Om utmaningarna i rehabiliteringen av grovt kriminella, våldsbejakande ungdomar handlar Gay Glans nya roman. Den bygger till stor del på författarens egna erfarenheter av arbete på ett SIS-hem.

En kvinnlig vårdare knivmördades just på det hemmet. Gay var vid den tidpunkten inte kvar, men tog oerhört illa vid sig. Han hade ju under sin tid envetet varnat för bristerna i arbetsmiljön. Men cheferna blev bara besvärade av kritiken och nonchalerade den. Det slutade med att Gay köptes ut.

Mordet fick ett rättsligt efterspel där de ansvariga cheferna ställdes till svars och dömdes. Det aktuella SIS-hemmet är nedlagt.

Det är först nu, många år efteråt, som Gay Glans känt sig redo att i romanens form, och med stor litterär frihet berätta om sina erfarenheter från SIS-vårdens insida. Jag rörde henne inte handlar om den grupp ungdomar som stämplats som ”värstingar”, även om författaren själv inte vill ta det ordet i sin mun.

Gay Glans försöker ge läsaren en inblick i hur dessa ungdomar tänker, i den mån det är möjligt. Det är förfärande läsning, men samtidigt så rafflande att det är svårt att lägga boken ifrån sig.

Genom att skriva har Gay Glans fått bearbeta det han var med om, men han vill samtidigt att romanen ska bidra till ett seriöst samtal. Hur bör den här vården av ungdomar bedrivas?

– Jag har inte orkat skriva det här förrän nu, säger Gay Glans. SIS-hemmen debatteras hela tiden. Vården har chanserat än mer sedan jag jobbade där. Utbildningsnivån hos personalen har sjunkit.

Efter mordet som skakade hemmet där Gay arbetade var det just det som som hände, att de mest kompetenta medarbetarna i allt högre grad sökte sig därifrån. De ersattes enligt Gay av ”dörrvakter”.

– På den tiden jag var där var vi välutbildade, vi var lärare, socionomer etc. Jag var ambitiös och fick bra kontakt med ungdomarna, som måste komma därhän att de vågar lita på andra. Det är inte något självklart för många av dem – att anförtro sig till någon kan vara farligt.

Tyvärr förekom det också före mordet allvarliga incidenter på hemmet, även under Gays tid.

– Jag fick själv ingripa vid något tillfälle och avväpna folk, eftersom arbetsgivaren inte tog det här med knivförvaringen på allvar. Men jag har inte alltid gått och varit rädd, utan också haft trevliga stunder tillsammans med ungdomarna.

Att de intagna inte bara kunde ha en grovt språk, att de kunde spåra ur när som helst, att de var kapabla att ta till våld eller begå sexuella övergrepp, har enligt Gay Glans ofta sin förklaring. Svaren går ofta att finna i det förflutna, det kan exempelvis handla om våldsamma eller missbrukande föräldrar, eller närstående som utnyttjade dem sexuellt.

– De hade ofta själva utsatts för gränsöverskridande övergrepp, säger Gay Glans. Det kan ge djävulska sår. Även de här ungdomarna har mänskliga rättigheter. Eftersom vi lever i ett samhälle med humanistiska ideal måste de ha rätt till rehabilitering.

Att det sedan är svårt, i vissa fall verkar snudd på omöjligt, att förändra dessa problematiska ungdomar, är ingenting som Gay Glans sticker under stol med. När man väl lyckas få dem därhän att de själva vill förändring är man en god bit på väg.

– Det behövs ett salutogent förhållningssätt. Det handlar om att se det positiva och de utvecklingsbara sidorna hos ungdomarna och sedan förstärka dem.

Finns det då inga hopplösa fall?

– Jag tror inte det, säger Gay Glans, utan tveksamhet i rösten.

Text och bild: Urban Önell

Fakta:
Gay Glans: Jag rörde henne inte
Förlag Saga Egmont

Romanen går än så länge bara att köpa som e-bok. Den kan beställas exempelvis via Bokus eller Adlibris. Boken kommer också att ges ut i tryckt form, men det är dagsläget oklart när den släpps för försäljning.