KRÖNIKA. Trots fokuseringen på den nuvarande konflikten i Ukraina så är den avgörande globala maktkampen den mellan USA och Kina. USA har varit den dominerande världsmakten alltsedan landet övertog den rollen från Storbritannien i början av 1900-talet. Efter andra världskriget har USA varit starkast militärt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Den liberala världsordning som byggdes upp under landets ledning bestod av frihandel, marknadsekonomi och demokrati. Denna struktur understöddes av ett antal internationella institutioner såsom Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO). Den stora frågan i dag är om vi är på väg att uppleva ett nytt maktskifte? Perioder där den globala hegemonin skiftar mellan olika länder kan leda till stora ekonomiska och politiska omvälvningar. En del menar att den stora depressionen på 1930-talet delvis berodde på det maktvakuum som uppstod när den gamla världsmakten England överflyglades av den nya supermakten USA. Inget av de båda länderna lyckades då skapa öppna marknader för handel, lån för skuldsatta länder eller likviditet i den finansiella krisen. Kommer Kina att avlösa USA och bli den nya världsmakten? Kommer den bestående globala arkitekturens institutioner att bestå eller ersättas av en ny världsordning med kinesiska förtecken?
Makt kan utövas på flera olika sätt, till exempel ekonomiskt, militärt, politiskt och kulturellt. Den viktigaste aspekten är nog den ekonomiska eftersom den i sin tur möjliggör militär och politisk makt. Storleken på ekonomin är av avgörande betydelse för hur mycket ett land kan satsa på militära utgifter. Den kinesiska ekonomin är i dagsläget ungefär så stor som den amerikanska, lite beroende på hur man mäter. Detta faktum är i sig värt att notera eftersom USA:s ekonomi under hela 1900-talet varit ungefär två till fyra gånger så stor som rivaliserande stormakters (USA var tre gånger större än Tyskland när andra världskriget inleddes och tio gånger större än Japan när Pearl Harbor attackerades). Med Kinas befolkning på cirka 1,4 miljarder och USA:s 330 miljoner så räcker det om den kinesiska medelinkomsten är hälften av den amerikanska för att Kinas ekonomi ska vara dubbelt så stor. Inom en snar framtid kommer den kinesiska ekonomin att vara avsevärt större än den amerikanska. Om man inkluderar USA:s allierade (Europa, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Japan och Sydkorea) så kommer ”Västs” övertag dock att förlängas med ett par decennier.
USA har fortfarande den klart största militära kapaciteten och spenderar lika mycket som de närmaste nio länderna tillsammans, men konventionell militär makt har mindre betydelse i en värld med cyberkrig. Den amerikanska överlägsenheten beror främst på tre faktorer. För det första så åtnjuter USA fortfarande ett teknologiskt försprång även om det krymper. För det andra, har USA en militär som har stor erfarenhet av krig och konflikter genom sina engagemang i Vietnam, Irak och Afghanistan medan den kinesiska krigsmakten saknar denna praktiska erfarenhet. Sist men inte minst så har USA har ett vittomfattande globalt nät av allierade med baser över hela världen. De förbundna som Kina kan uppvisa, Ryssland och kanske Nordkorea, förfogar visserligen över atomvapen men kan inte på något sätt mäta sig med de västerländska.
I motsats till ren militär makt så brukar man beteckna ett lands kultur, politiska värderingar och utrikespolitik som så kallad ”soft power”. Man kan säga att ”soft power” är ett samlingsbegrepp för ett lands attraktivitet. Dess betydelse ur ett maktperspektiv är att ett land kan uppnå sina mål utan att behöva använda militära eller andra mera kostsamma metoder. Traditionellt så har USA åtnjutit en hög grad av ”soft power” på grund av sin ställning som världens största ekonomi, sin kultur och sitt politiska system där individens frihet och uppnåendet av ”the American dream” har stått i centrum. Men Irakkriget, Guantánamo Bay, finanskrisen 2007 – 08, Afghanistankriget, valet av Trump 2016, den misslyckade statskuppen den 6 januari 2021 samt det fortsatta underminerandet av den inhemska demokratin och dess institutioner har medfört att USA:s rykte har skamfilats rejält på sistone. Men även Kina har en låg nivå av ”soft power”, bland annat på grund av sin aggressiva utrikespolitik och brott mot mänskliga rättigheter inom Kina samt det faktum att landet är en diktatur.
Kraftmätningen mellan USA och Kina är inte bara en kamp mellan två globala makter utan även mellan två olika ekonomiska och politiska system. Den ideologiska aspekten är av störst betydelse för Kina eftersom ett öppet och fritt samhälle skulle underminera kommunistpartiets hela existens. Den västerländska modellen som efter Sovjetunionens fall verkade så dominant har förlorat i attraktionskraft, bland annat på grund av den finansiella krisen 2007 – 08, ökad ekonomisk och social ojämlikhet samt misslyckade krig i Irak och Afghanistan. På grund av den inhemska politiska situationen, med en tilltagande auktoritär utveckling, så håller USA på att förlora sin attraktionskraft. De två största hoten mot USA utgörs dels av Kinas ekonomiska styrka, dels av den inhemska politiska utvecklingen där den hittills dominerande gruppen av vita kristna känner sin position hotad och nu tillgriper alltmer öppet odemokratiska metoder för att behålla makten.
Den enorma ekonomiska utvecklingen i Kina sedan Deng Xiaopings ekonomiska reformer 1979 har lett till en utmaning av den västerländska modellen. Från ett kinesiskt perspektiv så är landets ökade vikt, såväl ekonomiskt som politiskt, bara en återgång till en normal ordning. Fram till slutet av 1700-talet så hade Kina en högre medelinkomst än Västeuropa och Nordamerika. Det var den industriella revolutionen som gjorde att Väst kunde gå förbi Kina och dominera världen fram till idag. Perioden 1850 – 1950 betraktas av Kina som en period av förödmjukelse av Väst och driver mycket av det kinesiska förhållandet och politiken gentemot Väst. Kina försvarar sitt system med större kraft och självförtroende än tidigare och menar att deras system levererar bättre levnadsstandard och större social stabilitet än de ofta kaotiska västerländska demokratierna. Dock måste påpekas att även om den ekonomiska tillväxten och den dramatiska minskningen av fattigdom är imponerande så framstår inte Kina, i en jämförelse med likvärdigt rika länder, som exceptionellt framgångsrikt utan ligger snarare i mitten av skalan.
Sedan Xi Jinpings tillträde har statens inflytande inom alla områden ökat. Inom ekonomin har det statliga inflytandet ökat markant på bekostnad av marknadens. Staten använder också modern teknologi för att övervaka sina medborgare och försöker begränsa inflytandet av västerländska idéer och kultur. Man har till och med infört ett slags socialt system i vilket individer och företag betygsätts beroende på deras beteende utifrån kriterier uppställda av den härskande regimen. Individens rättigheter får stå i skymundan för kollektivet. Kina behöver ännu västerländsk kunskap och teknologi, men arbetar mycket målmedvetet på att inte bara göra sig oberoende av Väst utan att bli världsledande inom nyckelteknologier såsom artificiell intelligens, bioteknologi och rymdfart. Kina är världens största importör av många råvaror och använder detta faktum till att pressa enskilda länder till politiska eftergifter. Rent allmänt använder Kina ohämmat sin ekonomiska makt för att uppnå politiska mål. När Australien begärde en utredning om coronavirusets uppkomst så retalierade Kina genom att begränsa import av livsmedel från landet. Kina brottas dock med stora strukturella problem såsom väldigt stora inkomstskillnader, enorma miljöproblem samt inte minst den ständiga kampen för det styrande kommunistpartiet att kunna legitimera sitt maktinnehav och se till att det råder social stabilitet i landet.
För tillfället råder det ett spänt förhållande mellan USA och Kina såväl på det ekonomiska planet med ett pågående handelskrig som militärt med en hotande konflikt om Taiwan. Osäkerhetsfaktorerna är många, men ett är säkert och det är att Kinas makt och inflytande har ökat markant under de senaste åren och med all sannolikhet kommer att fortsätta göra det. Det ökade ekonomiska välståndet har dock inte lett till en ökad demokratisering av landet som många i Väst hade hoppats på. Maktkampen mellan Kina och USA kan äventyra stabiliteten av den internationella ordningen om de inte kan enas om en fredlig samexistens. Om den strategiska rivaliteten eskalerar till en global konflikt kan detta leda till en tillbakagång av den rådande globaliseringen som kan leda till uppkomsten av två parallella världsordningar, en dominerad av Kina och den andra av USA. Ett sådant nytt ”kallt krig” kan då tvinga (mindre) länder att välja sida och kommer säkert att öka risken för konflikter. Det framtida förhållandet mellan Kina och USA kommer i hög grad att bestämma om vår framtid kommer att präglas av en fredlig eller konfliktladdad samvaro.
Tohmas Karlsson
ANNONS
