En berättelse av Gay Glans

Mamma arbetade på leksaksfabriken i Tyringe från tretton års ålder 1939 och fram tills hon gifte sig åtta år senare. Pappa träffade hon på leksaksfabriken under en permission från hans krigsplacering vid den skånska sydkusten. Många år senare berättade han om oron för ett tyskt anfall.

“Om vi överlever kriget och vi har gift oss”, sa pappa, ”skall jag se till att du slipper fabriken och kan vara hemma.” Utöver mat på bordet räknade han också med att mamma osjälviskt, enligt vedertagen sedvana, skulle ta hand om honom och barnen.

Och så blev det. Mamma slapp bege sig till fabriken tidiga morgnar alla veckans dagar utom söndagar, vinter som sommar. Något pappa tyckte var bra eftersom han ansåg att det inte var hälsosamt för en jänta som var så späd som mamma att arbeta på fabrik. Att han själv tvingades till extrajobb efter ordinarie arbete som byggnadsmålare, för att försörja den växande familjen, tog han med jämnmod. Eller i varje fall accepterade som en nödvändighet. Bara mamma fick vara hemma och ta hand om, som han uttryckte det, ”glyttarna”.

Ett tidigt minne från sommaren 1958 infinner sig; VM i fotboll var på gång. Cirka två månader senare skulle jag börja första klass i Tyringe gamla småskola. Luften dallrade i sommarhettan när min kompis och jag la oss tillrätta i det höga gräset. Tiotalet meter framför oss firade fotbollsspelarna att sista matchen inför sommaruppehållet blev en hedersam förlust.

Halvtimmen senare var festkommitténs ordförande, sekreteraren och kassören fulla. Spelarna också. Forwarden, svarvare till yrket, höjde sitt glas och ropade: Nu dynghögar håller ni flabben, varpå han utbringade en skål för festkommitténs förtjänster även om spelarna hade fått fixa spriten själva.

Jag tyckte synd om forwarden. Att han var lagets stjärna förtog inte känslan av att det var synd om honom. Han hade ingen fru som ställde fram mat på bordet när han kom hem från fabriken. Han var tvingad att äta på Violas matsalar intill mejeriet i centrum av byn tillsammans med byns andra ungkarlar. Några ungmöar smög också in för att äta, stackars satar, tänkte jag.

Hos en kompis hörde jag hans far säga till deras granne att det var synd om forwarden: ”Han må va en sketans bra bollspelare, men fy för och komma hem till en empty lägenhet.”

”Empty?”

”Ja, eller tom. Ingen mat på boret, inget kaffe och gök när han vill ha det och lite annat skoj i sänghalmen. Ha!Ha!”

”Naj, fy satingen.”

”Nog är det nått som är konstigt med den jeppen. Har du sett honom tillsammans med en tös nangang?”

”Naj, aldrig.”

”Det är väl att ta i men kärringen där himma sär att han är grann. Ja, som han den där D e a n Martin. De vet du väl vem e?”

”Vesst gör ja.”

”Så nog e det nått som e konstigt me den jeppen.”

”Jo, när du sar de så vesst e det nått som e knepigt.”

När jag frågade mamma varför gubbarna och tanterna, som äter på Violas, inte gifter sig med varandra undrade hon vad jag menade.

”Då kan tanterna ha maten klar när gubbarna kommer hem från jobbet och då slipper tanterna arbeta på fabriken och gubbarna äta på Violas.” Mamma svarade inte. Log istället och sa att hon måste tömma slabbespannen.

Från det att mamma var 20 år skötte hon hemmet med den äran, bortsett från livskrisen hon drabbades av vid min födsel. Alltid mat på bordet när familjen kom hem. Pappa behövde aldrig äta på Violas, han hade en fru som tog hand om honom. Mamma skötte sina uppgifter så bra att när pappa på ålderns höst blev svårt sjuk och behövde omvårdnad dygnet om hyllades hon av en välgörenhetsorganisation för förtjänstfulla insatser som hemvårdarinna.

Närmast utsliten av nattvak, hårt fysiskt arbete och en malande oro, tog hon stolt emot hedersbetygelsen. Och visst var hon en hjälte. Min mamma var fantastisk. Men med utmärkelsen blev det omöjligt att övertyga henne om att det vore bäst för både henne och pappa om pappa fick plats på ett vårdhem. Att hon i annat fall riskerade en alltför tidig död.

Inför en av mina äldre bröder hotade jag att ringa välgörenhetsorganisationen och be dem dra åt helvete med sin satans hedersbetygelse. Att den riskerar att bli en sista spik i kistan för mamma. Min äldre bror, avsevärt mer sansad än jag, höll i princip med mig. Men för mammas och pappas skull bad han mig ta det lugnt. ”Mamma är stolt över utmärkelsen”, sa han, ”låt henne vara det. Hon sköter pappa av kärlek. De har varit tillsammans i nästan 60 år. Mamma kommer inte att ändra sitt beslut hur mycket du än envisas.”sa han. ”Vi måste respektera hennes beslut även om vi vill något annat.”

Svårt tärd av sjukdom avled pappa hösten 2001. Hur stor sorgen än var upplevde jag en försiktig lättnad vid hans död. Nu kanske mamma återhämtar sig och får leva ytterligare några år.

Med synnerligen förtjänstfulla insatser från Hässleholms ASIH team, fick hon ytterligare tio år och avled 2011; min mamma och hjälte i livet.

När det var för sent att fråga undrade jag om hon och pappa, under alla sina år som gifta, någonsin åt på restaurang tillsammans.