INSÄNDARE. Inom politiken finns det ett antal frågor som verkligen får igång diskussionerna kring vilket bord som helst. Men det är endast ett fåtal som visar hur lite empati vi har i samhället idag. En av dessa är den eviga frågan om arbetslöshet och speciellt för personer med olika former av funktionsvariationer.

Med gedigen erfarenhet i bagaget kan man enkelt se hur fel det har blivit i argumentationerna som förs i samtliga diskussioner.

“Det är för enkelt att få bidrag och leva gott på dessa”
“Hen vill ju inte jobba och då skall hen inte få någon ersättning”
“Det är bara att försöka igen och igen, till slut så hittar du en lösning”

Detta är endast ett urval av de vanligaste kommentarerna man får till sig när man försöker förklara hur verkligheten ser ut. Men det som missas i dessa kommentarer är ju kärnan i problemet. Att komma tillbaka till ett arbete efter trauma eller ens att komma ut i sin första aktivitet på grund av funktionsvariationer innebär ett krävande arbete av personen. Att försöka lösa problemet utan att ändra konceptet hjälper inte. I slutändan kommer det inte att rendera i ett annat resultat, Albert Einstein hade ett bra mantra för detta:

“Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen men förvänta sig ett annat resultat”

Många av oss som lever med funktionsvariationer försöker att göra saker annorlunda, allt från studier till arbetsområden, men behöver ibland ha det där lilla extra stödet för att lyckas och ett regelverk som tillåter detta. Men under de 20 åren som jag har kämpat med mitt så har inte hjälpen ändrats på något sätt, det har helt stagnerat i ett system där det är mer lönsamt för företagare att byta ut oss efter 6-12 månader för att hålla kostnaderna nere eller behålla oss i olika former av aktiviteter där ägarna tjänar pengar på tiden vi är på aktiviteten. 

Det är alltså viktigare att enskilda individer kan tjäna på vår situation än att ha fokus på att hjälpa oss till en livssituation som är hållbar i ett längre perspektiv. Empatin och förståelsen för den enskilda individen och dess behov har helt försvunnit från diskussionerna.

För ett demokratiskt samhälle är det en farlig väg att vandra. Man skapar en segregation på arbetsmarknaden som liknar en form av människohandel där det viktigaste man ser är potentiella inkomster på individerna mer än att hitta hållbara lösningar för människorna man ”vill” hjälpa.

Samtidigt så har jag också förståelse för att det är enklare att sätta svåra och hårda regler för att göra det svårare för personer som bara vill fuska med att kunna göra detta. Men det drabbar ju oss med funktionsvariationerna eftersom vi inte har samma ork och energi att kämpa för vår sak, vår energi går oftast åt till att ta oss igenom den dagen som vi står i. Lägg därtill alla diskussioner med Vårdgivare, Försäkringskassa och Arbetsförmedling där du ansvarar för att vara spindeln i nätet och för att respektive myndighet får rätt information. Du får inget stöd i var du skall vidarebefordra informationen utan du förväntas bara veta det.

Så innan ni tar till orda i diskussionen, sätt er ner och prata med personer som går igenom detta med verkliga problem. Jämför oss inte med fuskare och myglare. Vi kämpar tillräckligt redan. 

Alla jag har träffat med funktionsvariationer är för mig “De bortglömda kämparna”.

Claus Bonde

ANNONS