INSÄNDARE. Jag skrev nyligen en insändare om politik, föreningsfrihet och rätten att utesluta medlemmar som motverkar föreningens syfte och stadgar. Sven Lundh från Sverigedemokraterna besvarade med ämnet fackföreningarna och politiken. Tack för svaret Sven och tack för att du lyfter in debatten på ett så oerhört viktigt ämne som ”fack och politik”.

Innan jag ger mig in på ”fack och politik” vill jag ägna mig en stund åt Svens inledning.

Alla som har hängt med i media det senaste decenniet har återkommande stött på SD´s enorma offerkofta. Hur småaktiga alla andra partier är, att SD inte får vara med och påverka och hur de ondgör sig över att de jämförs med historiska företeelser och ideologier. Likväl är det precis så Svens insändare börjar, med en historisk jämförelse ”ett EKO från Östeuropa 1933-1945”.

Detta är en av anledningarna till att jag inte kan förlika mig med SD´s politiska ställningstaganden, det är dubbla måttstockar.

Lundh föreslår att fackföreningarna ska vara opolitiska, därav känns det ofrånkomligt att inte börja historiskt.

I en tid då ägandet och kapitalet satt på all makt uppstod en motståndskraft som vi senare kom att definiera som arbetarrörelsen. Denna rörelse formades så småningom till fackföreningar som skapade stadgar för att tydliggöra vad man kämpade för.

En av de stora upptäckterna i den initiala arbetarrörelsen var att hur mycket man än stred för att förbättra för sina medlemmar så fanns det vissa arbetsrelaterade delar som fackföreningarna inte kunde påverka, det var delarna som beslutades via lagstiftning. Som alla vet stiftas lagarna i riksdagen och riksdagen är bara tillgänglig för politiska partier.

Arbetarrörelsen fattade snabbt att man behövde tillträde till det politiska rummet för att kunna genomföra förändringarna som gjorde att de kunde verka för MEDLEMMARNAS BÄSTA (vilket, helt korrekt uppfattat av Sven, är fackförbundens uppgift). Så motståndskraften, arbetarrörelsen, startade ett politiskt parti och det politiska partiet är idag Socialdemokraterna.

Fackföreningarna och Socialdemokraterna är alltså två grenar sprungna från samma källa.

Semesterlagen, arbetstidslagen, föräldraledighetslagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd är exempel på lagar som ingår i det som kallas arbetsrätt. Det är också exempel på lagar som arbetarrörelsen har drivit genom och påverkat via sin politiska gren, Socialdemokraterna. Dessa lagar debatteras och modifieras ständigt i det politiska rummet och det Sven föreslår är att arbetarrörelsen inte ska ha tillgång till dessa debatter.

Hur man menar att en fackförening ska göra det som är bäst för sina medlemmar utan att vara delaktig i det forum där lagarna, även de som ingår i arbetsrätt, bestäms är en gåta!

Sven Lundh har skrivit och pratat om opolitiska fackföreningar många gånger men inte en enda gång har jag hört Sven nämna att Svenskt Näringsliv ska var opolitiskt. Deras kampanjer för att få genom politiska idéer som gynnat ägandet och kapitalet har inte berörts vid ett enda tillfälle, inte heller deras stöd till politiska tankesmedjor, mig veterligen.

Genom att gå till angrepp på samarbetet mellan fackföreningar, politiken och löntagare så skapas en spricka där man kan plantera politiska förslag som inte gynnar löntagare.

De förslagen haglar tätt just nu.

Bankernas jättevinster ska inte regleras och skatten på dem med högst inkomst ska sänkas ytterligare trots att vårt lands utveckling i jämlikhet är sämst i Europa.

Sjukförsäkringen ska försämras, så de som har slitit i många år ska tvingas ut på arbetsmarknaden. Inte när de är friska utan när tiden har gått ut.

Arbetslöshetsförsäkringen ska urholkas. Människor som har arbetat oförtrutet i hela sitt arbetsliv ska mötas av en försämring i den a-kassa som de själva har betalat till under alla år.

Som att urholkningen inte är illa nog så väljer SD med sittande regering att föreslå en sådan förändring i tider då arbetslösheten, ränteläget och inflationen är som högst.

Detta är exempel på nutida politiska beslut och förslag från SD-regeringen som har en enorm påverkan för fackföreningarnas medlemmar.

När Sven och hans Sverigedemokratiska partikamrater började synas i debatterna så var de en röst mot etablissemanget och eliten, enligt egen utsago. Nu när de är med och bestämmer visar de med all tydlighet att så inte är fallet.

Mvh Thomas Lindell (S)