INSÄNDARE. Om du är gammal tillräckligt befinner du dig förmodligen på någon Facebookgrupp som gottar sig i nostalgiskildringar av din uppväxtort, den lokala biografen, skolan eller idrottsplatsen. Inget fel i det.
Jag är själv med i liknande grupper och jag gillar det starkt. Däremot blir jag tveksam när nostalgin övergår i en idyllisering som inte tål kritisk granskning. Något jag tråkigt nog erfor efter en bok jag skrev som skildrade min uppväxt i en arbetarfamilj på 1950- och 1960-talen i Tyringe. Den mottogs inte med blida ögon av alla i släkten eftersom den inte levde upp till förväntad nivå av idyllisering. Men trots det ångrar jag inget. Behovet att förstå tiden jag växte upp i var viktigare än att hålla mig på god fot med alla läsare.
En anledning till att jag ryggar tillbaka inför idylliseringsfenomenet beror på Sverigedemokraternas strävan efter en modern variant av 1950-talets svenska folkhem. Där kvinnan är familjens projektledare innanför hemmets väggar, där inte ens den fria aborträtten är en självklarhet.
Visst var mycket bra på 1950 talet. I synnerhet för den gifte mannen som levde i ett utopia av manliga privilegier. Men det är lätt att glömma den timide kompisen i parallellklassen vars mor knaprade piller i smyg, eller frun som hamnade på mentalsjukhus efter att hon hade utsatt familjen för vredesutbrott och vanföreställningar av religiös och sexuell art. Båda led de av 50- talets innediagnos – hysteria.
Att många kvinnor vantrivdes som hemmafruar och med ett sexualliv som ett passivt objekt för mannens lust, betraktade psykologin som en feminin defekt. Inte en defekt på hennes livsomständigheter. Om kvinnan efter medicinering och sjukhusvistelse inordnade sig i den patriarkala ordningen ansågs hon rehabiliterad. I annat fall fick familjen leva med skammen, om inte mannen begärde skilsmässa vill säga.
I syfte att skydda familjen som institution skapades en ny yrkeskår, familjerådgivaren. Att välja en annan samlevnadsform än den heterogena eller som ensamstående var svårt; alternativen gav den svenska kultur som SD är så stolt över.
Utöver en familjepolitik som beskär kvinnans frihet anser SD att folkhemmets sönderfall inleddes när socialdemokratin på 1960-talet öppnade gränserna för en framtida massinvandring av kulturellt icke kompatibla personer. Som de moderna högerextremister SD är har man ersatt ”ras” med ”kulturell identiet”. Där den den öppet rasistiska analysen hävdar att olika raser inte är kompatibla, hävdar SD att afro- och arabidentiteterna inte är kompatibla med vår svenska.
Sätter vi inte stopp för SDs framfart lär de utvisa personer som inte lever upp till deras definition av det svenska. Övriga måste assimileras. I SD:s version av folkhemmet skall alla medborgare sitta i samma båt med den ljusnande blågula framtiden för ögonen. En farkost i vilken klassmotsättningarna upphör eftersom patriotismen står långt över allt löjligt tjafs om klass. Religionsfriheten är i fara eftersom islam är oförenlig med den svenska identiteten.
Några alternativ än att tillbakavisa vurmare av ett folkhem i SD:s version har vi inte om vi värnar demokratin och de mänskliga rättigheterna. Nu närmast i höstens val. I annat fall är risken överhängande att vi är många som inte får plats i deras framtida Sverige. Något M, KD och L borde fundera på. För som journalisten Gellert Tamas hävdar har SD inlett den avgörande striden mot den liberala staten.
Jag känner obehag och loggar ut från Tyringemuseum.se min favoritnostalgisida på nätet.
Gay Glans
ANNONS
