INSÄNDARE. I sin framtidsvision 1984 från slutet av 1940-talet berättar George Orwell om nyspråk som det gängse språket i en framtida totalitär övervakningsstat. I nyspråket blir fred krig, demokrati diktatur. Denna imaginära stat ser nu ut att ha blivit verklighet i Vladimir den förskräckliges Ryssland. Det är mycket tal om mir, fred, men i verkligheten är det voina, krig, som gäller. Det har till och med gått så långt att det är belagt med upp till femton års fängelse att kalla det som nu pågår i Ukraina för krig. Nej, det är i regimens ögon militära specialoperationer som äger rum i syfte att avmilitarisera och denazifiera nationalistregimen i Kiev. Det är därför Den förskräcklige skickat dit fredsbevarande styrkor för att skydda civilbefolkningen.

Eftersom man samtidigt infört en ny lag som förbjuder ryska medier att rapportera något annat än den officiella linjen, blir det väldigt svårt för invånarna i landet att veta vad som är sant och inte sant. Det blir som vanligt det fria ordet som är krigets första offer. För tänkande människor borde emellertid de grova lögnerna framstå som alltför vulgära för att tillmätas tilltro. Att Ukrainas ledning måste avmilitariseras och denazifieras är ju groteskt, när landets president, Volodymir Zelenskyj, tillhör den ryska minoriteten i landet. Därtill är han jude, ett folk som mer än några andra erfarit vad nazistiskt styre innebär. Någon avmilitarisering torde inte heller vara nödvändig, eftersom landet 1994 frivilligt gav upp de kärnvapen, som fanns i på dess territorium efter Sovjetunionens fall.

Även om Vladimir den förskräcklige häromdagen hävdade att specialoperationerna går enligt plan efter att samma dag ha bombat ett barnsjukhus, är det uppenbart att det kommit grus i maskineriet. Eftersom han inte verkar ha några som helst spärrar, är det nu det kan bli riktigt farligt. Egentligen borde han beläggas med munkorg som på en bitsk pitbullterrier och handfängsel med händerna på ryggen så att han inte kommer åt atomknappen, som han hotat att tillgripa. Hot att och hat är för övrigt Den förskräckliges bästa gren.

Frihet och demokrati är ju tyvärr inte något som han varken unnar det egna folket eller grannländernas invånare över hövan. Det är väl därför sanningen måste förtigas eller förvrängas. Förmodligen har Vladimir den förskräcklige aldrig hört eller velat höra det ofta citerade Bibelordet, där Jesus säger till judarna: ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh 8:32). Den förskräcklige vill nog inte ha några fria människor, som själva kan tänka. De skulle ju kunna hota hans maktställning.

I ett monopoliserat och likriktat medielandskap brukar det dock så småningom uppstå reminiscenser av hur det verkligen förhåller sig. Rykten sprids, sanna eller falska, och ironin och satiren florerar om alla lögner regimen sprider. Inte minst brukar de i toppen få sina fiskar varma. I det gamla Östtyskland, DDR, där kommunisterna ledde en järnhård regim fram till Berlinmurens fall 1989 berättades det både otroligt många och elaka historier om topparna i staten på ölkaféer, näringsställen och andra platser där människor träffades. Oftast fanns poängen i de här historierna nedanför bältet.

I en av alla här historierna är den östtyske diktatorn Erich Honecker och säkerhetstjänstens, Stasis, högste chef Erich Mielke en vinterdag ute och promenerar tillsammans. Plötsligt upptäcker de att någon pinkat i den vita snön ”Honecker är en idiot”.

-Vem har gjort det? röt Honecker. -Det ska jag ta reda på, svarade Mielke.

En vecka senare träffades de båda Erikarna igen.

-Nå, frågade Honecker, har du tagit redan på vem den skyldige är? -Nja, svarade Mielke, det var ett komplicerat fall. Efter att ha analyserat det hela har vi kommit fram till att urinen stammar från Egon Krenz, Honeckers kronprins och efterträdare, men handstilen är Margot Honeckers, diktatorns fru.

Med det utbredda spionnät med 190000 registrerade angivare fick naturligtvis regimen reda på vilka som berättade de här historierna. På 1970- och 1980-talen hände som regel inte något med historieberättarna, såvida de inte också gjort något annat, till exempel att försökt fly landet. Då kunde historieberättandet läggas dem till last som en försvårande omständighet. Längre tillbaka i tiden, på 1950-talet när regimen ännu inte hade makten fast i sin hand, kunde däremot de som spred de här elaka anekdoterna hamna i fängelse.

Säkert kommer sådana här elaka historier också att spridas i Den förskräckliges land, där lögnen nu härskar och sanningen är undertryckt. Så länge kriget i Ukraina pågår kommer av allt att döma en viss försiktighet att råda. När Vladimir den förskräcklige faller, för det gör han liksom Honecker och Mielke förr eller senare, kommer nog en del av de här historierna också att nå oss i väst

.

Staffan Andersson