INSÄNDARE. Sluta sparka på dem som redan ligger! Sluta upp med att försvåra livet för dem som redan kämpar med diverse svårigheter. Det kan vara fysiska tillkortakommanden, men lika ofta psykiska problem. Det fina skyddsnät vi haft i Sverige tidigare håller helt på att brista. Det finns inga pengar att satsa på dem som lider av någon åkomma längre. Man har inte råd att se till att alla människor har rätt till ett värdigt liv. Det anses vara för dyrt att hjälpa dem som har det tufft. Äldreomsorgen går på knäna och detsamma gäller för sjukvården.

Soppköerna växer med fattigpensionärer i vårt land, och många, många har svårt att klara sig på sin pension. Politikerna låtsas som att det inte finns hemlösa och fattiga i vårt land.

LSS-åtgärder har dragits in till ett minimum och beviljas över huvud taget inte så länge en person kan lyfta skeden till munnen på egen hand. Alla former av fri ledsagning har mer eller mindre dragits in, om man inte har en fet plånbok och kan betala över 300 kronor per timme för den hjälpen. Allt som eventuellt kan underlätta vardagen för den som är stukad, dras in, då samhället väljer att lägga pengar på annat. Fråga mig inte på vad…

Den senaste tiden har jag med fasa konstaterat att den som är blind inte längre kan räkna med färdtjänst. Hörde nyligen om en god vän som är blind sedan födseln, och som haft färdtjänst beviljad i 28 år, som plötsligt fick den indragen. Det var någon nitisk handläggare på Skånetrafiken som hade lyckats hitta ett kryphål och därmed drog in den. Det är ju inte så att personen i fråga plötsligt blivit av med sin blindhet, utan man bedömde det så att hon kunde använda allmänna kommunikationsmedel. Den handläggaren skulle jag vilja sätta en ögonbindel på, placera henne på ett tåg till Malmö och därefter be henne att ta sig till rätt adress utan syn. Det är ganska självklart att det inte går, inte utan ledsagare. För att kunna få beviljad färdtjänst heter det att personen som ansöker ska ha ”väsentliga svårigheter att förflytta sig”. Hur kan man ens tro att en person utan syn förflyttar sig med lätthet? Eller betyder den formuleringen att blinda endast beviljas färdtjänst om de inte kan gå?

Även om man som blind kan lära sig att röra sig hyfsat i närområdet, kan det hända att man ska ta sig till en ny adress. Då hjälper det inte att man kan förflytta sig hjälpligt på speciella sträckor nära sin hemmiljö. Man hittar inte ändå, då man saknar förmågan att läsa skyltar och att orientera sig. Ska det vara så svårt att förstå?

Ännu så länge har jag kvar min färdtjänst. Men jag fasar för när jag ska få den förlängd och känner oro för att få min frihet kraftigt inskränkt. Det verkar ju som att man resonerar som så att så länge någon kan gå kan hon också ta sig till olika platser. I min värld är det dock självklart att den som är blind inte kan det.

Färdtjänsten är inte på något sätt gratis, utan man betalar för sina resor, även om kostnaderna är subventionerade. Jag undrar i mitt stilla sinne hur mycket pengar man sparar på att göra så här. I min enfald trodde jag att den som på grund av sjukdom fick sitt körkort indraget, och därmed inte längre kan köra sin bil, kunde få färdtjänst i stället. Men så är det inte. Därmed är risken stor att vägarna fylls av synsvaga personer som inte vill släppa ifrån sig sina körkort. Det är väl inte så vi vill ha det?

Vissserligen har jag en ledarhund, men jag lovar att inte heller han kan läsa skyltar, eller ta mig till platser där jag aldrig har varit. Utan färdtjänst blir jag beroende av andra eller rentav livegen.

Då jag hört om flera som fått sin färdtjänst indragen, undrar jag hur de olika partierna ställer sig till detta. Tycker de det är helt okej att lämna blinda och gravt synskadade åt sitt öde? Det kan vara värt att ta reda på då det ju är val nästa år. Det kan också vara intressant att höra vilka partier som är för att införa en lag i Sverige som ger ledarhundar inträdesrätt överallt utan tjafs och utan undantag. En sådan lag finns inte i Sverige idag. Det finns bara rekommendationer som säger att man bör tillåta ledarhundar.

Det är tufft nog att förlora synen. Att dessutom förlora hjälp som kan underlätta livet för oss, gör mig riktigt bedrövad. Jag vill ha tillbaka ett samhälle där man vill underlätta för den som har det svårt. Ett samhälle där man värnar om varandra och inte ser sina medmänniskor som en ekonomisk belastning. Vad hände med vår fina, trygga välfärd?

Med tanke på att jag inte bara är blind utan börjar bli gammal också, så känns det inte längre tryggt i Sverige. Varför har det blivit så här kallt och hårt i vårt en gång så fina land?

Jag brukar vara ganska bra på att gilla läget och ta dagen som den kommer. Men just idag känner jag mig ledsen och bedrövad. Jag tar med mig min ledarhund och går en mil med honom, så kanske det känns bättre sedan…

Birgitta Boo