på deras materiella resurser, dels att ett maktblocks legitimitet delvis beror på hur många länder som understödjer dess politik.

Kina erbjuder finansiering och hjälp med infrastrukturprojekt såsom järnvägar och hamnar, digital kommunikationsteknik, men även vapenleveranser, utan att ställa obekväma frågor rörande mänskliga rättigheter. Däremot riskerar mindre och fattiga länder att hamna i en stark beroendeställning till Kina. Detta kan leda till att man understödjer kinesisk politik i till exempel Förenta nationerna. Kina är för närvarande den viktigaste handelspartnern för cirka 120 länder. När ”Väst” uppmanar till försvar av den liberala världsordningen och mänskliga rättigheter, så uppfattas det ofta, av länderna i ”globala syd”, som hyckleri och att man agerar i eget intresse. Intervjuundersökningar visar att en överväldigande majoritet i ”Väst” har en negativ syn beträffande Kina och Ryssland, men i övriga världen är bilden nästan den omvända. Det har bildats ett stort gap mellan hur ”Väst” och övriga världen uppfattar världen. Bristen på förtroende för ”Väst” har flera orsaker. En grund är att flera löften som gavs under covid-19 pandemin inte har uppfyllts, bland annat tillgången till billigt vaccin. Under klimatmötet i Paris 2015 så utlovades hjälp till flera av de länder som kommer att drabbas hårt av klimatförändringarna, men återigen så har den faktiska hjälpen inte nått upp till den utlovade. Kriget i Ukraina är ytterligare en konfliktpunkt. Många i ”Väst” är förvånade över att flera så kallade ”neutrala” stater inte tar parti för Ukraina i kriget med Ryssland. Men dessa länder reagerar pragmatiskt och frågar sig varför de skulle göra sig ovän med Ryssland och dess allierade, Kina framför allt, i ett ”europeiskt” krig. Man noterar också de enorma summor som ställs Ukraina till förfogande, medan utvecklingshjälp till många länder i Afrika har mycket lägre prioritet. Indien har också noterat att deras gränskonflikt med Kina inte har rönt något större intresse i ”Väst”.

Den här beskrivna geopolitiska utvecklingen har stora konsekvenser för Europa. Europa är ingen militär stormakt och riskerar nu att överta Tysklands epitet ”en ekonomisk jätte men en politisk dvärg”. Dess svaghet har alltid varit och är fortfarande att man inte uppträder som ett enat block. Nationella intressen spelar fortfarande en avgörande roll, vilket riskerar att försätta Europa i en besvärlig position mellan USA och Kina.

Sedan andra världskriget hade USA varit garanten för Europas försvar gentemot dåvarande Sovjetunionen. Tanken var att man genom en ökad integration inom Europa och via ett ökat handelsutbyte och förstärkta ekonomiska förbindelser, även med icke-demokratiska länder som Ryssland och Kina, skulle så småningom närma sig de liberala västdemokratierna, den så kallade ”Wandel durch Handel”-hypotesen. Lite förenklat uttryckt kan man säga att USA ansvarade för Europa säkerhet, Ryssland levererade råvaror, främst olja och gas, och Kina utgjorde den stora marknad som skulle se till att den ekonomiska tillväxten hölls uppe och skapade välstånd på hemmaplan. När Putin anföll Ukraina den 24 februari 2022, så ändrades i ett slag, förutsättningarna för både säkerhetspolitiken och den ekonomiska modellen i Europa. Plötsligt insåg man risken med att vara beroende av råvaruförsörjning från ett land som Ryssland. Samma fråga ställs nu beträffande det ekonomiska beroendet av Kina.

I en värld som domineras av militära stormakter som USA, Kina och Ryssland, finns det plats för ett Europa som står för mänskliga rättigheter, kultur, en omfattande miljöpolitik, och en välfärdsstat som ska ge alla likvärdiga möjligheter? Risken är stor att Europa, utan större militära maktmedel, kan komma att reduceras till en andra rangens makt med begränsat globalt inflytande. Stora utmaningar står för dörren. Att komma överens och att bygga upp ett gemensamt europeiskt försvar kommer att ta decennier.

Energiomvandlingen till mer hållbara energislag måste drivas på. För närvarande ligger Europa långt efter såväl USA som Kina när det gäller nya teknologier som AI och etablerandet av nya företag inom dessa framtidsbranscher. Japan är delvis i en likande situation som Europa. Det är ingen militärmakt, men beroende av handel med såväl USA som Kina och vill helst inte välja sida. En del japanska företag har lämnat Kina, men många andra har stannat kvar som en försäkring mot en plötslig omsvängning i amerikansk politik om Trump skulle bli återvald.

Uppdelningen i olika geopolitiska block manifesteras på olika sätt. Det första är militärt. Kriget i Ukraina har lett till en förnyelse av NATO med nya medlemmar som Sverige och Finland. I Asien har Australien, Indien, Japan och USA skapat försvarsalliansen ”The Quad” som ett medel att motverka Kinas ökande inflytande. För det andra, så har splittringen viktiga ekonomiska följder.

I samband med kriget i Ukraina så har västerländska regeringar infört en mängd sanktioner mot Ryssland. Många västerländska företag har, av geopolitiska skäl, dragit sig tillbaka från den ryska marknaden. Sanktionerna har i sin tur lett till att Kina och Ryssland försöker göra sig mer oberoende av västerländsk teknologi och dess finansiella system. Flera länder har också blivit ”övertalade” av Washington att inte använda kinesisk teknologi, till exempel kommunikationsteknologi från det kinesiska företaget Huawei Technologies. På det ekonomiska planet leder en tilltagande protektionism till minskad handel och ett reducerat flöde av idéer över nationsgränserna och därmed till färre innovationer och lägre välstånd.

Sanktioner, subventioner, tullar och exportkontroller är ekonomiska interventioner i ekonomin som används för geopolitiska mål. Men de kommer med en rejäl prislapp, de underminerar nämligen de mycket sofistikerade och högspecialiserade globala leveranskedjorna som mödosamt har byggts upp. Ett exempel utgörs av mikrochips som produceras i ett nätverk av företag från bland annat Taiwan, Japan, Sydkorea, Nederländerna och USA. En alltför långt driven specialisering kan leda till att man blir beroende av ett fåtal företag för vissa kritiska produkter. Av säkerhetspolitiska skäl kan det i sådana fall vara motiverat att skapa en större robusthet i systemet genom att utöka antalet leverantörer. Men i praktiken leder det ofta till en utbredd subventionspolitik där olika länder bjuder över varandra för att locka till sig högteknologiska företag inom energi, elektriska bilar och mikrochips. Detta kan leda till en onödig duplicering av produktionsenheter då varje land ska ha ”strategiskt viktiga” industrier. Resultatet blir ett ineffektivt och kostsamt användande av skattemedel.

Den ökade nationalismen och populismen har lett till ökat misstroende såväl mellan grupper inom länderna som mellan olika nationer vilket ökar risken för konflikter. Det kan komma att påverka internationellt samarbete negativt. Det finns till exempel indikationer på att USA har upphört med sin finansiering av Världshälsoorganisationen (WHO) därför att man anser organisationen vara alltför Kinavänlig. När nästa pandemi kommer, hur kommer då det internationella samarbetet att fungera?

En annan följd av maktförskjutningen gentemot Kina, Ryssland och dess allierade är att kampen för demokrati försvåras. Dessa länder är inga vänner av demokrati utan försöker med alla medel upprätthålla sina auktoritära system. Såväl Kina som Ryssland avsätter avsevärda resurser för propaganda och försöker aktivt destabilisera ”Väst”, till exempel genom att underblåsa sociala konflikter och understödja högerextremistiska grupper och partier i USA och Europa.

Våra största utmaningar – klimatförändringar, den demografiska utvecklingen, och teknologiska omvälvningar – kan inte lösas av enskilda länder, oavsett storlek. Just när vi behöver ökat internationellt samarbete som mest, så riskerar vi att få motsatsen, det vill säga ökad fragmentering, mer ”noll-summe”- tänkande med åtföljande konflikter, och minskat globalt engagemang. Som en följd av uppdelningen av världen i olika maktblock har den blivit både farligare och fattigare.

Tohmas Karlsson