INSÄNDARE. Svenska medelklassare är bättre än andra. De har rätt åsikter. De har rätt värderingar. De är alldeles utan vank. Oavsett vad de gör. Du, däremot. Du och jag. Vi har bara fel. Särskilt om vi är SD-are.

”Holier than thou”, säger jänkarna. Vilka menar de? Jo, kalvinisterna. Eller som de säger där borta: puritanerna.

Kalvinisten tror att han är utvald och helig. Oavsett vad han gör. Oavsett vilka nedrigheter och förbrytelser han gör sig skyldig till.

ANNONS

Du och jag, däremot, vi är smuts. Oavsett vad vi faktiskt gör. Det enda raka för kalvinisten att göra, vad oss beträffar, det är att inte ha något alls med oss att göra. Han måste ignorera oss. Frysa ut. Mobba.

Känns saken bekant? Det är inte att undra på. Under ”globaliseringen” har hela det svenska mellanskiktet blivit kalvinistiskt.

Kristina Nilsson är kalvinist. Det kan tydligt utläsas av hennes insändare i Frilagt den 15 juni (“SD:s järngrepp om makten”).

Nilsson skriver om SD-arna. Och det hon skriver om SD-arna, det är att de har sig själva att skylla för de förföljelser de drabbats av. Ja, faktum är att det är SD-arna som har provocerat fram de här förföljelserna. De är helt enkelt SD-arnas eget fel.

Kalvinisten är ren som en snö. Hon är rättfärdiggjord. Det är bara hon som kan ställa sig och rikta bannstrålen mot andra. Och det gör hon alltså också. Med en påfallande förtjusning. Och råkar vi syndare då vara SD-are också, ja då är vi så totalt omöjliga, så ”deplorable”, att vi faktiskt bär skulden till och med för det som andra gör mot oss.

Kalvinisten lyser oss syndare i bann, med ett tydligt sadistiskt nöje. Och vänder med det totalt ut-och-in på sanning, förnuft och rätt.

Mats Loman