Ett otroligt ös! Med Wilmer X och Johnossi på Torsjöscenen var det väl ingen som tvivlade på succé för fredagskvällens spelningar.

Det hindrade inte att mindre etablerade artister och band också levererade musik av högsta klass. Maja Francis, Carry a Stone och CDCC imponerade inte minst med sina instrumentella färdigheter. Stämningen var på topp med vädret helt på arrangörernas sida. Allsång med Johnossis “What’s the point”, avslutade kvällen. 

När det lider mot kväll avlöses Uno Svenningson av Maja Francis, som genast blir rörd när hon kommer ut på scenen.

– Så många ni är…

– Jag har inte PMS nu. Men jag skrev en låt om det, säger hon.

”PMS-party” heter den.

– Jag borde egentligen va på topp nu… Det här är en låt till alla er som har det lite jobbigt själva…

Vem som är adressat för låten ”Mama” framgår av titeln.

– Den här är till min mamma. Hej. Jag vet att du tar illa upp, men jag ser dig, säger hon.

Hon hade det inte lätt under sin uppväxt. Men sedan hon blivit vuxen har hon lärt sig att förstå och uppskatta sin mamma.

– Den handlar om känslan av att vilja hålla om min mamma, som hon gjorde för mig, säger hon.

Trots stadig och tonsäker stämma, även i högre register, ger sångerskan ett naket, nästan skört intryck.

– Ett tag tänkte jag sluta med musiken… Jag kan inte prata om det här… Jag blev sjuk, gick in i en djup depression. Jag tänkte att jag drar ut pluggen på det här, säger hon.

– Men efter något år av att jag gick och grät och gick i terapi, så kom det små melodier ändå. Men det gjorde för ont att släppa iväg dem. Tack David och Mattias för att ni hjälpte mig.

Både hon och medmusikanterna behärskar falsettregistret, men publiken tjuter högre. Ändå blir det inget extranummer.

– Tyvärr har vi inte nog med tid, men ”puss” vill vi i alla fall säga, säger hon, och slinker iväg.

Hässleholmarna i Carry a Stone står på scen på Torsjö Live för tredje gången, och har liksom i fjol ett publikgenomslag i klass med Joddla med Siv.

Publikförföraren Simon Pehrsson, som är sångare och bandets frontman, löper amok på scen. Han hoppar och dansar hejvilt, juckar och boxar i luften, fladdrar med tungan och skvätter vatten på publiken.  Hela Torsjö live är fullkomligt lyriskt.

“BÄRS, BÄRS, BÄRS!”, mässar hela backen.

Musiken ligger närmast reggae i stuket. För några dagar sedan släppte de ett nytt stycke, titulerat ”Mer”.

– Någon här som uppskattar nya dängan vi släppte häromdan?

– JAAA!

– Inte fler? Då kan vi spela något annat då.

Simon Pehrsson har publiken lindad kring sitt lillfinger.

– Häng med nu, hela vägen upp i backen. GE MIG MER, GE MIG MER!

Det blir rätt tramsigt.

– Jag har inte svurit på hela dan. Är jag inte duktig? Som fan!

Men också lite allvarligare. Eller i varje fall förtroligt.

– Hur många var här sist?

Många händer i luften.

– Tolv timmar efter vi stod här föddes vår dotter. Innan dansade hon i mammas mage, nu dansar hon i mammas famn, säger Simon Pehrsson.

– Nej, nu blir jag nästan bölig.

Det blir också debut för en helt ny låt de aldrig spelat.  Den inspirerades av oron för framtiden som kom sig av Rysslands invasion av Ukraina.

– Skall man sätta barn till världen när världen är så här? Ja, det skall man! För världen är så himla fin. Och kärlek, solidaritet och respekt är det bästa vi har, säger han.

Det blir verkligen inget vemodigt nummer.

– Ja, va rädd om dig nu, för sen dör man ju! sjunger han glatt.

– Kom så sluter vi fred så tar vi alla vapen å smälter ned!

Nästan ett ”Give peace a chance” i reggae-tappning. Ett budskap till dem som smäller med bomber och granater, globalt, men också här i Hässleholm.

– De som håller på med dumheter, hoppas de hör det här! säger Simon Pehrsson.

Publiken kan inte mättas. Deras skall “GE OSS MER! GE OSS MER!” fortsätter att ljuda långt efter att Carry a Stone fått slut på både tid och låtar att spela.

Trion CDCC – Crying Day Care Choir – är mer blygsamma och stillsamma till sättet. Någon frontman går inte att identifiera.

De beter sig som man kanske kunnat vänta av deras poesiinspirerade musik, och aningen flummiga texter.

– Nästa låt heter ”Vi blir fåglar”… Och det är rent figurativt. Vi har ju inte blivit fåglar… Än, säger Jack Elz som spelar gitarr och mandolin.

– Vi borde nog snacka mindre och spela mer, säger hans hustru Sara Elz som spelar slagverk och ukulele.

Det behöver inte gå så fort, och vara så pretentiöst allting, tycker bandet.

– Ibland vaknar man på morgonen och känner: Nu kör jag! Men sen träffar man en massa människor som tar all energi, man kanske får en p-bot, och när man kommer hem så känner man inte alls så. Då är det bra att ha en låt som ”reset”, säger hon.

– Som ”Fuck it, I’m a flower”.

Bandet tar det lugnt men publiken på Torsjö live går ändå igång rejält, och vräker uppskattning och jubel över dem.

– Vi är egentligen sparsamma med komplimanger till publik, men ni är helt fantastiska, säger Jacks bror Bill Nystedt, bandets tredje stjärna, som främst ansvarar för elgitarr.

– Floskler, floskler, floskler. En låt till. Den kan ni ta med hem med, om den är bra. Den handlar om klimatet, som våra barn kommer behöva ta ansvaret för, och att det ibland är svårt att säga att allt kommer att ordna sig.

Vädret var fint på Torsjö Live, men det börjar redan bli svalt.

– Jag tänkte dra ett skämt som jag drog i Italien. Det brukade vara tre personer som skrattar. Men det kommer ungefär fem till våra konserter, så det är rätt bra! säger Jack.

– I Sverige är sommaren lite kortare. I fjol var det på en onsdag!

Wilmer X levererade så klart sina gamla hits, under en timmes tid. Det gör de med säker hand och oförminskad energi, trots 45 år i musiksvängen. De tillhör uppenbarligen den kategori av band som vägrar lägga av, men varför ska man göra det så länge kraften och lusten finns kvar och publiken fortfarande njuter av deras liveframträdanden?

Den tanken är slående när Wilmer X spelar “Bäst före, dan efter”. Bästföredatum för bandet har inte gått ut, och det är ett omdöme som håller, också dagen efter deras spelning. 

Nisse Hellberg är inte den som kör långa mellansnack mellan låtarna för att hämta andan trots spelningens höga tempo. Men efter “Vem får nu se alla tårar”, säger han:

– Ärligt talat, den här låten har ju någonting. För jag har också sett vuxna män gråta.

Disa hade den otacksamma uppgiften att ta vid efter Wilmer X, på Torsjös lilla scen. Men det finns också en fördel med att framträda där, det kan vara lättare att komma närmare en mindre publik. Att få sina lyssnare med sig har hon och hennes band inga problem att lyckas med, med sin trallvänliga popmusik.

Kvällens sista minst sagt ösiga framträdande står Johnossi för, bandet som startades av John Engelbert och Oskar “Ossi” Bonde redan 2004.

– Jag älskar Torsjö, den här platsen, den här dalen och sjön där borta, säger John Engelbert. Det är som Woodstock, fast tio gånger bättre.

Lite Woodstocksfasoner är det kanske när John Engelbert helt plötsligt kastar sin gitarr mot bandets keyboardist, som dock inte tycks bli det minsta chockad, snarare road.

Johnossi framför en sång som är dedikerad till Anna. Hon har varit lärare för Johns son under lågstadiet och hon finns med i kvällens publik. Samtidigt är det en allmän hyllning till alla lärare som enligt John Engelbert är så “viktiga och underbetalda”.

2022 möttes Johnossi och Maja Francis i Tv4:s Så mycket bättre. Johnossi tolkade Majas låt Anxious Angel. Nu dyker hon plötsligt upp på scenen och de framför den låten tillsammans, till publikens förtjusning.

När de är färdiga kramar de om varandra. Det var ett varmt återseende, liksom för många andra vänner som möts på Torsjö live.

Jonathan Önell
Urban Önell