En omskakande upplevelse i Tyringe en sommardag på 1960-talet är ämnet för det kapitel ur boken I skuggan av en blivande världsstjärna av Gay Glans som Frilagt nu kan publicera. Boken är ett nytryck av hans andra bok med delvis annan titel som utkom 2010. Den handlar om hans uppväxt som tredje brodern i familjen Glans där äldste brodern Dan blev en världsstjärna i löpning på 70-talet och början av 80-talet.

2010 fick boken övervägande positiva reaktioner. Några negativa röster ansåg att Gay Glans förtalade familjen, men han berättar konsekvent sin historia ur barnets och den unge tonåringens perspektiv. Hans berättelse ser givetvis annorlunda ut än hans storebrors. Det är berättelsen om hur Gay lyckades bryta sig ut ur skuggan, bort från negativa förväntningar och uppfattningen att han inte dög.

Kapitlet utspelar sig i slutet av juli 1967 då Gay Glans var 16 år gammal.

I en hel månad?

– Ja!

– Och ingen har sett henne?

– Nej, inte sen hon besökte sin man på kyrkogården.

– Vem såg henne senast?

– Jag vet inte, någon som tittade till en grav förmodligen.

– Men det är ju hemskt! Och pappa är med i skallgången?

Mamma svarade inte. Gick istället till kylskåpet och tog fram blåbär ur frysen som jag mot en betalning av två kronor litern hade plockat ett par dagar tidigare.

Jag avslutade min frukost bestående av en skiva hembakat bröd, en tallrik rågmjölsgröt med hemlagad blåbärssylt och mjölk. En frukost komponerad för att ge mesta möjliga energi inför dagens utmaning, tennismatchen mellan mig och Bo-Göran.

Men om matchen skulle bli av var osäkert eftersom vi inte hade några pengar att hyra banan för. De sex kronor jag hade tjänat på blåbärsplockningen var nästan slut. När spelare med fin utrustning, fina kläder och ett gott uppförande, anlände till tennisbanan hade de företräde, det visste vi.

– Sorry boys, vi har hyrt.

Väl medvetna om förutsättningarna iordningställde vi snabbt banan.

– Tänk om pappa hittar henne? Det är ju läbbigt.

– Fast det är nog bättre om han hittar henne än om hennes barn gör det, sa mamma.

– Om man hittar henne, då är hon väl död?

– Det är hon nog.

– Hälsa mormor och morfar, sa jag innan jag med obehagskänslor mullrande i kroppen cyklade till tennisbanan.

Mamma ville att jag skulle cykla till mormor och morfar och ge dem blåbärspaketen. Men det ville jag inte, hade inte tid, tyckte det räckte med att jag hade plockat bären.

– Jag cyklade ju med hallon till dem igår, sa jag.

Visserligen var det oftast trevligt att hälsa på mormor och morfar, men inte lika trevligt som när jag var liten, då de bjöd mig på köttbullar i deras garderob. Nu behövde jag inte sätta mig i garderoben längre, nu kunde jag sitta vid deras köksbord och helt öppet äta av den gudomliga varan. En dag tog jag mod till mig och sa till pappa att nu tänker jag inte hålla på med det här längre.

– Och det tänker jag göra vad fan ni än säger, sa jag, minst sagt orolig för hur pappa skulle reagera.

– Gör du det sa pappa, som om det inte var något konstigt med det överhuvudtaget.

– Du har fått en bra kost när du har växt upp, fortsatte han, utan att ens kommentera min svordom.

– Varför har jag inte sagt till tidigare? tänkte jag.

När jag senast besökte mormor och morfar hörde jag dem prata i ett röstläge som jag aldrig tidigare hade hört. Morfar blev irriterad när mormor bad att få extra pengar:

– Jag har beställt tid hos hårfrisörskan till i morgon, sa hon.

Morfar som förvarade mormors pensionspengar i sin plånbok, kunde inte förstå vad det skulle vara bra för:

– Du brukar ju aldrig gå till frisörskan, sa han.

– Det har jag visst det gjort, svarade mormor. Men det är sjutton år sedan, när jag fyllde femtio, och då var det min syster i Höganäs som betalade. Inte du Kalle. Nu när jag har fått en egen pension tänker jag dit vad du än säger.

Jag sa inget, betraktade dem tyst. Ett tag var jag på väg att ge mig in i diskussionen. Men jag förblev tyst, ville inte hamna i bråk med morfar.

I mer än en månad har tanten varit försvunnen, tänkte jag. Efter ett par veckor förstod hennes barn att deras mor hade fört dem bakom ljuset när hon sa att hon skulle ta tåget till Malmö för att bo hos sin syster under några veckor. Så som hon alltid brukade göra på somrarna.

Den sista söndagen på industrisemestern var varm. Det märkte jag på vinddraget som trots den tidiga förmiddagen fläktade varmt i ansiktet när jag cyklade. Trots det sköna vädret kände jag mig fortfarande irriterad på mina föräldrar efter ett samtal som jag hade hört som det inte var meningen att jag skulle höra.

– Jag får väl försörja pågen, sa pappa, Florén, har inte plats för fler lärlingar. Jaha tänkte jag, där jag stod bakom köksdörren och lyssnade, varför pratar ni inte med mig, det är ju mig det gäller?

Kvällen innan blanketten skulle lämnas till rektorn med mina val inför grundskolans årskurs nio hjälpte Thony mig. Inte mamma och pappa, de visste inget, de hade varken varit på skolans informationsträffar eller läst materialet som jag hade fått med mig hem. Mina val överensstämde därför väl med min egen och andras uppfattning om mina resurser och framtidsmöjligheter: klara av det sista året i grundskolan för att därefter börja arbeta på en av Tyringes fabriker eller som målare.

Satan, sa jag högt för mig själv, när jag såg en bil parkerad på tennisbanans parkeringsplats. Det lär dröja innan det blir spel idag, tänkte jag, om det blir något överhuvudtaget.

Fabrikägarens son kysste sin blonda och fantastiskt vackra fästmö. Hennes rödmålade naglar omslöt tennisracket som hon höll i. Läpparna lyste röda, som pionerna hemma i trädgården, framhävde hennes vackra och mycket vita tänder. Det var något i hennes sätt att bete sig, hennes rörelser, hennes tal och den outgrundliga doften som omgav henne som jag aldrig upplevt tidigare. Som tillkännagav något väsentligt som jag inte kände till, jag som bara ett halvår tidigare hade lyckats tjata till mig lakan i sängen.

Jag iakttog hennes högerhand som omslöt tennisracket, som om hon smekte det. Mina känslor, eller snarare upphetsning, blev allt mer påträngande, jag kände tendenser till styvnad i lemmen, tänk om hennes hand … Nej skärp dig nu för helvete Gay, jag duger inte åt en sån som hon, inte bara för att jag är betydligt yngre än vad hon är, utan för att jag är jag, tänkte jag och placerade tennisracket över skrevet. Mina kinder blossade.

Bra som tennispelare var hon definitivt inte. Men jag kunde inte släppa blicken från henne. Tyst följde jag hennes bröst med ögonen, deras rörelser under blusen.

Strax innan hon tillsammans med sitt äckel till fästman lämnade tennisbanan, hördes från gångstigen en självsäker röst som sa, nästan skrek:

– Okey, då är det vår tur, vi har bokat.

Fabrikägrens son tog fram två femkronorssedlar ur plånboken och gav dem till två av de yngsta spelarna, som insåg att de inte skulle bli något spel för deras del under söndagen. Att de i bästa fall skulle få slå några slag på bollplanket. Något som förmodligen var lätt att stå ut med när de kände prasslet från sedeln i fickan.

– Fixa banan är ni hyggliga. Men gör det ordentligt. Slarva inte.

Slarv är det värsta jag vet.

– Ja!

– Så skall det låta, fina ungdomar.

Det var fabrikörens son på en av de mest betydelsefulla verktygsfabrikerna i byn, som med myndig stämma sa att han hade hyrt banan i tre timmar. Mer sa han inte när han gick in i klubbstugan för att byta om tillsammans med sin spelpartner, en man med kulmage, flint och mustasch.

Under tiden som herrarna bytte kläder och drack någon slags vätska och skrattade i klubbstugan, sopade småkillarna centercourten ren från spår efter de föregående spelarna.

Linjemarkeringarna lyste kort därefter vita. Småkillarna hade utfört arbetet precis så bra som herrarna förväntade sig.

I drygt fyrtiofem minuter stirrade vi längtansfullt på den tomma banan. Inget är så öde som en tennisbana som inte används. Som iordningställd inväntade herrarna som fortfarande befann sig i stugan, som tog det lugnt, pratade och ibland skrattade.

Innan det var dags för spel värmde spelarna upp genom att slå nya vita tennisbollar till varandra över nätet.

– Okey, lets play, sa han med mustaschen.

– Tro nu bara inte att du har en chans, sa fabrikören.

De skrattade gott tillsammans, inte alls rått utan vänligt. Den erkänt mest kompetente domaren, erbjöds tio kronor för att döma deras match, en hutlöst stor summa pengar. Efter några, som jag uppfattade det, beska inbördes kommentarer införden stundande högertrafikomläggningen, satte de igång. En match som var mig fullkomligt likgiltig.

När jag som mest övervägde att bege mig därifrån träffade jag Valle som var på promenad med sitt yngsta barn. Intresserat frågade han om jag hade tränat på spjuttekniken under semestern?

– Du spelar väl inte bara tennis? Det är inte bra för kastarmen, det vet du väl?

Att han och pappa hade något på gång angående Dan, som hade befunnit sig i ett sorgligt tillstånd under vintern, det förstod jag. Valle hade sagt att han inte kunde acceptera att Dan redan var slut som löpare, att karriären upphörde innan den hann börja på allvar. Valle och pappa sa vid ett tillfälle att vi kanske inte skall lita på djurdoktorerna inne på regementet. Men att han och pappa hade fått kontakt med en hjärtspecialist i Malmö, det visste jag inte. Att friidrottsförbundet hade engagerat sig i min brors hjärtproblem och kontaktat en av landets främste auktoriteter på området.

– Jo, jag vet, sa jag och redogjorde för min träningsplanering.

– På fredag är det tävling. Vila armen ett par dagar före tävlingen, varken spjut eller tennis, lova mig det? Du har femtio meter i kroppen. Du måste få den rätta vinkeln i utkastet. Där har du hemligheten. Kraften måste gå rakt genom spjutet. Tänk dig att du skall kasta en spelkula genom ett rör utan att nudda kanterna.

– Jo, jag vet, sa jag.

Men det bli nog inget med det, tänkte jag, eftersom jag saknar den nödvändiga explosiviteten i utkastet, som när en dynamitgubbe briserar, för att spjutet skall nå åttio meter. Det räcker inte med en pilbåges explosivitet. Varför skall jag lägga ner en massa tid på träning om jag inte har några förutsättningar att bli en stjärna? Egentligen är det min bristande talang vi borde prata om, Valle och jag. Men aldrig, han var alltid lika positiv, gav alltid uttryck för att han trodde på mig.

För att slippa prata om mina tvivel på mig själv som spjutkastare sa jag att det var kul att se Clarke springa i stan förra året även om han inte satte världsrekord.

– Sätt in det i klubbalbumet istället, svarade Valle.

När fabrikören såg Valle gick han fram till honom och tog honom i handen och presenterade sig med namn och fin titel.

Med stadig blick och fast röst svarade Valle:

– Svarvare Waldemar Svensson, verktygsfabriken. Vad jag vet din konkurrent om orderna och de yrkesskickliga arbetarna. Fast det senare sa han inte. Men både Valle, fabrikören och vi som hörde deras konversation förstod att det var det som fabrikören tänkte på.

Utan att säga något tänkte jag: sketanbra Valle, kanske att jag skall söka jobb hos dig.

Thony anlände tennisbanan i sällskap med en kamrat. De satte sig intill mig på grässlänten, Thony närmast mig.

– Vad är det? frågade jag och pekade på ett runt märke som de bar på sina bröst, fastsatta med en fästnål.

– Det här? sa Thony och lyfte upp märkets undre del och såg på det.

– Ja vad är det för något?

– Det vet du väl?

– Nej det gör jag inte.

– Vet du inte vad FNL är för något?

– Jo det vet jag, de slåss mot USA i Vietnam.

– Rätt, svarade Thonys kompis, du vet ju, det är FNL: s flagga.

Vi bär det för att vi håller på FNL.

– Jo nu ser jag, var har ni fått dom ifrån?

– Jag har beställt tio stycken från Stockholm. Vill du ha en?

Dan har också en, den kostar bara en krona.

– Om du har en så.

Mer blev det inte sagt om det, mina tankar upptogs mer av den försvunna tanten än av det grymma kriget långt borta i Asien.

– Pappa går skallgång nere vid kyrkogården, sa jag.

Efter en kort fundering och några frågor sa Thonys kompis:

– Men då sticker vi väl dit.

– Ja det gör vi, sa Thony.

– Hej då Valle, sa jag, vi måste sticka.

– Fortsätt att träna på kasttekniken. Den är viktig. Kom ihåg, du gör femtio meter med det stora spjutet och sextio med det lilla innan säsongen är över.

– Vi får väl se, sa jag.

Snabbt gav jag Thony och hans kamrat bakgrunden till den försvunna kvinnan.

– Gick hon till kyrkogården varje dag för att besöka sin man? frågade Thony?

– Ensam? insköt hans kompis.

– Ja, vad jag vet så gjorde hon det.

Ungdomlig nyfikenhet, jakten efter upplevelser som förde tankarna till de stora frågorna, grep tag om mig. Frågorna som ibland fick mig att gråta tyst i sängen på kvällarna. Är döden verkligen den enda möjligheten? Svaret blev alltid ett ja, att vi måste dö.

Thony och jag cyklade, Thonys kamrat åkte moped med sin strävhåriga tax i knäet. Nyfiket betraktade hunden omgivningarna som vi passerade längs vägen mot kyrkogården.

Inte så mycket som ett kvitto eller ett hårstrå hade de hittat.

Kvinnan var fortfarande försvunnen. Vi stod kvar på parkeringsplatsen när skallgångskedjan skingrades i ett tyst mumlande.

Thonys kamrat undrade hur det är möjligt att försvinna så spårlöst som kvinnan hade gjort, kanske ett fall för Helgonet, sa han.

Hans spekulationer gjorde mig orolig. Tänk att bli upplöst i ett intet. Det får inte vara så, tänkte jag.

– Jag vet kanske var hon är, sa jag efter en stund med en stegrande obehagskänsla i kroppen.

– Hur kan du veta det? frågade Thony.

– Nere vid stärkelsefabriken finns där en liten skogsdunge som man knappt kan se från vägen.

– Jaha, sa Thonys kamrat, ännu mer skeptisk än vad Thony var.

– Jag brukade ligga och läsa där förra sommaren.

– Låg du och läste i skogen?

– Ja.

– Ensam?

– Ja, varför inte? Jag läser bäst då. Eller gjorde. När jag inte stod ut hemma stack jag dit ner och läste.

Att jag hade tagit med mig en anteckningsbok, en penna och »Berättelser för vilsekomna« av Artur Lundkvist för att göra mina egna första skrivförsök i skogens avskildhet, sa jag inget om.

Ingen, inte ens Thony fick läsa mina skrivförsök, inledningsvis en dagbok som jag avslutade 26 år senare.

Om dagen hade börjat bra med ljummen luft hade den hunnit bli rena högsommardrömmen. Luften dallrade längs vägrenen där en och annan kvardröjande vallmo lyste lika klart rött som den vackra kvinnans läppar gjorde på tennisbanan. Läppar som hennes äcklige fästman kysste, som han sög in i sin slibbiga mun.

Tysta nådde vi skogsdungen, ännu tystare gick vi längs den smala stigen in mot dess innersta. Förutom det frasande ljudet från våra fötter som plöjde väg genom gräset, hördes ett nervöst morrande från hunden. Ett morrande som några sekunder senare avbröts av några kråkor som skränande lyfte från marken.

– Där, sa Thony.

I ett träd strax intill platsen som Thony pekade ut landade kråkorna, som om de inte tänkte överlämna kontrollen av skogen frivilligt, som om de tänkte avvakta den fortsatta händelseutvecklingen innan de beslöt sig för att antingen flyga därifrån eller stanna kvar.

Vi såg på varandra; att vi var rädda behövde vi inte säga, det syntes lika väl i Thonys som i hans kompis ansikte, liksom i mitt.

– Vi måste se efter, sa Thonys kompis. Vi kan inte bara sticka.

Med ett par meters mellanrum närmade vi oss platsen där kråkfåglarna hade lyft. Vi stannade när vi såg en upphöjning under ett mindre lövträd, ett par skor som nuddade vid den understa grenens löv, en kappa som låg svept över ett par ben. Utan att förmåvända bort blicken, följde jag motvilligt kvinnans kroppslinjer uppåt.

Det här bör jag inte se, tänkte jag, spring omedelbart härifrån, se henne inte i ansiktet, jag kommer bara att må dåligt, synen kommer att förfölja mig för alltid. Ändå lät jag blicken långsamt fortsätta upp mot hennes hals och ansikte.

Vad har hunnit hända på en månad, tänkte jag, då hon har legat död i skogen i det varma skånska högsommarklimatet? Med allt från larver, flugor, fåglar och andra djur som har utfört sitt uppdrag att hålla naturen ren från kadaver, omvandla det till avföring och sedan mull?

Efter en millisekunds blick på den döda kvinnans ansikte, rusade jag ut ur skogsdungen. Som i trance, utan att tänka, sprang jag. Bakom mig sprang Thony och hans kamrat.

– Vad gör vi nu? sa Thony när vi hade satt oss vid vägrenen.

Mitt hjärta dånade orytmisk. Andningen var krampartad.

– Vi måste ringa till Polisen sa Thonys kompis.

– Jag vet var jag kan ringa, sa jag.

– Det är väl bara att sticka till närmaste hus och be att få låna telefonen? sa Thony.

Thonys kompis tog upp sin hund i knäet.

– Jag känner en tjej som bor i ett hus inte långt härifrån. Jag sticker dit. Hon är schyst, söt så in i helvete.

Fast det sista sa jag inte. Inte heller att hon hade intagit mina tankar de senaste veckorna. Det räckte att hon smekte mitt byxtyg för att jag skulle bli kletig. Jag sög in hennes mjuka varma örsnibb i munnen. Mycket mer än så blev det inte.

Märkligt nog blev det inte pinsamt trots att hon märkte vad som hade hänt. Hon log sött, vi log båda generat. Vi vågade inte prata om en fortsättning.

Jag nämnde inte med ett ord vad som hade hänt för någon. Hade ingen att prata med, i synnerhet inte om kärlek och sex. Inte ens med mina bröder. Det var som om den viktigaste delen av livet inte existerade, ändå gjorde den det, med en våldsam kraft dessutom.

Två år tidigare, när Zara hade fyllt fem år, ställde hon en av de svåraste frågorna som man kunde ställa hemma hos oss:

– Var kommer jag ifrån?

– Vad menar du, frågade mamma nervöst.

– Växte jag i marken?

Tystnaden och pinsamheten la sig som ett blött lakan över rummet.

Först negligerade mamma Zaras fråga, reste sig för att lämna rummet. När Zara upprepade frågan var mamma tvingad att svara:

– Ja, det gör vi, sa hon och lämnade rummet.

Om jag hade varit ensam skulle jag förklarat för Zara så gott det gick, men jag vågade inte. Istället lämnade också jag rummet med Zara ensam kvar med sina obesvarade frågor, ingen att ställa dem till.

Nervöst tänkte jag på mitt möte med min senaste förälskelse. När jag liggande på sidan med hennes rygg mot mitt bröst, sög in hennes örsnibb i munnen och kupade händerna om hennes tonårsbröst. Nu har jag chansen att träffa henne igen, tänkte jag, nu när jag har något riktigt spännande att berätta. Det gör henne kanske intresserad av mig.

– Gör det, vi väntar här, sa Thony.

Trots att den självvalda och odramatiska döden hade inträffat månaden innan, cyklade jag som om polisen och läkarna skulle kunna förhindra förutsättningen för livet, dödens oundviklighet.

Efter att ha kastat min cykel på gräsmatten rusade jag upp för grusgången till huset där hon bodde. Hon var inte hemma, fan också, inte någon annan heller. Jag knackade istället på ytterdörren till huset några hundra meter därifrån. En gammal kvinna och hennes ännu äldre mor var hemma.

– Får jag låna telefonen, vi har hittat tanten?

– Nej, menar du det, sa den yngste av dem.

– Lever hon? frågade den äldre kvinnan med våta skräckfyllda ögon.

– Nej, sa jag, det verkar som om hon har varit död länge.

– Oooh så hemskt, sa hon och dolde ansiktet i händerna, förmodligen för att hon tänkte på sin egen inte allt för avlägsna död.

Kvällen blev svår. Hon gick ju till skogen för att vara ifred och så kom jag och störde! Samvetskvalen tyngde mig, bilder av den ruttnande kvinnan upptog mina drömmar på nätterna. En morgon pekade mamma på en annons i Norra Skåne:

– Läs här, sa hon och satte fingret på en liten annons längst ner på familjesidan, bland döds och dopannonser. »Till alla som hjälpte oss i sökandet efter vår kära mor, särskilt till de rådiga ungdomarna som fann henne, ett stort tack.« Med de raderna reducerades min oro avsevärt, men inte all.

– Kunde du sova i natt? frågade mamma morgonen efter skallgången.

– Jodå, svarade jag inte helt sanningsenligt.

– Vad skall du göra nu? fortsatte hon.

– Sticka till tennisbanan.

– I de kläderna?

– Ja, varför inte?

– Jag tycker att du skall cykla till Arbetsförmedlingen istället. Vet du var den ligger?

Eftersom jag inte svarade henne beskrev hon var Arbetsförmedlingen låg och hur skylten såg ut som jag skulle leta efter.

– Du mamma, tyst nu, jag vet var Arbetsförmedlingen ligger.

Med cykel, rena byxor och en nytvättad skjorta, cyklade jag till armaturfabriken intill järnvägsstationen. Osäkert fingrande på mitt ena öra frågade jag verkstadschefen om han hade arbete åt mig.

– Om du har en cykel och kan jobba som springpojke, när du inte arbetar i verkstan, så har jag det, sa han.

– Så bra.

– När kan du börja?

– Nu.

Verkstadschefen log ett myndigt leende och bad mig att cykla hem till mamma och äta middag först.

– Sen börjar vi klockan ett, sa han.

– Jaha, svarade jag, då är jag här.

– Bra, sa han. Vi börjar klockan sju på morgnarna och slutar tio minuter i fem på eftermiddagarna. Vad tycker du om det?

– Det blir väl bra, svarade jag.

– På fredagarna slutar vi redan klockan halv fem. Och så vilar vi lördag och söndag. Du får tre kronor i timmen till en början. Gör du ett bra arbete kan det blir mer sen.

En stunds tystnad följde då jag inte visste vad jag skulle säga.

– Jaha, vi säger väl det då, fortsatte verkstadschefen, du är välkommen klockan ett, men då måste du ha bytt om till andra kläder, men det förstår du väl?

– Jo.

– Utmärkt.

Innan jag begav mig hem cyklade jag in till mormor för att berätta nyheten. Att jag nyss sexton år fyllda hade fått arbete på armaturfabriken.

– Hälsa morfar, sa jag och begav mig hem.

Mormors hår var vackrare än någonsin tidigare.