KRÖNIKA. – Är det roligt att jobba på Hässleholms kommun? Ett gäng ungdomar ställde frågan en kväll när jag skulle kliva in i min hemtjänstbil.

– Javisst, sa jag. Sedan kom följdfrågan:

– Är det kul att torka folk i baken?

Jag blev en smula provocerad och svarade:

– Det är det minsta vi gör i det här jobbet! Och hur skulle du själv tänka om du inte kunde göra det själv? Det är faktiskt ett hedersuppdrag att få hjälpa någon med den saken.

Sedan var vårt samtal slut och jag körde vidare i vår tjänstebil.

Jag berättar inte detta för att jag är ute efter att klandra ungdomarna på något sätt. Tvärtom! Dialog, med raka rör, är så mycket bättre än att vi människor går förbi varandra utan att säga vad vi tänker och känner.

Samtidigt behöver fördomarna om vårt arbete motverkas. Nu fick jag en möjlighet att göra just det. För det mesta vi gör i vården av äldre är meningsfullt och ibland också roligt. Vi får mycket tillbaka i form av tacksamhet från dem vi vårdar.

Sedan kan det givetvis också vara oerhört sorgligt på jobbet, när våra äldre börjar må sämre. Ibland blir det vår uppgift att ge dem ett så gott slut som möjligt i livets slutskede. Att få sitta vak vid en dödsbädd när någon drar sin sista suck är också ett hedersuppdrag.

Tänk om du eller jag en dag skulle behöva hjälp med toabesök, eller med att borsta tänderna… Vi vill inte att vem som helst ska göra det, det ska vara någon som vi litar på, någon som bryr sig om andra människor, som vill att en medmänniska ska ha det så bra som möjligt.

Jag har jobbat till och från i vården i rätt många år. För ett antal år sedan läste jag in undersköterskekompetensen samtidigt som jag jobbade deltid. Jag tillhörde de äldsta i klassen. Vid ett tillfälle frågade rektorn hur vi trivdes i gruppen.

– Jag trivs väldigt bra, svarade jag. Sedan tillade jag skämtsamt:

– Men jag måste hålla mig väl med alla i klassen – eftersom de ska ta hand om mig när jag blir gammal.

Att rekrytera ungdomar som vill jobba i äldrevården tycks vara svårt. Den utvecklingen är alarmerande, men inte helt förvånande. Vi som anställs förväntas ofta jobba deltid, till låg lön och på obekväma arbetstider. Samtidigt som de styrande hela tiden antyder att vi är dyra i drift och att vården måste spara. Kraven på vår kompetens ökar däremot hela tiden. Framtidens vårdpersonal ska antagligen klara av ännu fler arbetsuppgifter, helst med ett ständigt leende på läpparna.

Hur ska den här utmaningen hanteras? Jag tvivlar på att ens de mest självsäkra politikerna har någon enkel lösning på den ekvationen. Men det är hög tid att kavla upp skjortärmarna – för det är ju ni som fått väljarnas uppdrag att hantera samhällsproblemen.

Urban Önell